Den 22-åriga gerillasoldaten Bijoy andas tungt. Nattens mörker har både regnskogen och plutonen i ett hårt grepp. Det är bastuvarmt. Luften står lika stilla som tiden. Larmet om att kasta sig ur häng-mattorna kom för en kvart sedan och Bijoy börjar nu bli otålig. Hon hann bara få på sig sin mörka urtvättade Coldplay-t-tröja. Hennes osäkrade M16 pekar rakt ut i mörkret.

Två gånger i år har plutonen överraskats med katastrofala resultat och tvingats lämna kamrater, vapen och ammunition. Men den här gången var det falskt alarm. En viskning bär fram beskedet att faran är över.

– Skönt, säger Bijoy, andas ut och går barfota den leriga stigen tillbaka till hängmattan.
I mörkret skymtar ett vristband med röda och vita plastpärlor.

Berlinmuren föll. Sovjet kollapsade. Kommunismens dödsruna fördes in på Express-ens löpsedel. Men här, gömda i de bergiga delarna av ön Mindanao i södra Filippinerna kämpar Bijoy och hennes plutonkamrater fortfarande i ett krig som är äldre än dem själva. Sedan 1969 har det filippinska kommunistpartiet genom sin väpnade gren Nya Folkarmén fört ett folkkrig mot regeringsarmén.

Men allt började långt tidigare. Vålds-kulturen på Filippinerna är lika gammal som nationen själv. Trehundra år av spansk kolonialism och ett halvt sekel under USA, fram till självständigheten 1946, följdes av mörka decennier under diktatorn Marcos och hans skosamlande hustru. Den folliga revolution som sopade bort diktaturen 1986 löste inte upp landets konflikter. Än i dag domineras det politiska livet i Filippinerna av en liten elit med starka band till USA och valrörelserna kantas av våld.

Officiellt är Filippinerna en demokrati efter amerikanskt mönster – men i praktiken råder rent gangstervälde på landsbygden och även i många städer.

Morgontystnaden bryts av ett bestämt ”Givakt!” följt av det sugande ljudet av stövlar som sätts ner med kraft i marken. Leran är så djup att Bijoy vinglar till när hon gör en helomvändning. Klockan har slagit 07 och plutonen har varit på benen i två timmar.

– Manöver! ryter plutonchefen.

Soldaterna slappnar av och hänger vapnen över trötta axlar. Den här morgonen har chefen dåliga nyheter. Efter nattens larm har beredskapen höjts till blått. Alla vet vad det innebär: Snart smäller det.

– Det verkar som om armén vet att vi är här, förklarar plutonchefen.

Förutom nattens larm har bybor sett ett spaningsplan i luften och armén ska ha passerat en by endast tre mil från plutonens position.

– De har en massa sofistikerad teknologi men massorna är mer hightech, Kommer armén närmare så varnar de oss, lugnar plutonchefen.

För att få kontroll över situationen beslutas att tre obeväpnade soldater ska skickas iväg för att samla in information i byarna. En annan får order om att tre kilometer från platsen sätta in batteriet i plutonens mobil och ringa ledningen. De övriga får order om att minera alla öppna gläntor stora nog för att landa en helikopter i – samt hitta en säker återsamlingsplats om de skulle bli angripna.

Trots det spända läget är stämningen efter mötet uppsluppen. Kriget är vardag. Några soldater tar fram en gitarr. Bijoy gör upp en eld invid roten på ett stort träd så att röken försvinner i lövverket. Plutonen lever på det som regnskogen ger: Grodor, ormar, apor och vilda grisar.

Medan riset kokar berättar Bijoy att hon som de flesta är barn till jordlösa bönder. Den tredjedel av skörden som föräldrarna fick behålla räckte inte för att betala arrendet av marken. Hon såg därför inget annat alternativ för sig själv än att som gerillasoldat slå tillbaka mot jordägaren. Den första tiden i djungeln var svår. Hon saknade sina vänner, friidrotten och familjen.

– Jag bad till Gud varje kväll att jag skulle slippa att döda någon, minns Bijoy.

Efter två veckor blev plutonen överfallen och Bijoys bästa kompis sköts ihjäl. Under den timslånga eldstriden förmådde hon aldrig att skjuta tillbaka.

– Min vän dog i mina armar, jag hade övertalat henne i skolan att följa med mig till gerillan och insåg att om jag inte gjorde mitt jobb som soldat skulle flera komma att dö.

Överfallen fortsatte, plutonen var ständigt på flykt och förlorade soldater i snabb takt. En del föll i strid, andra gav upp.

– Plutonchefen talade om militära förluster men politiska segrar, jag förstod aldrig den logiken.
För att kompensera för saknaden adopterade hon två små sköldpaddor som hon fäste med ett snöre mellan skalet och ryggsäcken. Medan hon berättar pendlar hon en av sköldpaddorna, döpt till Tikloy, fram och tillbaka. I dag, ett år senare är tveksamheten som bortblåst.

– Jag vet att jag är bra på det jag gör, säger Bijoy sammanbitet.

Hon ångrar sig inte men det börjar sakta gå upp för henne vad hon har gett sig in på. Förutom Genèvekonventionens regler för krigföring finns det regler för soldaternas privatliv. Ingen får dejta utan plutonchefens tillstånd. Sex före äktenskapet är förbjudet. Gifta soldater som vill skilja sig måste först stå under år av övervakning innan en skilsmässa godkänns.

– Ibland saknar jag mitt civila liv. Jag var bra på längdhopp, jag kunde hoppa över fyra meter, minns Bijoy.

Bredvid trädet där Bijoy kokar ris binder två soldater ihop bord och stolar av bambu för den officiella intervjun med Nya folkarméns talesperson på ön Mindanao, Jorge ”Ka Oris” Madlos. När han fick höra att det var utländska journalister i djungeln blev han så entusiastisk att han gick i fem dagar för att komma fram i tid. Vanligtvis brukar han raka sig när han reser längre sträckor för att inte bli igenkänd av regeringssidans soldater. Men eftersom han laddade för vad han trodde var en tv-intervju gjorde han ett undantag.

Väl framme är han nöjd med bygget, men har en allvarligt menad fråga.

– Var är era tv-kameror, frågar han, rättar till glasögonen och drar med handen genom skägget.

Sist han gav en intervju till utländska journalister var när BBC var på plats i djungeln 2007. När den första besvikelsen lagt sig, slår han sig ner på den nybyggda bänken av bambu. Sätter armbågarna i bordet, lutar sig fram för att komma närmare mikrofonen och fokuserar blicken.

– Jag skulle vilja berätta följande för världen…

Enligt Ka Oris finns det två sätt att se på de över fyrtio år som har gått sedan folkkriget inleddes. I början var de säkra på att om bara gerillan kontrollerade landsbygden skulle städerna falla som övermogna guavafrukter. I dag vet de bättre

– På ett sätt är det nedbrytande att vi sitter fast i djungeln, men om man väger in att vi har stått upp mot världens starkaste militärmakt i över 40 år är det faktum att vi finns kvar en seger i sig, säger Ka Oris.

Många önskar att Ka Oris och Bijoy sedan länge skulle ha ruttnat bort i den regniga djungeln som andra rostiga reliker från det kalla kriget. Men i stället har de blivit en symbol för politikens misslyckande, att förbättra vanliga filippiners liv, som regering efter regering gjort sig skyldig till. Precis som andra rebellgrupper i Asien – Nepals maoister och Indiens naxaliter – har de inte bara överlevt utan också fått se ett uppsving under de senare åren. Bara på ön Mindanao har antalet gerillafronter vuxit från 39 år 2009 till 44 i dag. Under fjolåret utfördes 200 taktiska offensiver. Hittills i år har de hunnit med 50 stycken i perioderna mellan överenskommelser om eldupphör. Folkarmén har också initierat eller stött sociala program, som upprättande av hälsokliniker och bekämpning av malaria, utbildningskampanjer och omfördelning av jord. Men gerillan har också kritiserats för att avrätta politiska motståndare, gisslantagande och tortyr samt för att de ska ha tvingat bybor att betala höga skatter.

Ka Oris medger att misstag sker, men hävdar bestämt att de alltid rättas till.

Förklaringen han ger till att de har överlevt är att drivkraften i upproret inte primärt är ideologisk övertygelse utan inhemska realiteter: fattigdom, korruption och arbetslöshet. 40 procent av Filippinernas befolkning lever på under två dollar per dag. Varje dag lyfter sex fullsatta jumbojetplan från huvudstaden Manillas flygplats med arbetskraft till 170 olika länder och till alla de sju haven. Vad beträffar korruption spelar landet i samma liga som Rwanda enligt granskningsorganisationen Transparency International.

Hela ön Mindanao i södra Filippinerna är mycket rik på olja, mineraler och andra naturresurser. Även om Folkarmén skulle vilja kan den inte helt förbjuda skogs- och gruvbolagen från att avverka eller utvinna mineraler. Men alla bolag som verkar i de gerillakontrollerade områdena betalar revolutionär skatt.

– Om de inte betalar får de först en varning innan de börjar få maskiner förstörda och personal skjuten, de flesta väljer samarbete i stället för konfrontation konstaterar Ka Oris.

Det viktiga är inte pengarna utan att gerillan blir erkänd som en statsmakt.

– Hade vi försökt driva ut dem hade vi på sikt förlorat militärt, vi nöjer oss med att de betalar en procent av vinsten i skatt.

Till skillnad mot på 1980-talet handlar väldigt lite i dag om militära offensiver. I det gerillakontrollerade området har Folkarmén även utvecklat ett eget skolsystem och hälsokliniker.

– Under 1980-talet kunde kamraterna bara hålla in avtryckaren. I dag är situationen annorlunda. En gerillasoldat måste kunna allt från att odla ris till att lägga om sår och organisera ett system med revolutionär skatt, förklarar Ka Oris.

Men trots att gerillan själv talar om stora framsteg är den en skugga av sin forna styrka. Inför varje filippinsk valrörelse har den sittande regeringen förklarat att gerillan ska krossas och mellan valen har fredsförhandlingar startats och avslutats. I oktober i fjol återupptogs samtalen i Oslo efter att de tidigare förhandlingarna mellan regeringen och Nationella demokratiska fronten, NDF – det filippinska kommunistpartiets politiska gren – hade brutit samman när regeringen 2009 vägrade att agera för att NDF skulle strykas från USA:s och EU:s lista över terror-organisationer.

– Hur kan vi uppnå fred om ena sidan i förhandlingarna terroriststämplar den andra? frågar sig Ka Oris, som trots det tror på fredssamtalen.
Förutom terroriststämpeln tycker Ka Oris att kravet att de ska lägga ner sina vapen är ”orealistiskt”, eftersom ”ett folk utan armé är inget”. Mordvågen mot politiskt aktiva inom fackföreningsrörelsen och den legala vänstern är ett annat hinder för NDF:s kontakter med majoritetssamhället. Över 1 000 oppositionella har mördats av dödspatruller i utomrättsliga avrättningar under de senaste tio åren.

– Med allt detta sagt så sätter vi oss när som helst med regeringen vid ett bord. Vi är en växande politisk kraft och måste respekteras som en sådan, vår motpart är en desperat regering som tappar mark säger Ka Oris.

I skymningen sätter sig Bijoy med Ka Oris på en stock i regnskogen för att småprata och dela på några fuktiga kex. Den höjda säkerhetssituationen innebär att inga eldar får brinna efter mörkrets inbrott. Samma djungel som skyddar plutonen från fiender har också isolerat dem från världshändelserna. Favoritfilmen hos flera av soldaterna är Gudarna måste vara tokiga från 1980 och berättelsen om Coca-Colaflaskans resa mot världens ände lockar till skratt.

Ingen pratar någonsin om döden – trots att den ständigt är närvarande.

Sedan folkkriget inleddes för 42 år sedan har 40 000 soldater och civila fått betala med sina liv. Vad årets fredsförhandlingar ger vet ingen. Sett i backspegeln har militären inte kapaciteten att slå ut ett uppror med 42 års erfarenhet. Och så länge Nya Folkarmén endast kan föra gerillakrig kan den inte heller vinna.

42 år i djungeln har satt sina spår. Ka Oris är svårt sjuk. För att kissa måste han föra in en kateter. Men att återvända till ett bekvämt civilt liv har aldrig varit aktuellt.

– Det finns inget som heter pension för en revolutionär. Att ha valt sitt liv ger en oerhörd tillfredsställelse och en möjlighet att njuta av varje stund. Det finns inget meningsfullt liv utanför revolutionen, där är man antingen exploaterad eller exploatör.

På frågan om 22-åriga Bijoy kommer vara kvar i djungeln om ytterligare 42 år, funderar hon ett tag och halar in sköldpaddan Tikloy innan hon svarar.

– Jag vet inte, men jag trodde det skulle vara betydligt lättare att göra revolution.

FAKTA: Nya Folkarmén

• Nya Folkarmén, NPA, bildades 1969 och driver ett av världens äldsta kommunistiska uppror.

• I mitten av 1970-talet arresterades delar av ledarskapet, inklusive högste chefen Jose Maria Sison, av regimen och gick därefter i exil till Nederländerna.

• Gerillan bedöms i dag ha cirka 7 000 stridande. På 1980-talet hade man 25 000 medlemmar.

• I januari 2008 hävdade Avelino Razon, chef för Filippinernas nationella polisstyrkor att NPA:s milis hade reducerats till 5 700 stridande, vilket skulle vara det lägsta antalet på tjugo år.

FAKTA: Nationella demokratiska fronten

• Består av Filippinernas kommunistparti och Nya folkarmén ingår och beskriver Filippinerna som ett halvkolonialt och halvfeodalt land i desperat behov av en nationellt demokratisk revolution.

• I Filippinerna finns ytterligare två väpnade rörelser: Moros islamiska befrielsefront, MILF, finns på ön Mindanao och kämpar för morofolkets nationella och demokratiska rättigheter. Relationerna mellan MILF och de revolutionära krafterna är goda.

• Abu Sayyaf däremot fördöms av de filippinska kommunisterna som en provokatörsgrupp skapad under 1990-talet av CIA och Filippinernas militära underrättelsetjänst. Nu har Abu Sayyaf glidit sina skapare ur händerna, men används flitigt för att motivera USA:s militära stöd till Filippinernas eget krig mot terrorismen.

FAKTA: Filippinerna

• Filippinernas yta är cirka två tredjedelar av Sveriges och består av 7 000 öar. Merparten av landets 90 miljoner invånare lever under fattiga förhållanden på landsbygden. Naturresurserna består bland annat av bördig jordbruksmark och mineraltillgångar. Den främsta exportvaran är dock billig arbetskraft.

• Våldet mot oppositionella har under 2000-talet varit omfattande. I en rapport från 2007 konstaterade FN:s människorättsråds särskilde rapportör Philip Alston att väpnande styrkorna i vissa delar av landet har som medveten strategi att systematiskt jaga och döda ledare för vänsterorganisationer, fackföreningsaktivister, jordreformsförespråkare, människorättsaktivister och andra företrädare för civilsamhället.

• Påståendet att det är den revolutionära gerillan som ligger bakom övergreppen avvisade Philip Aston som ett cyniskt försök av militären att frånsäga sig ansvaret.