Ungdomarna är på väg att svika de stora fackförbunden. Samtidigt genomför centralförbunden LO och TCO desperata motoffensiver för att balansera upp medlemskåren. Men hindren är både många och stora. Fackförbunden skulle vara med och utkämpa klasskampen. I dag har medlemskapet blivit en klassfråga.
Det är en måndag i början av april. En liknande måndag för två veckor sedan hade Siamak Darzi stigit upp ur sängen vid kvart i sju, klätt på sig, kokat kaffe, läst tidningen, borstat tänderna. Och tagit bilen till jobbet. I dag sover han till lunch. Siamak Darzi bor i Malmö, är 25 år gammal och har nyligen blivit bränd på arbetsmarknaden för andra gången under loppet av några år. Han tillhör en grupp som ständigt växer: Unga vuxna som inte är med i facket.
Det första jobbet var i skolköket på en högstadieskola som 19-åring. En av arbetskamraterna frågade redan första arbetsdagen om han var med i facket eller inte. Samma månad betalade han in sin första fackavgift.
– Jag gick på deras linje. Det var det som folk sade till mig att jag skulle göra, säger han.
Sedan kom värnplikten som insatssoldat i Eksjö på sammanlagt tio månader. När Siamak Darzi kom tillbaka till jobbet i skolköket som 20-åring, valde han att inte gå med i facket igen.
– Jag visste att jobbet i skolköket inte skulle vara något långvarigt ändå. Så det var ett medvetet val. Jag upplevde att jag slösade pengar genom att ansluta mig, säger han.
Fackförbunden står inför en utveckling som orsakat många rörelsers fall genom historien: De är på väg att självdö. Ännu är det många år kvar innan fackförbunden är så försvagade att de knappt existerar, men organiseringskurvan har stadigt pekat mot golvet sedan toppnoteringen i mitten av 1990-talet. Då var 96 procent av alla arbetsföra svenskar med i ett fackförbund. Nästan två tredjedelar av alla arbetande ungdomar 16-24 var med. Utförsbacken inleddes med 1996 års statistik.
– Sedan dess har det fortsatt nedåt med en våldsam fart, säger Mats Larsson som är statistiker på LO.
Fram till 2010 hade organiseringsgraden bland samtliga arbetare sjunkit till omkring 70 procent. Bland 16–24-åringar var samma siffra nere i 36 procent. Jämfört med året innan hade organiseringsgraden i den senare målgruppen sjunkit med fyra procentenheter.
– Men det går inte att säga att ungdomarna lämnar facket. De nya går bara inte med. Vilket på sätt och vis är ännu allvarligare, säger Jonas Ivman som är medlemsansvarig på LO.
Egentligen är utvecklingen paradoxal. Särskilt med tanke på att arbetsmarknaden sedan dess har blivit osäkrare. Då fanns inte bemanningsföretagen i samma utsträckning som nu. Visstidsanställningarna var inte lika utbredda. Enligt LO:s mätningar hade nästan nio av tio unga arbetare en trygg anställning 1995. Idag har andelen krympt till en tredjedel.
– Arbetsmarknaden har försämrats väldigt kraftigt. Och där har vi inte hängt med. Samtidigt finns det många fler arbetsgivare i dag. Vi har svårt att ha närvaro ute på arbetsplatserna. Kartbilden måste ständigt uppdateras, säger Jonas Ivman.
Enligt LO är det just den otryggare och mer splittrade arbetsmarknaden som fått många unga att aldrig betala in medlemsavgiften. Siamak Darzi säger att ett fackmedlemskap är som att ”trotsa chefen”.
– Det har blivit något fult. I dag är arbetsmiljön sådan att man ska vara tacksam över att ha ett jobb. På vissa arbetsplatser sitter det i väggarna att man ska vara med. På andra att man ska låta bli, säger han.
Han har hoppat runt mellan anställningarna sedan tiden i skolköket. Först som deltidsanställd lärarvikarie på en högstadieskola, därefter i kundtjänsten för ett bredbandsbolag och senare som heltidsanställd incheckare på Kastrups flygplats. Jobbet i Danmark betalade bra, men ett och ett halvt år senare blev Siamak Darzi uppsagd och arbetslös. Efter två månader hittade han ett nytt jobb genom en bekant.
– Han varnade mig för hur slitigt det var. Men jag var desperat och behövde betala hyran. Jag klarade inte av att vara arbetslös, säger Siamak Darzi.
Företaget skjutsade landstings-patienter inom Malmö. Simak Darzi var anställd på deltid, men chefen lät honom jobba tolvtimmarsdagar från måndag till fredag utan att lönen påverkades uppåt. Och när pengarna betalades ut för sent kom varningar från hyresvärden. En dag när han låg i sjuksäng drog chefen bort 1000 kronor från lönen, ”för karensdagen”.
– Jag var fullt medveten om att mina rättigheter som arbetstagare kränktes, säger Siamak Darzi.
Ändå vände han sig inte till facket. Dels på grund av den höga ungdomsarbetslösheten, som gjorde att han drog sig för att ta strid med arbetsköparen. Dels eftersom han vid den tiden inte var fackligt ansluten, och därför var skeptisk till att facket skulle engagera sig i hans problem tillräckligt mycket för att det skulle leda någon vart.
Men så fanns det också en avgörande skillnad mot tiden efter värnplikten. Då tyckte han att fackmedlemskapet var en onödig utgift – nu hade han knappt råd att vara med.
Efter alliansens valseger 2006 försvann avdragsrätten på den fackliga avgiften. Samtidigt skulle A-kassorna bli självbärande. Därför kan a-kassan för en TCO-ansluten ungdom ligga på 95 kronor, medan en LO-ansluten person i samma ålder får betala mer än fyra gånger så mycket varje månad. Det var också i samband med förändringen som fackförbunden upplevde sitt största enskilda medlemstapp sedan 1995.
På transportföretaget fick Siamak Darzi ut omkring 8 500 kronor i månaden efter skatt. 4 000 kronor gick direkt till lägenhetshyran. 1 000 kronor till fasta avgifter som el, vatten, telefoni och bredband. Kvar fanns runt 3 500 kronor till mat, kläder och allt det som en 23-årig ungkarl vill göra på helgerna. Så varför inte betala en fackavgift med a-kassa på omkring 500 kronor i månaden?
– Då skulle det inte ha varit många kronor över, säger han.
Enligt en TCO-undersökning tycker över hälften av 20-35 åringarna att det är för dyrt att vara med i facket. Vissa fackförbund har olika medlemsavgifter beroende på hur stor inkomsten är. Men än så länge är det inget förbund som tar betalt enligt den norska modellen – där medlemsavgiften alltid är 1,6 procent av bruttolönen, oavsett inkomst.
Egentligen går det att likna medlemskapet i fackförbunden vid vilken aktivitet som helst: Allting handlar om vanor. Personer som idrottar som unga, gör det även som gamla. Och när ungdomar inte går med i fackförbunden, är risken större att de inte går med som 30-åringar. En långsiktig konsekvens är att fackförbunden får svårare att hävda sig mot arbetsköparna i framtiden.
– Ja, vi kommer inte att kunna vara starka i avtalsrörelsen helt enkelt, säger Jonas Ivman.
TCO inledde sin stora motoffensiv 2007. Då samlade förbundet in förslag på vad som kunde förändras för att fler ungdomar skulle gå med. I år ska LO skicka ut så kallade lyssnare till arbetsplatser för att ta reda på varför unga väljer att stå utanför.
Enligt Jonas Ivman finns det inga större skillnader mellan vad ungdomar och äldre prioriterar, utöver pensionsfrågor. Men Elsa Saboonchi som är förbundssekreterare på TCO menar att ungdomar är mer intresserade av mjuka frågor än vad äldre medlemmar är, som att kunna växla friskvårds-timmen till att kunna gå till en psykolog, eller att få en längre lunchpaus. Elsa Saboonchi menar också att fackförbundens traditionella mötesstrukturer har en negativ inverkan på att få unga att engagera sig som aktiva medlemmar.
– Sammanfattningen är att unga vill att fackförbunden ska vara uppbyggda som ideella organisationer i stället för som idag, säger hon.
Men i grund och botten kan det handla om något så enkelt som att unga arbetare inte har någon kontakt med fackförbunden. Siamak Darzi har bara fått frågan om att gå med i facket en enda gång – när han jobbade i skolmatsalen.
– Nej, sedan dess har de inte hört av sig alls, säger han.
Fram till för två veckor sedan hade han en heltidstjänst på ett gruppboende för ensamkommande flyktingbarn. En dag kallades han in till chefen för att bli uppsagd. Officiellt på grund av att hemmet behövde göra nedskärningar i personalstyrkan, och att han varit sist in på arbetsplatsen. Men i själva verket är han en av dem som arbetat längst.
Nu är heltidsanställningen omvandlad till en vikarietjänst. Men sedan dess har han inte blivit inkallad till att jobba. Sparpengarna räcker i två-tre månader. Nu letar han desperat efter ett nytt jobb – kanske på ett flyktingboende i Göteborg, kanske återigen på flygplatsen i Kastrup.
– Med facit i hand så känns det lite snopet. Nu senast hade jag kanske behövt facket som stöd. Men i slutänden kan det kokas ned till en grundprincip. Varför ska jag vara med i facket när jag inte har något förtroende för dem, säger han retoriskt.
– Jag vet ju knappt vilka de är.
