Det är tidig morgon på Östermalm i Stockholm. En kvinna i trettioårsåldern försvinner in i en taxi på Birger Jarlsgatan. Sofia jobbar med att marknadsföra mode- och livsstilsprodukter, bär en handväska i ena handen och en tygkasse med arbetskläder i den andra. Hon har arbetat i 21 timmar i sträck. Nu är hon på väg hem till förortslägenheten. Där ska hon sova i fyra timmar, äta frukost, välja arbetskläder, ta tunnelbanan in mot centrum – och fortsätta jobba.
– Företagen bjuder på taxiresan hem, men de bryr sig inte om att deras anställda går in i väggen. Det finns en bild av branschen som häftig och kreativ. I dag är det många som konkurrerar om väldigt få tjänster. Just därför blir det mer okej för cheferna att utnyttja sina anställda, säger hon.
Sex år tidigare på en nystartad PR-byrå: Sofia klev in genom företagsportarna, fick ett handslag av chefen och ett eget skrivbord i hörnet. Hon hade blivit rekommenderad till tjänsten genom en av sina kontakter. Vid den tiden var hon lyckligt lottad i mångas ögon. Byrån var eftertraktad i branschen eftersom den hade ett rykte om sig att vara kreativ. Kontoret var ljust och inrett med designmöbler. Männen som drev företaget var välkända i krogsvängen. Klienterna var stora internationella varumärken som omsatte miljardbelopp.
Sofia hade skrivit under på en 40-timmars arbetsvecka. Men i kontraktet fanns ett tillägg som förklarade att det kunde bli mer arbetstid om det krävdes för att jobbet skulle bli klart. En vanlig vecka kunde hon jobba 55 timmar. Omkring 70 timmar när det var som mest. Samtidigt förväntades det att hon och de andra anställda skulle vara närvarande på de andra PR-byråernas jippon efter arbetstiden, för att hänga med i hur konkurrenterna arbetade.
Männen som ägde byrån jobbade nästan dygnet runt och tog för givet att arbetet var det viktigaste i en människas liv. Och samma förväntningar fanns på de fem anställda. Ju längre som Sofia arbetade på byrån – desto mer sögs hon in i ett liknande synssätt. Där fanns en kultur som gick ut på att bara den som arbetade omänskliga arbetsdagar, kunde leverera det som tillfredsställde cheferna.
Och med tiden växte också pressen på att hon skulle ta ett större ansvar än tidigare. Till en början handlade arbetet mest om att göra som hon blev tillsagd. Senare fick hon leda arbetet inför vissa pressvisningar och företagspresentationer.
Sofia hade haft en bild av att yrket skulle vara glamouröst. Men i själva verket bestod många av arbetsuppgifterna av samma monotona arbetsmoment som i de flesta lågbetalda arbetarklassyrken. Hon skickade ut hundratals inbjudningar till olika PR-jippon, packade lika många presentpåsar med reklamprodukter som gästerna skulle få i dörren, hämtade buketter på blombutiken och champagne på systembolaget. Sedan byggde hon upp kulisserna och scenen i den lokal som PR-jippot skulle utspelas i, och monterade ned allting igen när kvällen var över. Oftast slutade sådana arbetspass vid tretiden på natten.
Samtidigt fanns det inte en tanke på att personalen behövde återhämta sig från arbetet. Efter en sådan modevisning bad Sofia om att få komma senare dagen efter. ”Okej då”, sade en av kollegorna. ”Du kan börja klockan tio i stället för vid nio.”
Under tiden var det många av hennes vänner som oroade sig över de sena timmarna på PR-byrån. Till en början försvarade hon chefen med att den hårda arbetssituationen var tillfällig och att den snart skulle vara över. Men med tiden fick hon allt svårare att upprätthålla den bilden. Och när kroppen började strejka så sänkte hon garden. Under de sista månaderna drabbades hon av plötsliga vredesutbrott, plågades av sömnproblem och fick återkommande migränanfall. När hon tog upp problemet med chefen, antyddes det att hon var svag som inte orkade med tempot. Till slut gick det så långt att hon började tycka att chefen hade rätt.
Ett år senare var batterierna slutkörda. Sofia sjukskrevs av en läkare.
Vid samma tidpunkt låg den 28-årige reklamaren Thomas sömnlös om nätterna. Han hade en plats i ett jättelikt kontorslandskap på en av Sveriges största reklambyråer, programmerade hemsidor och försökte arbeta sig upp i företagshierarkin. Den första tiden vägdes stressen och övertiden upp med att firman köpte in alkohol till kontoret när veckan var slut. Då tyckte Thomas att han hade hittat guld. Men efter ett tag så växte känslan av att fredagsölen inte kompenserade att han jobbade över så mycket. Samtidigt slutade en av de kvinnliga anställda som hade skrivbordet bredvid hans.
Några månader senare fick Thomas reda på att hon varit sjukskriven – och att hon nu skulle arbetsträna för att kunna återvända till sin heltidstjänst. Men det tog inte lång tid innan personen vid skrivbordet bredvid fick tillbaka sin panikångest.
– Hon satt och grät vid skrivbordet. Just då förändrade det inte min syn på jobbet. Det var inte förrän jag själv blev utbränd som jag förstod att det går att må så dåligt, säger Thomas.
– Det förväntades att vi skulle vara övermänskliga. Det fanns ingen empati eller förståelse för att en person inte klarar av vad som helst, säger Sofia.
I runda slängar är omkring var femte person i reklam- och PR-branschen fackligt ansluten. Samtidigt finns varken kollektivavtal eller, knappt, några fackklubbar ute på arbetsplatserna. Enligt Mattias Petersson på LO-förbundet GS har endast en av de större byråerna en fackklubb. Personer som ringer till GS-facket vill ha råd om var lönerna ligger, hur mycket de ska behöva jobba, och hur de ska undvika att förlora jobbet i samband med att de väntar barn.
– Men det finns också ett jättestort mörkertal av personer som mår dåligt men som aldrig hör av sig, säger Mattias Petersson.
Thomas gick med i Unionen i samband med att han började på reklambyrån. Sofia anslöt sig till fackförbundet Jusek efter att hon sjukskrevs första gången. Hon var ensam på byrån om att vara fackligt ansluten. Och när Thomas ringde upp en ombudsman på Unionen, fick han reda på att enbart fyra av de omkring 100 arbetskamraterna var med.
– Efter det samtalet förstod jag att det inte var någon idé att ens försöka ta upp frågan med mina arbetskamrater, säger Thomas.
Mattias Petersson tror att den största förklaringen till den låga organiseringsgraden, är att branschen utgörs av unga människor med dåliga kunskaper om sina rättigheter på arbetsmarknaden. Många anställda accepterar därför att arbetsvillkoren ser ut som de gör.
– Alla tror att de kan lyckas så länge de jobbar hårt. Men det är precis lika osannolikt som om alla skulle vinna på lotto, säger Mattias Petersson.
Men en lika stor anledning kan vara den mystik och det skimmer som omger reklam- och PR-världen – som stiger i takt med att konsumtionen får en allt större roll i samhällslivet. I dag är det få yrken som har så hög konkurrens om arbetsplatserna som just inom PR- och reklam.
Både Thomas och Sofia gick med på oreglerad arbetstid när de anställdes. De tjänade bättre än i många andra yrken – 20000 respektive 23000 kronor. Men i slutänden blev Sofias timlön inte mer än omkring 95 kronor i timmen, uträknat på att den faktiska arbetstiden närmade sig en och en halv tjänst.
Det finns också en konkurrenssituation på många arbetsplatser inom reklam- och PR-världen – som ibland är så hård att de anställda ser varandra som fiender. På så sätt blir kollektiva lösningar inte lika attraktiva som inom andra branscher.
Samtidigt blir den låga organisationsgraden till en ond spiral. Fackförbunden får inte åka ut till arbetsplatser som inte har tecknat kollektivavtal. Ju färre som är anslutna – desto mindre makt har fackförbunden, och desto mindre är poängen med att betala medlemsavgiften.
På grund av att den fackliga organisationsgraden är så låg, är det många byråer som struntar i att följa de turordningsregler som säger att den som jobbat längst ska få stanna kvar.
– Cheferna vill ha anställda som jobbar från nio till ett på natten, inte de som går hem klockan sex på kvällen, säger Mattias Petersson.
Och utan ett fackförbund i ryggen, går det inte att hävda turordningsreglerna på något annat sätt än att anlita en advokat för en civilrättslig process. Men det är många som drar sig för en sådan lösning. Just därför att det kan vara lika dåligt att vinna som att förlora.
– De som vinner är inte särskilt populära i branschen efteråt. De flesta vill inte bråka för mycket utan hoppas på att de ska få ett nytt jobb i stället, säger Mattias Petersson.
Sofia vågade aldrig konfrontera chefen med varför det inte fanns något kollektivavtal på arbetsplatsen. När hon ställde en försiktig fråga om varför det inte fanns något avtal, svarade han kort att han hade tänkt på saken, men att ”det är ingenting för oss”.
– Han verkade tycka att det var en löjlig fråga. I själva verket hade jag inte kunnat arbeta så mycket om det funnits ett kollektivavtal, säger hon.
Thomas hoppade av efter två år på reklambyrån. Sofia jobbade kvar på PR-byrån i ett halvår efter sin sjukskrivning. Hon sade upp sig efter att förgäves ha försökt förhandla upp sin lön och få rätt till mer kompledighet när hon jobbade övertid. Därefter gick hon in i en utmattningsdepression som varade i flera år.
– Jobbet hade blivit så starkt förknippat med min identitet. Innan hade jag varit PR-Sofia. Nu visste jag inte längre vem jag egentligen var innerst inne. Direkt efteråt brukade jag oroa mig för vad jag skulle svara om någon frågade vad jag jobbade med. Men efter ett tag så började jag inse att jag var något mer än bara en titel.
Fotnot: Sofia och Thomas heter egentligen något annat och vill inte vara med på bild. Båda är fortfarande yrkesverksamma i branschen och är rädda för att få ett dåligt rykte bland chefer och kollegor.
