I tisdags tillkännagav IF Metall och en rad arbetsköparorganisationer inom industrin, däribland Teknikföretagen, att det nya ungdomsavtalet är undertecknat. Med avtalet hoppas de båda parterna kunna bidra till att minska ungdomsarbetslösheten och säkra industrins arbetskraftsbehov när en stor del av industriarbetarna går i pension.
– När det gäller våra egna ungdomar i IF Metall så är arbetslösheten på 18 procent. Vi säger inte att vi kan lösa arbetslösheten, men vi kan kanske minska den. Hur nöjd jag är kommer vi se utifrån hur mycket det ger, säger Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall.
Avtalet innebär att ungdomar kan anställas på 75 procent av den lägsta lönen, något som ska ge incitament för arbetsköparna att satsa på ungdomar utan särskild utbildning eller yrkeserfarenhet.
Anställningarna utformas som visstidsanställningar, vilka efter tolv månader ska omvandlas till tillsvidareanställningar.
Under den första tiden ska en andel av arbetstiden vigas åt utbildning och om den anställde är tvungen att arbeta mer än vad som överenskommits kan arbetsköparen tvingas att betala skadestånd.
Men Peter Jacobsson på syndikalistiska Malmö Industriarbetarsyndikat av SAC kallar avtalet lönedumpning. Han tror att arbetsköparna kommer att använda det för att ersätta befintlig personal med billigare arbetskraft.
– De utgår ifrån att arbetsköparna är goda och inte kommer att ersätta reguljär arbetskraft med billiga ungdomar. Det är naivt. De har ju gjort likadant i bemanningsfrågan, säger Peter Jacobsson.
Avtalet har heller inte varit okontroversiellt inom IF Metall. Efter en hård debatt röstades det igenom med röstsiffrorna 76 mot 71. Kritikerna var ändå nöjda med att möjlighet finns för lokala klubbar att teckna bättre avtal. Men Peter Jacobsson är övertygad om att de lokala klubbarna kommer att vara tvungna att böja sig för hot om uppsägning.
– Klubbarna kommer att pressas av sina arbetsköpare att träffa en överenskommelse lokalt för att man är rädd för att folk ska få gå, säger Peter Jacobsson.
Daniel Wiklund är medlem i IF Metall och började arbeta inom metallindustrin som sextonåring. Först som sommarjobbare och sedan som vikarie innan han slutligen blev fastanställd vid samma företag i Stockholm. Han förstår tanken bakom avtalet, men tycker att sänkta löner är fel väg att gå.
– Att förhandla fram och godkänna lägre löner för ungdomar är att behandla symptomen, inte att angripa problemet. Vill man göra något för ungdomar ska man kämpa för dem och rätten till fast anställning.
Han tycker att det känns som om förbundet ”gått på en borgerlig myt” om att företagen är rädda för att anställa ungdomar.
– Vi ungdomar har inte svårt att få jobben, det största problemet är att få vara kvar på dem och inte vara tvungna att hoppa runt mellan anställningar. De är de äldre som har svårt att få nya jobb, säger han.
Efter sju års anställning blev han själv uppsagd för ett år sedan, när företaget drog ned på personal i samband med finanskrisen. Även om han tror att många klubbar kommer att ta fajten oroas han över de svagare klubbarna, som inte har kraft att kämpa emot. Han tror att avtalet istället indirekt kommer att försvaga facket och förvärra ungdomars situation på arbetsmarknaden.
– IF Metall borde tänka på hur det här klingar för en stor oorganiserad del av arbetarklassen. Om facket förknippas med att ge sänkt lön så vill man inte gå med där, säger han.
