Protesterna handlar inte bara om pensionsfrågan, utan är en reaktion mot president Sarkozys högerpolitik, säger Han Lor.
Arbetaren träffar henne i Paris, där hon deltar i ett med franska mått mätt relativt litet demonstrationståg – en radiostation rapporterade 1 000 deltagare – där medlemmar ur det stora facket CGT, syndikalistiska CNT och det radikala Solidaires marscherar till slagord som kräver generalstrejk och som hävdade att kampen kommer att fortsätta.
Han Lor är medlem i CNT och är entusiastisk över rörelsens storlek.
– På tv kan vi höra hur rörelsen håller på att dö, men det märks inte alls vid samlingspukterna för strejkerna. Jag har inte sett sådana här strejker sedan 1995, folk vill inte sluta, säger hon.
1995 exploderade Frankrike i protester mot de reformer som Jacques Chiracs högerregering planerade för att minska budgetunderskottet. Efter många och långa strejker som inte lät sig kontrolleras av den fackliga byråkratin drogs bland annat den föreslagna pensionsreformen tillbaka och den så kallade Juppéplanen – döpt efter landets dåvarande premiärminister Alain Juppé – föll samman.
Han Lor är inte den enda att jämföra dagens protester med de som bröt ut då. Olivier Besancenot, den unge och mycket populäre ledaren för det nya anti-kapitalistiska partiet NPA, säger i en intervju i franska Le Monde:
– I dag är det gatan som har legitimitet, och gatan kan ha större makt än en regering. Så var det 1995 vid tiden för Juppéplanen.
Med en lång historia av starka protester ser många naturligtvis på Frankrikes situation med höga förhoppningar. Dagens strejker är av den magnituden att aktivister till och med nostalgiskt börjar tänka tillbaka på 1968.
– Några gånger har vi kunnat känna doften av rörelsen från 1968, men vi kan bara lukta den, det går inte att jämföra, menar Serge Aberdam, veteranaktivist sedan 68-rörelsens dagar som i dag sitter i kommunfullmäktige i Ivry-sur-Seine för NPA.
Men även om ivern och hoppet är påtagligt, och även om 1995 års strejker upprepas som ett lysande exempel på vad sammanhållning och uthållighet kan åstadkomma, så ligger det i bakgrunden även en del oro för framtiden.
Han Lor är glad över att rörelsen visar på en alternativ form av organisering – ”lite mer syndikalistisk” – och har som största förhoppning att samarbetet mellan olika sektorer ska fortsätta. Studenter och skolelever har anslutit sig till de fackliga protesterna.
De unga deltar inte bara i solidaritet med sina föräldrars generation, utan också för att de förstår att med en högre pensionsålder blir det svårare för dem att få arbete, menar många kommentatorer.
Och som demonstrationerna visat så samordnar flera olika fackförbund sina protester, och anställda i både privat och offentlig sektor mobiliseras.
– Politiken är densamma för oss alla, för järnvägsarbetarna och sjukvårdspersonalen. Vi har alla samma analys av situationen, menar Han Lor.
– Jag vet inte vad som kommer att hända nästa vecka, men jag är rädd för att de stora fackföreningarna kanske kommer att få sina medlemmar att sluta strejka om de känner att de inte kan kontrollera dem längre.
Hon menar att de stora fackföreningarna, med CGT i spetsen, inte är vana att samarbeta med andra fackliga organisationer eller andra sektorer av samhället, som till exempel studenterna, och att fackens kontrollbehov kan ställa till problem.
Han Lor är inte den enda att fundera över hur de stora facken och de stora vänsterpartierna – Socialistpartiet och Kommunistpartiet – i slutänden kommer att agera. Det finns ingen helt och hållet gemensam linje bland Frankrikes myriad av vänster och vänsterliberala strömningar och partier, och de stora partierna intar ofta en reformistisk, eller i sammanhanget kanske snarare opportunistisk, inställning till de politiska svallvågor pensionsreformen gett upphov till.
Den brittiske ekosocialisten Richard Greeman, som rapporterar från Frankrike på sin blogg, hävdar att Socialistpartiets och Kommunistpartiets egentliga önskan är att få kallas till regeringens förhandlingsbord, för att på så sätt kunna återskapa sig en stark legitimitet i allmänhetens ögon.
För Socialistpartiet står dessutom valet 2012 på spel. Just nu har president Sarkozys popularitet nått en bottennotering, och en förhandling som skulle kunna resultera i justeringar av reformen skulle stärka dess position.
Men Socialistpartiet kritiseras av den radikala vänstern för att i parlamentet ha röstat för den del av pensionsreformen som innebär att människor nu måste arbeta i 41,5 år istället för 37 för att få rätt till full pension. Detta underminerar hela tanken på att försvara rätten till pension vid 60 års ålder, hävdar kritikerna.
Det nybildade Parti de Gauche – Vänsterpartiet – en utbrytarfraktion från Socialistpartiet, föreslog en folkomröstning om pensionsreformen. Detta fick det inget gehör för konstaterar den radikala vänstern lättat.
Lättat, eftersom den menar att en folkomröstning effektivt skulle ta död på den stora folkliga rörelsen genom att förflytta kampen från gatorna och arbetsplatserna till den institutionella sfären och därmed reducera en enormt viktig politisk och social fråga till en fråga om vilken valsedel man ska välja.
De stora facken slutade också snart att kräva att lagen helt slopas och började föreslå ändringar och justeringar istället. Men de strejkande är inte ute efter några smärre förändringar av lagen, utan att den helt kastas i papperskorgen.
Den radikala vänstern vill ha en generalstrejk utan fast slutdatum för att verkligen pressa regeringen, men facken tvekar. Än så länge har deras taktik varit att kalla ut sina medlemmar i endagsstrejker och enorma endagsmanifestationer – vilka samlat som mest 3,5 miljoner fransmän på gatorna under en och samma dag.
Richard Greeman går tillbaka till historien och påminner om att samma taktik ledde till en storseger för regeringen 2009, då den mötte protester för sina föreslagna nedskärningar. Den gången väntade Sarkozy helt enkelt ut de protesterande och passade på att driva igenom förslagen när sommarledigheten kom.
Utanför en sopstation i södra Paris, som drivs av företaget TIRU, samlas demonstranter. Den har länge varit i blockad och är en av många samlingspunkter för de strejkande runt om i Paris.
Här står några provisoriska tält där öl och juice delas ut och svettiga och stressade män arbetar snabbt vid rökiga grillar för att kunna utfodra så många hungriga strejkande som möjligt med korv med bröd.
Här står även Régés Vieceli Eboueur.
Sopstationen är hans gamla arbetsplats, nu är han generalsekreterare för CGT:s lokala fackklubb på stationen. Han har hållit tal och mängder av strejkande samlas runt omkring honom.
Han säger att det bara hänt på ett ställe, i Marseille, att representanter från fackföreningen Force Ouvriere, som inte deltar i alla demonstrationer, direkt avbrutit en strejk och att det knappast skulle gå någon annanstans.
– CGT är byggt underifrån och alla fackklubbar utgår från basen, fastslår han. Ingen kan komma och säga till folk att sluta strejka. Om en nationell ledare skulle försöka göra det skulle folk helt enkelt säga ”nej”. De kommer inte att sluta strejka om de inte själva vill.
Régés Vieceli Eboueur hänfaller inte till några politiska floskler när han beskriver skeendet. Han hoppas att en fortsättning enligt rörelsens nuvarande riktning, med blockader och strejker som vapen, ska leda till seger över regeringen i frågan om pensionerna. Han ser fram emot nya jättemanifestationer:
– Vi kommer att vara där, i demonstrationerna, säger han enkelt innan han låter sig dras iväg av sina meddemonstranter.
Det går ännu inte att säga var den franska folkrörelsen modell 2010 kommer att ta vägen, fransmännen befinner sig mitt i den historiska utvecklingen.
Mitt under manifestationerna råder förtröstan och självförtroende, som får näring av färgglada banderoller, en påtaglig och mycket konkret sammanhållning och militanta slagord som får extra kraft ur dånande högtalare.
Men få av aktivisterna låter sig helt uppslukas av rörelsens rent fysiska momentum; de vet att mycket står på spel. I slutänden är det också en ödesfråga för fackförbundens framtid, säger Serge Aberdam över en libanesisk middag en kall och sen kväll.
– Fackföreningarna spelar ett mycket svårt spel som går ut på att bevisa att de kan använda sin väldigt viktiga tyngd till att nå seger. De kan inte ge upp utan en framgång, åtminstone en liten en. Det är ett slags spel där de som ger upp först dör, säger han dramatiskt.
En framgång kan för fackföreningarna i det här läget betyda till exempel förhandlingar med regeringen, menar Serge Aberdam:
– Det är inte mycket, men om någon säger att det är toppen, så är det en framgång.
Han målar upp några olika scenarion om vad den här sociala vågen kan komma att leda till: en total förlust kan komma att degradera den franska arbetarklassen till samma position som den brittiska fick uppleva efter Thatcher.
Alternativt kan människor resignera den sociala kampen och konstatera att deras intressen bäst försvaras via de stora partierna, vilket kan komma att leda till en seger för Socialistpartiet i valet 2012.
Ett tredje alternativ, som även i avsaknad av en ren seger – bestående av ett totalt slopande av lagen a´la 1995 – framstår som det mest attraktiva är möjligheten att nå en bättre förståelse av den sociala situationen, att en majoritet av befolkningen faktiskt har samma intressen.
Men vad som är upplyftande för alla aktivister Arbetaren kommer i kontakt med är det sammelsurium av diskussioner och debatter som brutit ut bland Frankrikes allmänhet efter introduktionen av lagförslaget.
Människor diskuterar på bussar och andra offentliga transportmedel, och det var inte på grund av nyhetstorka som nyheterna direktsände den slutgiltiga omröstningen av den nya pensionslagen för att sedan intervjua parlamentariker från höger och vänster i ett långt inslag.
Om något så har detta åtstramningsprogram tvingat fram ett ställningstagande – eller åtminstone ett försök att komma fram till ett sådant – hos stora delar av landets befolkning. Och under lång tid har de demonstrerande klart vunnit popularitetstävlingen över Sarkozy. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning har visat ett majoritetsstöd för protesterna.
– Folk har fått nog! De har lite pengar, men allt blir dyrare. De ser att Sarkozy för en politik för de rika, förklarar Han Lor.
Försök att få över statens repressiva styrkor, som satts i flitigt bruk under konflikten, på de protesterandes sida görs också. Vittnesmål om hur demonstrerande försöker tala poliser i tjänst till rätta florerar.
Eftersom stora delar av säkerhetsstyrkorna själva berörs av reformen kan det bli intressant att se hur deras kollektiva inställning kan komma att ändras.
Redan har polisens största fackliga organisation offentligt fördömt polisledningen för att använda ”politiska metoder för beräkning” av antal demonstrerande. Det har rapporterats att polisen vid vissa tillfällen rapporterat siffror så låga som en tiondel av det verkliga demonstrationsantalet.
Sarkozy har dock inte låtit sig rubbas. Mycket står på spel för hans prestige och auktoritet som statsöverhuvud. Att låta vänsterkrafter – hur starka de än är – tvinga fram en positionsändring och skriva om den politiska dagordningen är inte vad han har tänkt sig.
Därmed har lagförslaget röstats igenom med få eftergifter. En av dessa – som häcklas i demonstrationståg – är att kvinnor i 50-årsåldern med tre eller fler barn som stannat hemma från arbetet för att ta hand om dessa, kommer att få full pension vid 65.
Men det är långt ifrån tillräckligt, till och med för fackföreningarna.
Så hopp blandas med kall rationalitet i dagens Frankrike. Och demonstrationerna, strejkerna och blockaderna fortsätter.
På den senaste nationella kampdagen, förra torsdagen, märktes det dock inte direkt på plats att rörelsen mattats av. Enbart CGT:s del av tåget tog omkring tre timmar på sig att passera platsen där Arbetaren slagit sig ned. Och kraven på generalstrejk ekade hela vägen.
