I Bangladesh bor just nu över 100000 människor på ockuperad mark. Marken som tas över är så kallat khasland, allmän, statligt ägd mark som enligt två regeringsdeklarationer ska delas ut till den stora grupp människor i landet som räknas som jordlösa.

Eftersom löftena om jordutdelning inte infriats påbörjades ockupationer i stor skala i början av 1990-talet, många av dem under ledning av en bonderörelse där kvinnor kommit att spela en framträdande roll. Sedan dess har ockupationerna fortsatt.

Efter den första vågen 1991–1992, där flera låglänta öar i floderna – öar formade av sand och fruktbart slam, så kallade chars – i landets södra del togs över, ockuperades ännu fler öar 1995–1996.

I de norra delarna av landet togs mindre markområden över. 2004 följdes detta av en ockupation av ett en mil långt före detta brittiskt järnvägsområde i norr, och mindre markövertaganden både i söder och norr.

I de södra delarna ger marken plats för både bostäder och odlingar. I norr, där främst mindre områden tagits över, ger marken bara plats för enkla hus och små köksträdgårdar, i bästa fall möjlighet till fiske.

Trots de två regeringsdeklarationerna är kampen om jorden hård och ofta våldsam. De jordlösas intressen krockar med intressena hos inflytelserika personer som tidigare utnyttjat marken för kommersiell risproduktion eller räkodling.

Och som om inte det vore nog har de södra delarna av Bangladesh drabbats av ett par förödande cykloner: Sidr på senhösten 2007, och Aila i maj 2009. Exempelvis drabbades Char Shoula hårt av cyklonen Sidr, knappt två år efter det att området ockuperats.

– Det bodde fyra- eller femhundra familjer där innan cyklonen kom, säger Zayed, en före detta aktivist och ledare i bonderörelsen. Nu börjar folk långsamt flytta tillbaka igen men det har varit tomt länge.

Den flera meter höga flodvågen som jagade upp genom floddeltat nådde Char Shoula klockan 23.30 på natten, när det var kolsvart ute. 54 människor på ön miste livet, alla hus förstördes och den boskap och de husdjur som de jordlösa lyckats skaffa sig sköljdes bort.

Hur många människor i de södra kustlandskapen som dog allt som allt är det ingen som riktigt vet. Regeringen säger 10 000, medan andra källor hävdar att det kan vara 30 000 eller 40 000.
Om de nuvarande klimatförändringarna fortsätter och inget drastiskt görs kommer stora delar av just de här områdena att ligga helt eller delvis under vatten om några decennier och Bangladesh kommer att ha tiotals miljoner klimatflyktingar.

En kort tur från fastlandet i en mindre båt leder till Char Shoula och de ockupanter som flyttat tillbaka dit. Swapan, en ung advokat från Dhaka och som arbetar med vad som kallas ”den nya bonderörelsen”, berättar att det är 400 tunnland mark som har ockuperats men att människorna har det mycket besvärligt.

– De är inte tillräckligt starka för att kunna stå emot de rikas angrepp och de blir ofta misshandlade, säger han.

Husen på ön ligger glest utspridda i det platta landskapet. Här och där finns upphöjningar i marken, övervuxna grunder från alla de hus som fanns på ön innan orkanen kom och gravar för de döda. Den växtlighet som finns, lite bananplantor och små buskar, är tanig och nyligen planterad. Risskördar och grönsaker kommer de boende på Char Shoula att få vänta på.

Utanför den moské som organisationerna för de jordlösa bekostat, ett enkelt skjul av störar och korrugerad plåt, sitter ett 40-tal män, kvinnor och barn i solen. Många är upprörda. De känner sig svikna av sina ledare som sedan några år tillbaka strider inbördes, och de har dessutom blivit lurade på pengar av en korrumperad, lokal ledare.

– Om ni håller vad ni lovar nu, på det här mötet, då kan vi kanske gå med er igen, säger Khursheda, en kvinna på ön som förlorade fem av sina barn under orkanen. Om inte…

Hon viftar med händerna i luften.
Ledarna som besöker ön försöker övertyga invånarna om att de måste hålla ihop och arbeta inom bonderörelsen, trots att misstag begåtts.

– Om ni försöker något ensamma kan ni få problem, säger Swapan till de församlade. Ni är för svaga då. Om ni däremot arbetar under organisationerna tror jag det finns en chans att ni kan få stanna kvar här på marken.

Men invånarna på Char Shoula låter sig inte övertalas så lätt. De är misstänksamma och känner sig, med all rätt, svikna av sina ledare. Diskussionerna böljar fram och tillbaka i ett upprört tonläge.

På Char Bourhan, en ockuperad ö längre söderut i floddeltat, är situationen annorlunda. Ön ockuperades i den första vågen av markövertaganden och invånarna här har haft tid på sig att utveckla sitt samhälle.

Nere vid vattnet finns risodlingar och runt husen växer ärter, pumpor och chili. Bananplantorna är kraftiga och kokospalmerna som står i dungar kring husen är höga. En enkel marknadsgata har byggts upp och det finns några pumpar med rent vatten som skänkts av internationella solidaritetsorganisationer.

På Char Bourhan syns framstegen tydligt. I stället för att bara överleva kan ockupanterna förfina sina husbyggen och varningssystem, anlägga latriner och bygga enkla vägar av lera runt ön. Attackerna från gangsters som hyrts in av lokala näringsidkare, så kallade ”musclemen”, ligger flera år tillbaka i tiden och minnet av de våldsamma striderna börjar blekna.

Nu är orosmolnen av en annan art: avsaknaden av ägandepapper och regeringens planer på att göra de södra delarna av landet – inklusive de ockuperade öarna – till en hårdproducerande odlingszon för främst ris.

– De har varit på besök här flera gånger, säger Doli Khan, före detta ordförande för kvinnodelen av bonderörelsen och dotter till legendariske revolutionären Abdus Sattar Khan.

– Men människorna som bor här kommer inte att ge sig av. De kommer att strida för marken. De kommer aldrig att lämna den!

Norröver, i distriktet Rajshahi i nordväst-ra Bangladesh utgörs befolkningen till en fjärdedel av adivasis – landets förtryckta ursprungsbefolkning. I de här delarna av Bangladesh är mycket lite mark ockuperad.

I stället för att vara självförsörjande arbetar ockupanterna som daglönare och tvingas ofta teckna in arbetskraften i förväg till ett lägre pris. I byn Orjuna bor 150 personer i 17 adivasifamiljer på khasland.

Marken ockuperades 2005 med hjälp av de radikala bondeorganisationerna Bangladesh Krishok Federation och Bangladesh Kisani Sabha och deras allierade organisation för ursprungsbefolkningen, Adivasi Samity.

Husen i byn är gjorda av lera med tak av halm och korrugerad plåt. Väggarna är vackert dekorerade på det för adivasis typiska viset, målade i nonfigurativa mönster i vitt eller mörkare brunt, men livet är bedrövligt.

– Vi lider mycket här, säger Doloni Bala, en kvinna i 60-årsåldern, där hon sitter under ett stort mangoträd som är på väg att gå i blom. Vi själva blir misshandlade, våra barn blir misshandlade och vi kan inte leva i fred. Om vi till exempel samlar löv för att elda med ger de sig på oss.

Med ”de” menar Doloni Bala de rika som bor i trakten, grannar med jord och stora hus.

– Vi lever ur hand i mun, fortsätter hon. När vi inte har arbete måste vi låna pengar med hög ränta av rika personer. Om vi lånar 1 000 taka till exempel så måste vi betala tillbaka 1 500 på tre månader.

1 000 taka motsvarar ungefär 100 svenska kronor. Männen tjänar 100–120 taka om dagen när de arbetar som daglönare på fälten, kvinnorna ännu mindre. Dessutom vittnar de flesta om att det över huvud taget inte finns något arbete under flera av årets månader.

På frågan hur de alls kan betala tillbaka pengarna de lånar svarar Doloni att de arbetar ännu mer under skörden. Och att de drar ned på maten.

I Orjuna – precis som på många andra ställen i landet – handlar konflikterna mellan de fattiga och de rika om vem som ska ha, eller inte ha, tillgång till marken och vattnet.

I ena änden av den lilla byn ligger en damm. Dammen utgör gränsen mot vägen som leder till byn och även den räknas som allmän mark, eller kanske snarare allmänt vatten.

Byinvånarna berättar att några rika markägare kom till dammen för nio månader sedan för att plantera in fisk. De hävdade att dammen var deras. När adivasifamiljerna protesterade uppstod handgemäng. En kvinna misshandlades så allvarligt att hon inte kunnat arbeta sedan dess utan är beroende av vad de andra i byn kan avvara.

– Vi lever på ingenting, säger hennes dotter. Om några har lite mat över ger de kanske oss lite grann, annars har vi ingenting!

Men jordägarna i Orjuna har också bestämt att den ungefär 30 meter långa jordstig – den enda vägen ned till adivasibyn – är deras. Därför har de förbjudit byinvånarna att gå på den. Om någon blir ertappad med att överträda förbudet riskerar han eller hon att bli misshandlad. Likaså om deras gäss går på marken eller om någon från de 17 adivasifamiljerna kommer i närheten av den brunn som finns på de jordägandes mark. Ändå måste familjerna trotsa förbuden.

– Vad ska vi göra? frågar sig Sundhamoni, en av kvinnorna i byn. Den brunn vi har på vår mark är dålig. Vi måste ju dricka någonting och våra barn behöver vatten. Och vägen måste vi ju gå på för att komma till vår by.

Bakom den lilla byn breder konstbevattnade fält med grödor ut sig så långt ögat når. Det är de jordägandes majs, kål, ris och tobak som växer där och barfota daglönare i slitna lungis – det traditionella tygstycket som knyts runt höften i stället för byxor – och böjda ryggar rör sig långsamt över fälten. Daglönare från Orjuna och närliggande byar vars hela existens hänger på att de kan sälja sin arbetskraft till de som styr över deras liv.

De jordlösas berättelser är historier om svältperioder och jorderosion, om dyra mikrolån och fattigdom. Men också historier om kamp för värdighet, jord och erkännande. Om revolter och uppror.

I Burunghamari i distriktet Kurigram, ett av de fattigaste i landet, vräktes vintern 2007 drygt hälften av de 10 000 jordockupanterna från det forna brittiska järnvägsområdet där.

Två år efter markövertagandet stormade polis och militär området och misshandlade människorna svårt. De rev deras enkla hus, förstörde inredning och kokkärl och slog sönder de pumpar som de jordlösa installerat.

Människorna i byn jämställer aktionen med den västpakistanska ockupationsmaktens framfart under inbördeskriget i landet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Vräkningen var välplanerad och mycket våldsam. Enligt de jordlösa hade de rika jordägarna i trakten planer på att bygga en riskvarn på marken.

Händelsen fick stor uppmärksamhet i landets media och de jordlösa protesterade på olika sätt. De omringade lokala myndighetskontor, anordnade mänskliga kedjor, sittstrejker och demonstrationer. En eller två månader efter vräkningen lyckades de ta sig tillbaka till byn och återockupera marken.

Med gemensamma krafter byggde de upp husen igen. I Burunghamari visade några av de fattigaste i landet vad de själva kan åstadkomma när de enar sig och arbetar mot ett gemensamt mål. Trots de nästan obeskrivliga svårigheter de tvingades gå igenom utgör invånarna i Burunghamari ett exempel för alla andra kämpande, jordlösa i landet.

– Det finns inte ord för vad vi tvingades vara med om den där dimmiga och regniga morgonen och nu får vi inte några jobb som daglönare längre eftersom de rika vill hämnas på oss. Men vi tog oss i alla fall tillbaka hit, säger Abdus Sattar, en man i 50-årsåldern som bor i byn.

En kvinna berättar att många flydde ut på fälten efter attacken. Att de byggde enkla skydd av bananblad och kvistar och tvingades stanna där flera veckor.

– Vi är svaga fysiskt och psykiskt eftersom vi inte har mat men om de bestämmer sig för att fördriva oss igen kommer vi inte att ge oss av, säger hon.

De kvinnor som sitter runt henne på marken höjer sina nävar i luften.

– Vi är kvinnor och vi är starka om vi enar oss! ropar de om och om igen medan skymningen faller över den lilla byn.

Samma dag publicerar The Daily Star, en av de största engelskspråkiga tidningarna i landet, en bild på som föreställer en stor samling människor med påkar, viskor och bambukäppar.

Bildtexten lyder: ”Lokalbefolkningen i Satkhira protesterar mot färdigställandet av en fördämning för räkodling, ägd av en av Satkhiras prominenta räkodlare, Mofazzar Rahman Montu. Montus män tvingades fly från området för att undkomma folkets vrede.”

Längst fram på bilden står kvinnorna, klädda i enkla saris. De ler och påkarna och viskorna är höjda i luften.
[email protected]