Långt ifrån alla av de etiopiska och somaliska flyktingar som försöker ta sig över de förrädiska vattnen i Adenviken i Indiska Oceanen kommer ens fram. 50 personer har hittills i år omkommit på havet. FN:s flyktingorgan UNHCR har varslat om att fler flyktingar kommer att söka sig över Adenviken eftersom vindarna och havsströmmarna är mer gynnsamma den här tiden på året.
– Det här är verkligen inga lyckosökare, utan helt desperata människor som flyr från fullständigt omänskliga förhållanden, säger UNHCR:s talesperson i Norden, Hanne Mathisen, till Arbetaren Zenit.
Förra veckan slogs en etiopisk man ihjäl och kastades i havet från båten av människosmugg-lare sedan han uttorkad frågat efter vatten.
Människosmugglarna tjänar ofta stora summor på de desperata flyktingarna, och förhållandena på deras båtar beskrivs som fruktansvärda. Flera av de människor som kommer fram till Jemens kust vittnar om misshandel och våldtäkter ombord.
Många människor drunknar också under resan, då båtarna ofta är i alldeles för dåligt skick för att ge sig ut på havet.
Längs Jemens stränder har UNHCR ställt upp provisoriska kontor för att hjälpa de som an-länder med båtarna.
Många av flyktingarna, från främst Somalia, är i stort behov av såväl vatten som medicin och har innan resan ofta levt länge i världens största flyktingläger i utkanten av den Kenyanska staden Dadaab.
Hanne Mathisen säger att UNHCR behöver mer ekonomiskt stöd för att kunna hjälpa alla, men att även länder som Sverige måste ta hand om de fåtal som lyckas ta sig vidare från Jemen in i Europa.
– Det handlar om personer med ett enormt skyddsbehov, de har levt i flyktinglägren under terrorliknande förhållanden, säger Hanne Mathisen.
De som inte lyckas ta sig hela vägen till Europa blir ofta kvar i Jemens flyktingläger på jakt efter jobb i någon av gulfstaterna. Varje vecka kommer nya båtar över-fyllda av människor i stort behov av skydd.
Situationen i Somalia beskrivs av många hjälparbetare som den värsta sedan inbördeskriget startade 1991.
– UNHCR måste få mer pengar så att vi också kan arbeta på plats med de här människorna, säger Hanne Mathisen.