Med en säkerhet bara erfarenhet kan ge, svänger den stora sopbilen in mot trottoaren och stannar mjukt, skrämmande nära en splitter ny porsche. Ur bilen kliver Marcus Liss ut i vårsolen med en nyckelknippa värdig fem skolvaktmästare i handen.
– Det här är det bästa jobb som finns för det är frihet under ansvar. Man hämtar sin jävla bil på morgonen, tankar, lastar och sedan åker man hem. Har man tur slipper man chefen på hela dagen också, säger han med glimten i ögat medan han småspringande rullar överfulla gröna plasttunnor till bilen.
Marcus Liss brinner för sitt yrke som sopåkare i Stockholm. När lönekonflikten med sopentrepenörerna fördjupades för drygt tre år sedan var han därför en av de drivande i enandet av sopåkarna på de olika företagen.
Stockholms sopåkare jobbar på ackord. Varje dag ska en viss bestämd mängd sopor hämtas och lönen sätts därefter. Historiskt har arbetare kämpat för att bli av med ackorden till förmån för en fast månadslön. I Stockholms sopbransch är det tvärtom.
– Ackordet är det bästa som finns, för det innebär lika lön för lika arbete. I och med att man sätter in en belastningsbegränsare i ackordet, ett tak för hur högt ackordet får ligga, så hoppas vi att ingen kan jobba sönder sig. Det är ett bra sätt att försvara sin lönebild gentemot en arbetsgivare som blir hårdare och hårdare.
Under sina åtta år bland stockholmarnas sopor har Marcus Liss sett hur kommunernas upphandlingar blir billigare. Men priset betalas inte genom att tumma på företagens vinster utan på de anställdas villkor.
– Det är små angrepp hela tiden. På någon firma säger de att det står i avtalet att man bara får åtta par handskar om året. En regnig dag går det åt tre par. Jag hade en sådan i vintras. Då pajade värmen i bilen.
Ingen värme och 14 grader kallt ute. Jag förfrös mina händer. Fan, vad jobbigt, sade chefen, kommer du i morgon? Inget mer. Så har det varit i många, många år och folk har inte vågat säga nej. Till slut var det någon som började säga ifrån, sedan hakade några på och nu är vi många som säger ifrån.
När företaget Liselotte Lööf AB vann en upphandling för ett och ett halvt år sedan krävdes att åkarna skulle börja gå på månadslön. Då fick det vara nog och åkarna på alla företagen gick ut i vild strejk.
– Vi ruttnade på alla angrepp. Du vet det handlar om människors liv och ekonomiska förutsättningar. Många sade: vi vågar inte vänta längre för han hotar med att anställa annat folk. Då beslutade vi, via omröstning att vi startar strejken nu på fredag. Då visste de inte vad fan de skulle göra, säger Marcus Liss och skrattar medan han trär nya säckar i de tömda soptunnorna.
Strejken blev framgångsrik. Ingen av åkarna skrev under avtalet och sopåkarna vann på alla punkter. Ackorden blev kvar. Men vägen dit var lång.
– Det tog ett år att ruttna gemensamt, innan alla hade hajat. Men det har krävt enorma uppoffringar privat. Jag har åkt till andra firmor på andra sidan stan klockan fem på mornarna för att agitera för saken.
Under tre års tid har vi som såg det här problemet från början haft hundratals fackmöten. Det sliter på familjen. Men från att ha varit tre-fyra stycken, är vi nu runt 80 personer på varje möte. Det är väldigt bra, eftersom vi är 104 medlemmar i hela Stockholm.
Sopåkarnas fackförbund gav inte sitt officiella stöd till strejken, men stämde Liselotte Lööf AB i Arbetsdomstolen för avtalsbrott. Ett år senare gav AD företaget rätt.
– Det kändes fan som om det var dags att börja gråta och åka hem. Det trodde jag aldrig om jag ska vara ärlig. Att de ensidigt skulle kunna få diktera villkoren enligt domstol. Då tar man ju ett sådant jävla steg bakåt i tiden. Det är bara att kontra. Det är det enda som gäller i den här branschen, säger Marcus Liss medan sopbilens käftar sväljer ännu ett soplass.
Efter domen i AD försökte sophanteringsföretagen med månadslönerna igen. Nu var det Marcus som stod utan jobb. Tillsammans inledde åkarna då ett ”arbetsmiljöprojekt”.
– Vi tog fram ett styrdokument som beskrev hur man arbetar enligt alla gällande föreskrifter och regler. De har ju räknat på anbud som säger sex bilar, men ska man följa alla regler så behövs det kanske 13 bilar. Så vi började bara göra som man skulle. Men när vi följer alla lagar och regler då fallerar vårt arbete. Vill de fortsätta att pressa oss så hårt mot arbetsmiljön, då får de ju pröjsa för det också.
Även denna gång gav företaget med sig och ackorden blev kvar. Sopåkarna lyckades ännu en gång hålla ihop över företagsgränserna. Sammanhållningen beror delvis, enligt Marcus Liss, på de ständiga upphandlingarna.
– En del av det vinnande konceptet är att vi känner varandra oavsett vilken firma vi jobbar på. Rätt var det är jobbar man på en annan firma, med några andra killar på ett annat område. Så ska man duscha ihop och fika på mornarna. Då lär man känna varandra. Och den ständiga agitationen i omklädningsrummet har skapat ett intresse bland sopgubbarna för sitt eget yrke och framför allt för framtiden för yrket. Folk har blivit medvetna i branschen.
Det långsiktiga målet för sopåkarna är att få igenom ett bättre kollektivavtal 2011 med moderniserade ackordlistor och belastningsbegränsningar. Marcus Liss är hoppfull.
– Vi har lyckats hela vägen, de har backat på rubbet. På ett företag säger de ”det spelar ingen roll om det blir dyrare, för det blir dyrare i längden om vi inte gör som ni säger”. De orkar inte mer. Vi har nött ut dem. Det är den här firman jag är på nu som sätter motstånd. Det är som de säger ”kampen fortsätter”.
Han är noggrann med att påpeka att den fackliga kampen är ett ständigt nötande och kräver en del uppoffringar.
– Jag ska berätta en hemlighet för dig. Jag vill inte rädda folk. Jag vill rädda mig själv. Jag kan ju aldrig gå emot hela jävla Svenskt Näringsliv och alla dessa arbetsgivare själv. Jag måste ha mina polare med mig. Då gäller det för mig att övertyga dem om att det är möjligt. Det är möjligt att få mer än åtta par handskar, men då måste vi hålla ihop. Det är vår enda chans för att rädda oss själva. Ju mer egoistiskt du är, desto mer behöver du de andra. Så enkelt är det.
Fakta Sopåkarkonflikten som ledde till seger
Stockholms sopor är kommunens ansvar, men hanteringen sköts av privata företag. Dessa lägger anbud vart femte år. Från och med 1 april sköts sophämtningen av renhållningsföretagen Resta AB och Liselotte Lööf AB. I Stockholm arbetar cirka 150 personer som sopåkare, varav 104 är organiserade i LO-förbundet Transport.
I slutet av 2008 vann renhållningsentreprenören Liselotte Lööf upphandlingen med Stockholms stad. Företaget erbjöd då sopåkarna återanställning för månadslön.
Den 12 januari 2009 stämde Transport Liselotte Lööf i Arbetsdomstolen för att byta lönesystem under kollektivavtalsperiod, utan att ha förhandlat med facket. Sopåkarna svarade med att gå ut i en ”vild” strejk 6 februari, en strejk utan fackföreningsstöd. Strejken avblåstes 10 februari efter löfte om förhandling. Ett par veckor senare slöts avtal mellan Transport och Liselotte Lööf AB om att ackordsystemet skulle fortsätta gälla.
Den 3 februari i år dömde AD till företagets fördel. Resta försökte då införa månadslönesystemet, men sopåkarna svarade med en maskningsaktion. 25 februari slöt Resta avtal med Transport om fortsatt lönesättning enligt ackorden.
