Sedan regeringen införde de nya sjukreglerna har över hälften av våra ärenden i Stockholms Vårdarbetarsyndikat av SAC-Syndikalisterna gällt kamrater som är sjukskrivna. Den ökända ”rehabkedjan” innebär ett stegvist förpassande av sjuka ut ur vår gemensamma välfärd, där de efter sex månader mister sin sjukpenning om de anses kunna utföra något på arbetsmarknaden befintligt arbete.
Sjukförsäkringen har blivit en politiskt brännhet fråga. Men medan socialförsäkringsministern och Försäkringskassan under full medial bevakning står i varsin ringhörna och pekar anklagande på varandra, betraktar landets chefer belåtet spektaklet från åskådarplats. De kan fortsätta sin utrensning av sjuka i det fördolda. Nu har vi stämt Stockholms läns landsting i Arbetsdomstolen. Men inga riktiga segrar vinns där. Vi som kämpande fackförening måste i stället hitta vårt handlingsutrymme och utveckla nya metoder att organisera oss, friska som sjuka.
Mia är 52 år och har länge varit anställd inom Landstinget som mentalskötare och receptionist. För sju år sedan fick hon reumatism. I omgångar har hon varit sjukskriven. Vi har det senaste året fört en utdragen kamp för att tvinga Mias arbetsköpare att omplacera henne till ett arbete hon klarar av. Ett deltidsarbete i reception skulle ha fungerat bra, men Landstinget skickade istället ned henne i källaren till ett monotont arkivarbete som till slut gjorde henne heltidssjukskriven. Vi protesterade. Landstinget fortsatte att förhala. De var vaga, de blandade bort korten, de skyllde på Försäkringskassan.
Landstinget använde högerregeringens misstänkliggörande av sjuka som hävstång för att ifrågasätta Mias egen bedömning av vilket arbete hon kunde utföra. Någon annan skulle göra den bedömningen, krävde de. Plötsligt bara ”var” Mia långt fram i rehabkedjan. Hon hade passerat dag 180 i sjukskrivningen och skulle nu ”prövas mot hela arbetsmarknaden” för att inte mista sin sjukpeng. En kort tid därefter blev Mia uppsagd. Landstinget ansåg sig inte ha en enda tjänst till henne.
I själva verket har arbetsköparen fortfarande samma rehabiliteringsansvar. Lagen om anställningsskydd är tydlig: sjukdom är inte saklig grund för uppsägning. Ändå är alla överens om att det sker en tyst utrensning av sjuka. Varför det? Arbetsköparna har med högerns hjälp lyckats skapa ett klimat som ger dem i stort sett fria händer. Ingen sjuk människa orkar stå upp och ensam kräva sin rätt när hon är under hot om indragen försörjning. Men facken är anmärkningsvärt passiva. Man kan fråga sig om det rör sig om oförmåga att stå upp för de arbetare som befinner sig långt ifrån en fast arbetsplats, tillsvidareanställning och industrisemester, eller om dessa medvetet offras på samförståndets altare.
Mia är nämligen inget ovanligt fall. Flera av hennes vänner har hamnat i en liknande situation. I stället för att hitta sätt att kämpa för dessa medlemmar rekommenderar deras fackföreningar utköp eller erbjuder ”starta eget”-kurser. De pekar liksom medierna ut regeringen och ”systemet” som ansvarigt. De friskriver arbetsköparna från ansvar och tillmäter inte heller sig själva någon betydelse, trots att sjukreglerna och rehabkedjan systematiskt slår mot de grupper det borde vara mest angeläget att stå upp för: lågutbildade, lågavlönade och lättersättliga.
Nu blir det avtalsrörelse och valår. Om LO kommer att resa frågan ur ett fackligt perspektiv och göra skäl för sitt namn som fackförening återstår att se. Framtiden hänger inte på löneökningens procentsatser utan på hur väl vi organiserar oss med arbetskraftsreserven, med deltidare, osäkert anställda eller sjuka.
Vi vill, som kämpande fackförening, slåss med alla medel tillsammans med Mia. Men kamp baserad på SAC:s traditionella fackliga metoder, som arbetsplatsorganisering och direkt aktion kräver friska arbetare som ingår i arbetarkollektiv och som orkar flytta ut konflikten till gatan. Sådant som Mias sjukdom hindrar henne från. Men i en stark fackförening måste det också för arbetare som Mia finnas sätt att föra en självständig och demokratiskt organiserad kamp, om vi inte vill vända oss till AD fler gånger med mössan i hand.
Mias fall har varit en ögonöppnare. Som kämpande fack måste vi göra om och göra rätt. Vi menar att den traditionstyngda bilden av ”arbetaren” som tillsvidareanställd och del av ett arbetarkollektiv har gjort LO-facken handlingsförlamade inför den tysta utrensning av sjuka som äger rum på våra arbetsplatser. Vi känner igen det från oförmågan att strida för osäkert anställda eller arbetare utan papper. En gång gällde det även kvinnliga arbetare. Hur fackföreningsrörelsen lyckas organisera de arbetare som står längst ifrån den bilden är ett mått på dess styrka och aktualitet.
Vi som kämpande fack måste gå i bräschen för att omförhandla bilden av ”arbetaren” och inkludera även sjuka arbetare i ett kämpande kollektiv. Vi i Vårdarbetarsyndikatet tänker nu påbörja det arbetet. Vi vill prioritera och samordna våra konflikter som har med sjukskrivning att göra, samarbeta med intresseorganisationer, lyfta frågans fackliga aspekt i samhällsdebatten, starta mejllistor och kommittéer för sjukskrivna kamrater och utveckla förhandlingstekniker där vi ställer Försäkringskassans arbetshets mot arbetsköparens vilja att säga upp. Vi har ett handlingsutrymme, och det måste vi använda.
