Lo Kauppi rör sig rastlöst på och framför scenen på Riksteatern i Hallunda, ger raka direktiv till sina medarbetare och studerar samtidigt scenografin ingående så att allt ser rätt ut. På scenen står tre kvinnor iklädda midjebälten som är fasthakade i ett enormt arkivskåp, som en oöverstiglig mur. En oerhört tydlig visuell metaför för den Kafka-artade byråkrati som Lo Kauppi menar att tröstlösa fångar kvävs under i dagens kriminalvård. Pjäsen som Arbetaren Zenit snart ska få se ett smakprov av heter Bergsprängardöttrar och berättar historien om fyra kvinnors tillvaro på en svensk anstalt. För bara några år sedan stod Lo Kauppi själv i scenstrålkastarnas ljus och berättade om sin egen problemfyllda uppväxt i den hyllade monologen Bergsprängardottern som exploderade.
– När jag började med det här projektet visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Jag visste bara att jag ville lämna över stafettpinnen till andra bergsprängardöttrar och låta dem fortsätta berätta det som jag hade börjat berätta. Min monolog hade ett tonårsperspektiv, så jag vill skänka samma historier ett vuxnare perspektiv, säger Lo Kauppi till Arbetaren Zenit.
Lo Kauppi föddes 1970 i Skärholmen, Stockholm, dotter till en bergsprängare från Tornedalen som mer än 30 år senare skulle komma att få den kanske mest tongivande rollen i monologen om hennes uppväxt. Ganska tidigt flyttade familjen – mamma, pappa och fyra barn – från ett höghus i Vårberg till en villa i Nacka, men upplevde det svårt att passa in.
– Vi gjorde klassresan materiellt men hängde inte med socialt, uttryckte Lo Kauppi det i en intervju med magasinet Filter förra året.
Hennes pappas alkoholproblem i kombination med den vilsenhet hon upplevde i den nya miljön ledde till att hon hamnade i en stegrande spiral av ätstörningar, drogmissbruk och kriminalitet. Hon var 19 år gammal då hon slutligen blev tvångsomhändertagen och inlagd på ett behandlingshem.
– Om jag inte hade fått den hjälp jag fick av samhället så hade jag precis lika gärna kunnat hamna på anstalten Hinseberg. Idag hade jag antagligen gjort det eftersom samhällsklimatet är hårdare nu än då. Det har dragits åt hårdare och hårdare under 30 års tid, och därför känner jag att det är viktigt att berätta om de som inte har fått den hjälp som jag fick, berättar hon för Arbetaren Zenit.
Förutom sina insatser på Sveriges teaterscener så har Lo Kauppi spelat i det uppmärksammade ska/punk–bandet Vagina Grande, medverkat i filmer, skrivit flertalet artiklar och varit programledare för Flipper i Sveriges Radio. Men i grund och botten är hon skådespelerska. Mellan 1999 och 2003 studerade hon vid Teaterhögskolan i Stockholm, innan hon började turnera med Bergsprängardottern som exploderade direkt efter avslutad utbildning. Det var under den turnén som fröet till den fristående fortsättning som ridån nu går upp för såddes.
– Jag framförde min monolog bland annat i fängelser och insåg då hur otroligt mycket fångarna hade att berätta. Jag hade aldrig fått tillgång till de här historierna om jag inte hade berättat om min uppväxt först. Människor öppnade sig för mig, så jag kände att jag hade ett ansvar, även om jag inte visste hur jag skulle kunna hjälpa dem först. Jag har ju ingen utbildning i att vårda människor. Jag är skådespelare, så det här är vad jag kan göra.
Hon talar ivrigt med en sällsynt upprymdhet, lika intensiv som det gedigna samhällsengagemang som präglar allt hon tar sig för. Bergsprängardöttrar är en rak vänster riktad mot dagens kriminalvård, som Lo Kauppi menar helt måste byta riktning.
– Trots att brotten i samhället inte har ökat så har vi gått mot hårdare straff och ökade säkerhetsåtgärder. Det finns så många undersökningar som visar att elstängsel, högsäkerhetsåtgärder, hårdare straff och restriktioner inte leder till minskad brottslighet. Dessa satsningar är bara ett sätt att spela på folks rädsla och vinna politiska röster. Det är så förenklat. Man glömmer lätt att de som sitter på anstalterna ofta är förövare och offer i samma personer, säger hon.
Hon fortsätter med att beskriva vad som i hennes ögon ter sig som helt obegripliga restriktioner för fångarna. En kvinna har nekats ett telefonsamtal till sina barn på julafton med motiveringen att ”kontakten och julhälsningen kan ske brevledes”, medan en annan fick ett fyra sidors avslag på byråkratisk svenska när hon ville köpa en ögonfransböjare, några exempel av många.
– Många nekas att träffa sina barn. Jag tycker att det måste finnas en fruktansvärt bra anledning om man ska förhindra någon att bygga upp kontakten med sina barn. Det här kan vara ett jättebra tillfälle för barnen att träffa föräldrarna drogfria och jobba på relationen, vilket gynnar både de svikna barnen och föräldrarna. Mycket forskning visar att personlig kontakt, mer personal och vård leder till mindre våld. Ju mer man polariserar i fängelserna, desto våldsammare blir det. Fångarna kommer ut efter några år som tickande bomber, säger hon.
Även om de manliga fångarna är i precis lika stort behov av reformer inom kriminalvården, så finns det flera skäl till att Lo Kauppi väljer att berätta om just de intagna kvinnorna.
– Kvinnliga fångar är bortglömda. Jag tror inte ens att allmänheten har en bild av en kvinna i ett fängelse. Det finns ingen som skryter om att ha suttit på Hinseberg för att det är tufft. Det görs inga deckare eller actionfilmer där kvinnliga fångar rymmer. De är osynliga. Så när jag fick chansen att berätta en historia till var det den här som kändes mest angelägen, förklarar hon.
Bergsprängardöttrar är Lo Kauppis regidebut, och förutom regin står hon även för både scenografi och manus. Det sistnämnda har föregåtts av ett minutiöst researcharbete. Under drygt två och ett halvt års tid har hon träffat och intervjuat intagna kvinnor på anstalterna i Hinseberg och Ystad. Ett arbete som hon helt utan tvekan i rösten beskriver som svårt, ofta av rent emotionella skäl.
– Att först lyssna på dessa historier och sedan sova ensam på ett hotell flera dygn i sträck var jobbigt. När någon till exempel berättade att hon inte fick träffa sitt barn så kände även jag den paniken. Jag blev personligt drabbad, förklarar hon.
Hennes förhoppning är att även teaterbesökarna reagerar känslomässigt av pjäsen, men också att de drabbas på ett intellektuellt plan.
– Jag vill att de både ska skratta och gråta. Att de har en bra kväll när de ser pjäsen, men att de sedan verkligen reflekterar kring vilka politiker de röstar på. Sedan hoppas jag att de påverkas nog att inte bara svälja Aftonbladets och Expressens löpsedlar. Att de inser att det inte bara handlar om extremfall som Hagamannen eller Englas mördare, utan det finns många andra fångar också. Man får även tänka egoistiskt. Att man inte vill träffa de här psykiskt sjuka människorna på gatan när de har suttit och kokat i fängelset i flera år, utan vill se till att de får vård.
