Kulturkrönika

Ännu ett självmål

Ska man verkligen bråka om att DN Kultur mister en massa tjänster? Är det verkligen så mycket att uppröras över, i dessa dagar av massarbetslöshet, utförsäkringar och smygande avveckling av välfärden?Ja, jag tror faktiskt att man ska bråka om den saken. Neddragningen är kraftig och det är svårt inte se den i ett politiskt ljus. […]

Ska man verkligen bråka om att DN Kultur mister en massa tjänster? Är det verkligen så mycket att uppröras över, i dessa dagar av massarbetslöshet, utförsäkringar och smygande avveckling av välfärden?
Ja, jag tror faktiskt att man ska bråka om den saken. Neddragningen är kraftig och det är svårt inte se den i ett politiskt ljus. DN Kultur tappar 20 av 54 tjänster. 20 reportrar blir 14. Dessutom halveras frilansbudgeten. Det handlar om 40-procentiga nedskärningar. Övriga redaktioner måste spara 20 procent.
Den skillnaden i besparingskrav är talande. De sidor där det fortfarande förekommer vänsterperspektiv på tillvaron drabbas hårdast.

Fyra av fem svenska dagstidningar är borgerligt ägda. Den borgerliga dominansen på ledarsidorna är bedövande.
Denna dominans har länge vägts upp av att borgerliga debattörer haft rätt om var journalisternas politiska sympatier ligger. De flesta reportrar har sedan någon gång på 1970-talet haft sina hjärtan till vänster. Det har fått genomslag på inrikessidor, på lokala sidor och i utrikesbevakningen. Och inte minst på kultursidorna.
Det har, tror jag, handlat om två saker. Journalist har man blivit för att granska makten, och den attityden går bättre ihop med en vänsterinställning än med en bakgrund i, låt oss säga Moderata Ungdomsförbundet. Dessutom har det sedan någon gång på 1950-talet varit naturligt för de allra flesta författare, musiker, skådespelare och konstnärer att räkna sig till någon slags vänster. Varför det har blivit så är ett kapitel för sig, men det har präglat även kulturredaktionerna. Kulturen har nu länge varit en vänsterarena, vilket plågat många borgerliga debattörer djupt.
Men de senaste 20 åren har mycket hänt. Den borgerliga dominansen på mediaområdet har ökat. Bonniers och Shibsted har tagit kontroll över storstadspressen. Undan för undan har resurserna till grävande journalistik urholkats. Den egna utrikesbevakningen har krympts, och i stället förlitar man sig på frilansare (några av dem bra) och inte minst på att återrapportera de stora mediekonglomeratens nyheter.
Och nu är det alltså kultursidornas tur. En del av nedskärningarna kan förstås förklaras av hårdare ekonomiska villkor för dagspressen. Men naturligtvis finns det politiska motiv med i bilden. Det har det gjort länge nu. Tidningsledningar och ägare har inte gillat självgående vänsterinriktade journalister, och knappast heller kulturskribenter som tar sig friheten att ifrågasätta själva grunden för dagens mediatänkande – tidningen som säljbar vara på en konsumtionsmarknad.

I en mediavärld där alltfler storstadsjournalister flyttat upp i övre medelklassen, och är rädda om sina karriärer, finns det alla förutsättningar för tidningsägarna att vinna striden. I det läget är det sorgligt att vänstern är så tyst om vad som händer på DN Kultur – med Åsa Linderborg på Aftonbladet som ett lysande undantag. Tror vi att det inte rör oss vad som händer på ”borgerliga kultursidor”? I så fall gör vi självmål – ännu ett självmål i den segdragna tragikomiska fars som heter vänsterns mediapolitik.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984