Om bara en dryg månad riskerar två miljoner arbetare att stå utan avtal om inte parterna kommer överens om kommande löneökningar och andra villkor, den närmaste veckan. Det kan bli en spännande tid. Men mer troligt, gäsp, en oerhört förutsägbar tid. För när avtalen löper ut kommer det visserligen att bli en del diskussioner om eventuella stridsåtgärder – varför ska arbetarklassen betala för den ekonomiska kris den inte skapat i en tid där ohemula vins-ter, aktieutdelningar och direktörsbonusar visar att det visst finns pengar, mycket pengar, i de allra flesta företag? Och visst är det möjligt att något förbund lägger ett enstaka strejkvarsel, men det kommer med största sannolikhet inte att spela någon särskilt stor roll.
Det är nämligen det tydliga mönster vi sett över en längre tid: Lönernas andel av företagens kostnader minskar – utan att de stora facken blåser till strid. 

Samtidigt som detta sker förs ett verbalt krig mot arbetarklassen, som beskrivs som girig, lat och oduglig. Detta är det riktigt farliga. När ett lögnaktigt påstående upprepas tillräckligt ofta och dessutom från mer än ett håll, inte bara arbetsgivare, inte bara ultrablå ledarsidor, inte bara högerpolitiker… börjar det bli svårt för många människor att hålla isär dikt och verklighet. Lögnen blir till sanning. Ett debattklimat som utgår från uppdiktade förhållanden är skapat.
Det ”är” inte längre så att allt sämre arbetsmiljö, osäkra arbetsförhållanden och ökad stress leder till fler sjukskrivningar. Eller att fullkomligt orimliga bonus- och aktieutdelningskrav är en viktig orsak till stora varsel och massarbetslöshet. Det ”är” i stället så att en stor del av arbetarklassen antingen ”valt” eller ”hamnat” i ett passiviserande och destruktivt ”utanförskap”. 
När väl denna verklighetsbild är etablerad blir chocksänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka politiskt möjliga och det blir till och med möjligt för arbetsgivarsidan att lägga nollbud i en avtalsrörelse och fortfarande bli tagen på allvar.
Det blir möjligt att tidsbegränsa sjukskrivningar, inte utifrån den enskilda individens medicinska diagnos, utan utifrån nationella mallar och det blir möjligt att bortse från att vi har ett arbetsliv som till stora delar är så slimmat, pressat och flexiblelt att det slår ut människor som skulle kunnat vara fullt arbetsföra om de inte tvingats till att
pressa sig bortom det rimligas gräns.

Mot denna bakgrund är det förstås högintressant att fråga sig om den pågående avtalsrörelsen skulle kunna innebära en vändpunkt.
Men hur skulle det kunna vara möjligt? Så länge majoritetsfacken styrs av pampar som själva har fallskärmar med sjusiffriga belopp, och i praktiken lever så långt ifrån sina medlemmars verklighet att de inte har en susning om hur det är att få vardagspusslet att gå ihop för en ensamstående låginkomsttagare, och så länge de har som lika viktig uppgift att förvalta medlemmarnas placerade aktiekapital som att tillvarata deras intressen som arbetare – finns ju ingen grund för klasskamp i den rörelsen.
Kapitalet och dess företrädare kan fortsätta sprida sina lögner och flytta fram sina positioner. Klyftorna tillåts fortsätta öka – och även de små slantar av eventuella löneökningar som tillåts singla ner i arbetarnas lönekuvert kommer att vara omdiskuterade och ifrågasatta – inte för att de innebär något problem i sig utan för att detta är en förutsättning för att upprätthålla den falska bilden av sakernas tillstånd. 
Vi skulle kunna kalla detta ”Matrix”, ni vet filmen där hela tillvaron faktiskt är uppdiktad: Människorna är lurade för att kunna dräneras på energi. 
Men vi skulle också kunna sjunga ut i klarspråk: Sådan är kapitalismen…