Vinterregnet hänger i luften. Barnen rusar i korridorerna och ut på skolgården, några skyndar sig ned till den asfalterade fotbollsplanen, medan andra springer till väntande bilar. Ett fåtal har städvecka och stannar kvar i skolbyggnaden för att svabba golvet.
I porten står läraren Taghrid al-Atrash med en elev i lågstadieålder, hon ger en ytterligare förklaring av något från dagens lektion.
– Det är inte lätt att hinna med allt, varken för dem eller för oss, säger al-Atrash.
Yassin Taha, en grundskola för flickor, ligger i en glesbebyggd del av Hebron på södra Västbanken i det ockuperade Palestina, en stad annars kanske mest känd för de judiska bosättare som slagit sig ned mitt i staden, och de mängder av israeliska soldater som finns där för att skydda dem.
Det är torsdag, den sista dagen på den muslimska arbetsveckan, och al-Atrash och hennes kollega Rania al-Ibrahim ska snart ta helg från sitt arbete som arabiskalärare på låg- och mellanstadiet. Helgledigheten är välbehövd, arbetsbördan är tung, berättar de. De flesta lärare arbetar obetald övertid, utöver det pressade ordinarie schemat. Att övertidsarbetet formellt sett är frivilligt gör ingen större skillnad: det är nödvändigt att ge extraundervisning om eleverna ska ha en chans att uppnå de höga kraven.
– Tidigare arbetade vi efter den jordanska läroplanen, men sedan 2000 har den palestinska myndigheten börjat tillämpa en nyskriven, palestinsk läroplan. Kraven är helt orealistiska, det finns ingen chans att vi hinner med det som krävs med de resurser och den tid vi har, säger al-Ibrahim.
Trots en stressad arbetssituation råder det dock inget tvivel om att läget förbättrats drastiskt de senaste åren. Inte minst sedan andra intifadan ebbat ut på Västbanken efter 2005.
– I början av 2000-talet blockerade israelerna kommunikationerna dagligen, och många skolor beordrades att hålla stängt, säger Rania al-Ibrahim.
– Just vår skola stängdes aldrig officiellt, men vi var ofta tvungna att ställa in lektioner för att lärarna helt enkelt inte kunde ta sig till jobbet. Under perioder fick vi jobba i skift för att få plats att undervisa elever från andra skolor i staden som israelerna hade stängt, säger Taghrid al-Atrash.
Den värsta krisen för lärarkåren, liksom för palestinska offentliganställda i allmänhet, kom dock efter att Hamas vunnit valet i januari 2006. Som en reaktion på valresultatet frystes huvuddelen av det internationella biståndet till den palestinska myndigheten. Dessutom vägrade staten Israel att betala ut de tull- och skatteintäkter som den kontrollerar åt myndigheten. Som en följd av detta fann sig den nya regeringen med ett budgetunderskott på nästan en miljard kronor i månaden, och tvingades ställa in löneutbetalningarna till sina anställda. Följderna blev katastrofala. Offentliganställda beräknas utgöra de huvudsakliga försörjarna för inte mindre än en tredjedel av befolkningen på Västbanken. Inte förrän Fateh, med västvärldens och Israels goda minne, återtog kontrollen över området i samband med de interna sammanstötningarna sommaren 2007 återupptogs utbetalningarna och situationen förbättrades något.
Även om en politisk fred kan verka längre bort än någonsin, inte minst i ljuset av det fortsatta byggandet av bosättningar på Västbanken, så har den israeliska regeringen det senaste året börjat tala allt mer om vad den kallar ”ekonomisk fred”. Genom att lätta på vägspärrar ska rörelsefriheten inne på Västbanken öka samtidigt som de ekonomiska relationerna mellan Israel och Västbanken öppnas. Exempelvis har antalet palestinier som tillåts att arbeta inne i Israel åter börjat öka, efter att ha reducerats till närmast noll under den andra intifadan.
På så vis, menar Israel, kan den palestinska ekonomin bli mer livskraftig, grogrunden för missnöjet ska försvinna, och de ockuperade hålla sig lugna – utan att själva ockupationen försvinner eller ens mildras. Det är en gammal beprövad strategi som nu återupptas bakom murarna.
Även om det fortfarande är en lång väg kvar till det relativa välstånd som präglade fredsprocessens 1990-tal – medelinkomsten på de ockuperade territorierna är i dag cirka 7 800 kronor om året, jämfört med 12 000 kronor 1999 – har ekonomin utan tvivel förbättrats något de senaste åren. Det finns dock baksidor med de starka ekonomiska banden till Israel, kanske tydligast i den artificiella uppdrivningen av prisnivåerna.
Inte minst visade sig beroendet vara ödesdigert i samband med 2008 års ekonomiska kris. Den efterföljande inflationen har urholkat reallönerna för många palestinier. Enligt den officiella statistiken har den genomsnittliga prisökningen legat kring 20 procent, men på många basvaror som mjöl och andra livsmedel har priset närmast fördubblats. Inflationen har alltså proportionellt drabbat de fattiga lönearbetarna hårdast – de som varken har tillräckliga löner eller egen mark att odla på.
De offentliganställda är också speciellt drabbade, eftersom huvuddelen av det bistånd som bekostar deras löner betalats ut i dollar, vars värde fallit kraftigt gentemot den israeliska shekeln som är den gängse valutan på de ockuperade områdena.
– Det är kapitalismen, du vet. 95 procent blir aldrig rika, säger Jawad al-Atrash, universitetslärare på Palestinian Technical College i flyktinglägret al-’Arroub.
– Nästan alla mina kolleger har två jobb. De som har tur jobbar extra på andra skolor, andra kör taxi på nätterna eller står i någon butik.
Samtidigt har den palestinska myndigheten nyligen tillsatt flera kommittéer för att utreda varför standarden på undervisningen sjunkit stadigt de senaste decennierna.
– Myndigheten klagar alltid på att kvaliteten på undervisningen sjunker, men det är ju inte så konstigt. De flesta lärare har knappt tid att förbereda sig överhuvudtaget eftersom de jobbar hela nätterna. Vissa får fråga studenterna vilket kapitel lektionen ska handla om när de kommer till lektionerna på morgonen!
Utöver sitt arbete som engelskalärare på högskolan är Jawad al-Atrash ordförande för det oberoende Lärarförbundet för universitets- och högskolelärare. Sedan förbundet bildades i slutet av 1990-talet har de lyckats få med sig nästan alla anställda på de statliga universiteten och högskolorna. Till skillnad från de traditionella, toppstyrda palestinska fackföreningarna drivs universitetslärarfacket enligt demokratiska principer: alla funktionärer tillsätts genom återkommande val och grunden för verksamheten är de lokala fackklubbarna på de olika arbetsplatserna.
Sedan starten har universitetslärarfacket genomfört flera strejker – den längsta över tre månader. Den senaste strejken hölls under samlingsregeringen mellan Hamas och Fateh 2006, då facket krävde att få de innestående lönerna utbetalade. I allmänhet är det just lönerna som är den stora stridsfrågan. Oberoende fackföreningar är dock inte särskilt väl ansedda av myndigheten. Även om de i praktiken tvingats erkänna facket som universitetslärarnas representant händer det fortfarande att de möts av repression.
– För några månader sedan, när vi genomförde en sittstrejk utanför premiärministerns hus för att kräva förhandlingar om höjda löner attackerades vi av polisen. Jag har ingen aning om varför, det är inget de brukar göra. Vår situation är väldigt osäker, säger Jawad al-Atrash.
Risken finns att de oberoende fackföreningarnas position är på väg att försämras. Sedan en tid tillbaka försöker Fateh-regeringen klubba igenom en fackföreningslag – något som än så länge saknas – där det bland annat ska regleras vilka fackföreningar som ska erkännas som ”legitima representanter”. Enligt det liggande förslaget ska endast ett fack tillåtas för varje bransch, något som skulle gynna de organisationer som har ett gott öga hos Fateh-regeringen. Den nybildade Oberoende fackföreningsfederationen, som Jawad al-Atrashs lärarfack är en del av, lägger en stor del av sitt arbete på att få lagförslaget ändrat.
På rektorsexpeditionen på Yassin Taha suckar Rania al-Ibrahim och Taghrid al-Atrash. För dem är situationen en annan. Även de deltog i den stora strejken 2006, genom sin fackförening Ittihad al-Mu’allimin (Lärarunionen). Till skillnad från det fack som Jawad al-Atrashs leder hör dock Lärarunionen till de som fortfarande är starkt knutna till Fateh, det parti som traditionellt styrt myndigheten.
Officiellt är anslutningsgraden 100 procent, men det var flera år sedan ens den symboliska medlemsavgiften på en shekel per kvartal samlades in. Det är talande att varken Rania al-Ibrahim eller Taghrid al-Atrash refererar till organisationen som något annat än ”Jamal Shahadi”, namnet på dess ordförande sedan mer än 30 år.
– Några fackföreningsmöten har vi aldrig haft, säger al-Ibrahim.
– Visst, vi gick ut i strejk 2006, men de flesta av oss såg det mer som en politisk manifestation. Jamal Shahadi var mer intresserad av att försöka få bort Hamas från myndigheten än av att höja våra löner.
Liksom för universitetslärarna står höjda löner högt på grundskolelärarnas kravlista. Även om 5000 kronor i månaden är relativt mycket med palestinska mått mätt räcker inte heller den lönen långt i inflationens spår. Mer akut, menar al-Atrash och al-Ibrahim, är dock de politiskt motiverade uppsägningarna – ett problem som hänger nära samman med konflikten mellan Fateh och Hamas.
De senaste åren har Fateh stärkt sitt grepp om Västbanken, inte sällan på bekostnad av rättssäkerheten. På Yassin Taha-skolan har flera kvinnliga lärare fått gå de senaste åren, anklagade för att ha samröre med Hamas.
– I flera fall har det räckt att någons make eller bror påståtts vara medlem för att hon ska bli av med jobbet, berättar al-Atrash.
Jamal Shahadi har hittills inte gjort något för att försvara de som fått sparken. För de sparkade lärarna är det ett bevis för att facket fungerar mer som ett verktyg för Fatehs inrikespolitiska agenda än en representant för sina medlemmar.
Skolgården är nästintill tömd på barn. Några elever från en närliggande pojkskola har tagit över fotbollsplanen. Till och med de svabbande städarna verkar ha slutat för dagen.
Rania al-Ibrahim och Taghrid al-Atrash gör sig i ordning för att gå. Medan Rania al-Ibrahim plockar ihop sina saker skyndar sig Taghrid al-Atrash mot sin bil. Hon har en pojke på mindre än ett år som väntar. Varje dag tvingas hon lämna honom hos en släkting som står i butik, som kan se efter honom medan hon är på jobbet. Någon organiserad barnomsorg existerar knappt alls.
– Du ser, det saknas knappast frågor som skulle behöva drivas, säger hon.
