Sju näringslivsföreträdare argumenterade nyligen i en debattartikel att det inte finns något utrymme för löneökningar i centrala kollektivavtal 2010, och hänvisade till ”konkurrenskraften”. Och ordföranden för Sveriges kommuner och landsting, Anders Knappe, hävdar att ”LO:s krav hotar att riskera kvaliteten i välfärden”. LO anser däremot att det finns utrymme för löneökningar i storleksordningen 2,5–3,5 procent de närmaste åren:
”Det är en lönebildning som tar ansvaret för svensk samhällsekonomi”, menar Lena Westerlund, LO:s chefsekonom.
Den första stridsfrågan är just lönerna. LO-samordningen har enats om krav på 2,6 procents löneökningar för nästa avtalsår (allt pekar på att det kommer bli ettåriga avtal över hela linjen, förmodligen med tanke på den stora osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen), men minst 620 kronor per anställd inom varje avtalsområde. Låglöneyrken, med mindre än 21 300 i medellön, ska ha ytterligare 125 kronor per anställd. Denna låglönesatsning ersätter förra avtalsrörelsens kvinnopotter. Exempelvis facken inom industrin kräver att löneökningarna för varje medlem ska bli minst 430 kronor. LO räknar med att totalkostnaden för arbetsgivarna kommer att bli runt 2,9 procent.
Arbetsgivarnas svar är enkelt: nollbud. Eventuella löneökningar kan bara komma på tal på de enskilda företagen, menar Svenskt Näringsliv.
De tre stora arbetsgivarorganisationerna – Svenskt Näringsliv, Sveriges kommuner och landsting, och Arbetsgivarverket – säger i ett gemensamt utspel att ”de lönekrav som förs fram ligger på en orealistiskt hög nivå” och Arbetsgivarverkets Göran Ekström förespråkar också han ”sifferlösa avtal” – det vill säga 0 procents avtalade löneökningar.
Sedan åtminstone 1990-talet handlar svenska avtalsrörelser inte längre om klasskamp utan om räkning. Nationalekonomer, bland annat Konjunkturinstitutet, räknar fram hur stort ”löneutrymme” det finns, och sedan blir den enda återstående frågan att fördela det. Hur kan då parterna komma fram till så olika slutsatser?
Enligt Konjunkturinstitutet är löneökningar på mellan 1 och 2,5 procent det gynnsammaste för Sveriges ekonomi just nu – högre löneökningar skulle skada industrins konkurrenskraft, men institutet varnar samtidigt för att lägre löneökningar riskerar att leda till en ”deflationsspiral”. Svenskt Näringsliv motiverar sin linje med att de verkliga löneökningarna alltid blir 1 eller 2 procent högre än de avtalade. Konjunkturinstitutets siffror visar dock att löneökningarna 2009 bara blev någon tiondels procent över de avtalade. LO stödjer sig på sina egna ekonomers beräkningar som visar på ett något större löneutrymme, 2,5–3,5 procent. Löneökningar är i själva verket ansvarsfull krispolitik, eftersom det håller uppe konsumtionen och efterfrågan, menar de.
Men lönerna är inte den enda frågan där förhandlingarna verkar bli tuffa.
Svenskt Näringsliv kräver ”öppningsklausuler”, det vill säga rätt för enskilda företag och lokala fackklubbar att förhandla fram villkor under det centrala kollektivavtalet. Antagligen är detta tänkt som en nödutgång ifall de inte får igenom sitt nollbud – annars måste det innebära att de vill kunna förhandla fram lönesänkningar centralt. Förebilden är IF Metalls ”krisavtal” under förra året, men LO-facken har enhälligt meddelat att det inte kommer att bli någon repris.
LO-förbunden har också enats om att kräva begränsning av visstidsanställningar, men här är kraven ganska vagt formulerade och arbetsgivarsidan har heller inte gått i polemik mot dem. Däremot verkar det bli rejäl strid om bemanningsföretagen, efter uppmärksammade fall som Urban Outfitters. Det ”ska inte vara möjligt att kringgå företrädesrätten till återanställning av uppsagda genom att anlita bemanningsföretag”, heter det i kravlistan. Det kallar Teknikföretagens Anders Weihe ”rent destruktivt”. Att ta in bemanningsföretag handlar inte om att kringå Las, utan om att företagen ”inte har tid med anställningsprocesser” när efterfrågan förändras, hävdar han. Tommy Andersson från fackförbundet GS tror att detta kommer bli ”den tuffaste avtalsfrågan”; ”det är tvärt nej från arbetsgivarna och det är en politisk fråga inom Svenskt Näringsliv”.
Om facken inte får igenom kravet räknar de med att det går lagstiftningsvägen i stället, vid en rödgrön valseger. Arbetsgivarna hoppas å sin sida på att EU:s bemanningsdirektiv, som Sverige måste införa senast 2011, ska ogiltigförklara såväl lagar som avtal riktade mot möjligheten att ersätta anställda med inhyrd personal.
– Det är mycket som står på spel i den här avtalsrörelsen. Lönerna ska upp, men ännu viktigare är frågor kring anställningstryggheten i dag. Den är ett skämt, men uppenbarligen räcker det inte med timvikariat, visstid, svartjobb och utnyttjande av papperslösa utan arbetsgivarna slåss också för att få använda allt mer inhyrd personal. Anställningstryggheten måste återupprättas med en ny facklig offensiv, LO har kämpat ur försvarsläge i decennier och bara förlorat terräng, kommenterar Emil Boss, medlem i SAC:s driftsektion för Systembolagsanställda, DFSA, och tidigare facklig organisatör.
Emil Boss menar att frågan om bemanningsföretagen är så viktig inte minst för att företagen kan användas för att splittra solidariteten mellan arbetare på arbetsplatserna:
– Eller rentav som direkta strejkbrytare, vilket var vad som hände i somras i Lagenakonflikten. Glöm inte att det var det som var upprinnelsen till skotten i Ådalen – det var efter det som bemanningsföretag förbjöds i Sverige.
