Det är svårt att bo i framgångslandet
Sverige, med sina höga ideal och sina utmärkta diplomatiska förmågor, och samtidigt skriva om folkgrupper som far illa mitt i välfärden. Ändå är det det jag gör”. Så skriver Susanna Alakoski i ett hälsningsbrev till sin blivande publik. Hon vill med sin nya bok Håpas du trifs bra i fengelset, berätta om syskonen Anni och Sami, som haft tur respektive otur med sina liv.
Susanna Alakoski är politiker. På sitt vis. Min förutfattade bild av henne är att hon är väldigt präktig. Ordningsam. Tar livet på allvar. Men hon ser bara glad och avspänd ut över kaffekoppen när vi träffas. Ända tills jag antyder att det politiska intresset i Sverige är lågt just nu. Då spänner hon ögonen i mig. Hon säger att hon inte vill höra mer som förminskar oss, fördummar oss samhällsmedborgare. Speciellt inte från en journalist.
– Vi kanske inte längre roas av kvällskurser i marxistisk teori. Men det är klart att vi är intresserade av politik. Vi är ju intresserade av vårt samhälle, vår omgivning, våra nära och kära.
Allt är politik, anser Susanna Alakoski. Men också att det är lätt att fastna i en föreställning om att det bara är medelklassens språk som fungerar till intellektuella diskussioner. Att bara utgå från sitt eget språk när man talar om sin samtid. Vi tänker inte alltid på det, när vi positionerar oss kring olika samtalsämnen. Kanske talar vi en hel släktmiddag om innehållet i en såpopera. Inte alls så meningslöst eller opolitiskt som man kan få för sig. Lika irriterad är hon på uttalandet att feminismen skulle vara död bara för att det inte skrivs så mycket om den nu.
Men det som irriterar Susanna Alakoski allra mest är det nya strängare Sverige, det Välgörenhetens Sverige som håller på att ta form. Där man ska ha tur för att få hjälp när man behöver det. Det är här Håpas du trifs bra i fengelset tar sitt avstamp. Samhällets utstötningsmekanismer förenat med drogers makt kan lätt bli förödande för den enskilde och dess omgivning. När önskan efter en ”andra chans” är som störst, är vårt behov av tur oändligt. Något man aldrig kan förtjäna eller garanteras. Hon oroas av vårt stora behov av tur i ett land där välstånd inte längre är en rättighet. Själv vill hon se samhället som en utvidgad form av familj. Ett stöd när vi har det svårt, en trygghet för den svage, men också en plats där vi hjälps åt.
– Det finns i dag en allt större okunskap om hur andra har det, hur fattigt det faktiskt kan vara. Samtidigt som vi vet så mycket mer om segregation och klasstatusskillnader än Finland, där jag tillbringar mycket tid just nu eftersom jag i nästa roman ska besöka miljön kring den finländska textilindustrin.
Susanna Alakoski kom till Sverige som femåring och har i senare kontakter med sitt fädernesland kommit nära så många personers trauman, där folk helt enkelt har supit bort sina liv. I Finland är traditionen av reformer och välfärd kort. Därför ser vi först nu en generation finländare som inte har en direkt anknytning till kriget, säger hon. Och på de finska universiteten finns inte, till skillnad från Sverige, en uppsjö avhandlingar om klassamhället. Hon berättar att när hon där talade om sin bok Svinalängorna, kunde hon mötas av frågan ”Vad är den där klass egentligen?”
Hon fick ett mejl av en finsk forskare, som var förundrad över vart klassperspektivet tagit vägen i finsk forskning under 1990-talet, då Finland led av en djup ekonomisk depression och förändrades. ”Efter dina böcker och den svenska klassdebatten överhuvudtaget har det hänt nånting här också, fast hela klassfrågan är ofta förnekad”.
– Jag har blivit förvånad över hur både jag och andra svenska författare kan påverka debatten i Finland. Det är roligt. Jag blir glad och stolt för att klassfrågorna diskuteras mer nu. Det är något jag gärna medverkar till.
I Håpas du trifs bra i fengelset undersöker hon begreppen ”fattigdom” och ”anhörig”. Vad betyder det egentligen att vara anhörig? Kan ”anhörig” ta slut, är ”anhörig” något som kan uppstå på nytt? Hon svarar svepande när jag undrar om hon beskriver något självupplevt. Och epitetet ”maskrosbarn” värjer hon sig för.
– Jag väljer att i första hand se mig som en människa.
Många böcker som berört maskrostemat har kommit de senaste åren, eller? Där får jag mothugg igen.
– I den stora bokflod som vält över oss under senare tid, är det faktiskt ytterst få av de böcker som tar upp de fattigas vardag som man kan läsa om på kultursidorna.
Hon har listat sina fyra vanligaste reaktioner från förra boken, Svinalängorna: ”Det här kan inte vara sant.” ”Det här får inte vara sant.” ”Jag hade ingen aning.” eller den kanske mest välkomna: ”Äntligen en bok om oss.”
Engagemanget i sociala frågor har alltid funnits. Men tiden i politikens korridorer minns hon ibland som frustrerande. Där talade man om visioner och såg sällan resultatet av sitt verk förrän flera år senare. Som socialarbetare ser man konsekvenserna på en gång framför sig i form av en behövande människas ögon.
– Det finns en attityd i dag att hamnar man i fängelse så får man skylla sig själv. Det har skett en ideologisk förskjutning av människosynen. Man har slutat ställa frågorna om hur och varför det blivit som det blivit. I stället blir det diagnoser och stämpling av beteenden från samhället. Vi behöver inte fler poliser i dag, vi behöver socionomer. När bilar brinner, väggar klottras ner, ställs inte frågan varför det sker. Det är inte dumma människor som gör detta utan desperata.
Utan tvekan i rösten kallar sig Susanna
Alakoski ”arbetarförfattare”. Hon rör sig bland folk med yrken i samhällets tjänst. Men den nya boken handlar inte om arbetarklass, utan tillskrivs dem som befinner sig snäppet nedanför, underklassen. Utanförklassen. Den låter läsaren träffa hemlösa, psykiskt sjuka, narkomaner och kriminella. Håpas du trifs bra i fengelset är en tung bok om misär och kriminalitet. Men också om en oändlig kärlek och om hopp.
