Köpenhamnsmötet lyckades inte överbrygga de djupa klyftor som präglar klimatförhandlingarna. För det första klyftan mellan Nord och Syd. Utvecklingsländerna anser inte att industriländerna har levt upp till de åtaganden som slås fast i Klimatkonventionen från 1992 om att leda vägen ur fossilsamhället genom kraftiga utsläppsminskningar. För det andra klyftan mellan vetenskapen och det som funnits på förhandlingsbordet. De konkreta bud om utsläppsminskningar som lades nådde bara upp till i bästa fall 18 procents utsläppsminskning i den industrialiserade världen till 2020. Bud som enligt ett läckt papper från UNFCCC:s sekretariat motsvarar en temperaturökning på 3 grader. FN:s klimatpanel kräver avsevärt högre bud, 25–40 procents minskning. Nyare forskning kräver minst 40 procent.
Inte ens det största antalet stats- och regeringschefer som någonsin samlats – 119 stycken – var förmögna att överbrygga dessa klyftor. Slutresultatet kallas skamligt och ett fiasko av press och miljöorganisationer världen över. Till och med EU:s ordförande Fredrik Reinfeldt bekänner:
– Det här kommer inte att lösa klimathotet. Men det är ett första steg, ett viktigt steg.
Men Köpenhamn var inte utlyst som ett nytt första steg – sådana har tagits i Rio 1992, Kyoto 1997, Bali 2007 – utan som ett sista, avgörande steg. Det var nu en överenskommelse som kan träda i kraft när Kyotoprotokollets första period löper ut 2012 skulle undertecknas.
Något heltäckande avtal blev det alltså inte i Köpenhamn. Men inte heller en deklaration, eller ens ett gemensamt uttalande. The Copenhagen Accord, Köpenhamnsöverenskommelsen, förhandlades fram av 25 regeringschefer natten till i lördags men antogs inte av alla klimatkonventionens parter och är därför inte en officiell överenskommelse inom UNFCCC. När skrivelsen diskuterades i plenum under lördagen vägrade Sudan, Venezuela, Bolivia, Nicaragua och Tuvalu att skriva under. Sudan ansåg att ”Afrika tillfrågas om att underteckna en självmordspakt” och jämförde med Förintelsen i Europa, vilket fördömdes av många parter.
De flesta länder ansåg dock att överenskommelsen var bättre än ingenting och Maldiverna vädjade:
– Jag förstår oppositionens poäng men snälla, vi vill överleva, så hjälp oss att hålla detta dokument levande. Det är många länder som behöver detta dokument.
I Köpenhamnsöverenskommelsen nämns målet om högst 2 graders uppvärmning och att stora utsläppsminskningar krävs för att nå det. Där finns löften om en kortsiktig finansiering av omställning och anpassning i utvecklingsländer på 30 miljarder år 2010 – 2012 och på 100 miljarder från 2020. Finansieringen ska ske från en rad olika källor och en ”väsentlig del” ska kanaliseras genom Copenhagen Green Climate Fund som etableras i överenskommelsen. Där nämns även behovet av en REDD-mekanism för att minska skogsskövlingen och av en mekanism för teknologiöverföring. Så småningom ska två bilagor fyllas med dels i-ländernas utsläppsminskningsmål, dels utvecklingsländernas åtgärder för att begränsa utsläppen.
Men allt detta kommer alltså att vara icke-bindande. Som UNFCCC:s sekreterare Yvo de Boer sade på sin sista presskonferens i Köpenhamn:
– Det är ett slags avsiktsförklaring, ingredienserna till en framtida arkitektur. Mycket arbete återstår på vägen mot Mexiko. Utan att det slås fast i överenskommelsen tycks han alltså hoppas på en bindande uppgörelse om ett år, då COP 16 äger rum i Mexico City.
Många har fått klä skott för fiaskot i Köpenhamn. Ordförandelandet Danmark och EU under Sveriges ledning missbedömde uppenbarligen utvecklingsländernas kampvilja för att behålla Kyotoprotokollet. Trots att den dagordning för processen som antogs av alla världens länder på Bali 2007 tydligt slog fast att förhandlingarna ska föras i två spår – ett konventionsspår och ett Kyotospår – saboterades den dagordningen på upploppet. Danmark, ivrigt påhejat av Sverige och andra industriländer, försökte slå ihop de två spåren till ett. Först efter att u-landsgruppen G77 och Kina blockerat förhandlingarna i ett dygn gav Danmark upp idén, och de två spåren behölls. Då återstod allt för lite tid för att förhandla fram verkliga textförslag att skicka till de anländande ministrarna.
En bakläxa för industriländerna är alltså att de stora utvecklingsländerna knappast kommer att låta sig köras över i fortsättningen. Om de vill få med sig G77 på en uppgörelse måste Kyotoandan om att industriländerna går före behållas, och sannolikt måste även ländernas utsläppsminskningsbud förbättras till nästa möte. EU har exempelvis lovat 20 procents reduktion till 2020 – men tar man hänsyn till diverse kryphål krymper åtagandet betydligt. Bland annat Afrika har krävt större utsläppsminskningar från industriländerna för att underteckna en bindande överenskommelse. Om de håller sitt ord måste EU och andra industriländer därför gå tillbaka till sina parlament och begära starkare mandat innan COP 16 i Mexiko.
