Initierat

Bortom kliché-kampen

En vecka innan klimatmötet i Köpenhamn var jag i Paris och intervjuade den albanske författaren Ismail Kadaré. Vi talade mest om hans böcker men också om politik. Som många från öst har han blivit allergisk mot socialismen. Han står inte ut med ord som imperialism, arbetarklassen, kampen, manifestation. Han förklarade att allergin inte kom sig […]

En vecka innan klimatmötet i Köpenhamn var jag i Paris och intervjuade den albanske författaren Ismail Kadaré. Vi talade mest om hans böcker men också om politik. Som många från öst har han blivit allergisk mot socialismen. Han står inte ut med ord som imperialism, arbetarklassen, kampen, manifestation. Han förklarade att allergin inte kom sig av det som ligger bakom orden, utan att regimen gjorde dem till klichéer. Förstelnade bilder som i själva verket hånar dem som finns bakom. I stället för en levande, folklig kultur gjordes folket i Albanien till platta typer: den principfaste arbetaren som aldrig vacklar i sin politik, den stolta flickan från landet som avvisar borgerligt trams som smink… och så vidare. I boken Aprils frusna blommor som kom vid tiden för kommunismens fall berättas om ett plakat på universitetet i Tirana: ”Ned med folket.” Men det är inte det riktiga folket som
åsyftas, utan klichén: ”Folket.”
Alla rörelser riskerar att skapa sina klichéer. Och när de gör det lägger de grunden för sin egen död. De stryper sin egen bas. Klichéer är inte att förväxla med ideal: idealet är en dynamisk rörelse mot ett mål, medan klichén är en förstelnad, platt bild. Man måste ha ideal, men akta sig för klyschor.

Sedan åker jag till Köpenhamn och på lördagen äger en mycket stor och mycket speciell demonstration rum. Vi är hundra tusen personer som demonstrerar. För klimatet – men det är en abstraktion, vad det betyder är att vi demonstrerar för att stoppa den vansinniga profitjakten som hotar att ödelägga jorden, för att Söderhavsöarna inte ska sjunka i havet, för att korallreven ska fortsätta leva, för att miljontals människor i Afrika och Bangladesh inte ska få ett helvete på grund av torka och översvämningar. För allt detta är vad klimatförändringarna för med sig.

Demonstrationen är speciell. Så många olika människor är där. Unga, gamla, danskar, peruaner, afrikaner, tibetaner. Hare Krishna dansar runt med euforiska leenden och delar ut vegetariska kakor, Revolutionära Socialister med namnlistorna i högsta hugg och blicken spejande efter nya medlemmar, ungdomsorganisationer med likadana röda vindjackor, fackföreningar, bönder, en inuit med en skylt där det står ”Rädda mig – rädda planeten”… Tanken på att jorden är i fara har gett upphov till så mycket kreativitet. Människor har byggt drakar i papier-maché, sytt pandadräkter och Greenpeace har byggt ett gående konstverk där en storkapitalist med cigarr håller marionetterna Obama, Angela Merkel och Sarkozy i trådar. Nya slogans har sprungit upp: ”There is no Planet B” och ”Nature Doesn’t Compromise.” Demonstrationen innehåller många klichéer, men blir paradoxalt nog inte alls kliché i sin helhet. Det går liksom inte att bli allergisk mot den. Den har inte en falsk idé om sig själv, är inte för högtravande, däremot allvarligt oroad.

Klimatrörelsen vill inte ersätta andra rörelser, den är en syntes av dem. Den är bränslet de sociala rörelserna behöver: den bekräftar allt det kvinnorörelsen, arbetarrörelsen, småbönderna och djurrättsrörelsen länge sagt. Som Maldivernas president sade i sitt tal på folkets klimatforum: man kan inte förhandla med naturen. Man kan inte förhandla med naturen och därför måste det finnas en ände på girigheten.

Jag tror och hoppas att denna rörelse är början till ett nytt socialt projekt. Vänstern i Europa har varit så rädd, och är så rädd, för att våga skapa ett nytt samhälle. Allergin har smittat av sig, och man blir en rörelse som bara vågar bromsa de värsta högerförslagen. Men nu gäller det: liv eller död, det är inget mindre än detta som står på spel. Och folket kastar av sig klichébilden och föds på nytt som politiskt subjekt. Det är inte enhetligt, men enat i sina mål. Ännu bara organiserat i lösa former, men om politikerna fortsätter att vägra inse kommer vi att behöva bli mycket bättre organiserade. Jag tror att det hänger på detta. Om jag kisar kan jag föreställa mig hur ett nytt, postfossilt samhälle skulle se ut…

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
redaktionen@arbetaren.se

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
prenumeration@arbetaren.se

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984

Arbetarens rojavasamling

PKK – Hjältar, terrorister eller frihetliga utopister?

Världen har ögonen på svenskars stöd för PKKs syriska grenar i Rojava. Men hur mycket vet du om PKK, PYD och YPG? Prenumerera på vårt nyhetsbrev nu så får du ett samlat paket av Rojava-rapportering och upplåsta reportage direkt i brevlådan.

Klicka här för att stänga