Vi har en regering som säger sig värna den svenska arbetsrättsliga modellen byggd på kollektivavtal. De påstår sig inte vilja försämra löntagarnas villkor på arbetsmarknaden. Samtidigt lutar sig samma regering tillbaks och låter EU, krisen och företagen göra jobbet när det gäller att pressa tillbaks löntagarnas villkor och laka ur arbetsrätten. Med Lavaldomen och den efterföljande svenska anpassningen till utslaget luckras kraven på riktiga arbetsvillkor upp på svensk arbetsmarknad. De fackföreningar, Byggnads och Elektrikerna, som tog strid för att anställda från andra EU-länder ska ha samma villkor som deras svenska arbetskamrater fick skyhöga böter av Arbetsdomstolen. Deras brott är solidaritet. Regeringen tvår sina händer och vägrar ta strid med EU för att reglerna ska ändras. På de borgerliga ledarsidorna skrockas det belåtet. En rödgrön regering måste ta strid med EU om att samma villkor ska gälla för alla på svensk arbetsmarknad. Annars riskerar den fackliga rörelsen att hamna i permanent utförsbacke.
Striden står även om Las, lagen om anställningsskydd. Flera borgerliga politiker och partier vill luckra upp de arbetandes skydd vid anställning. Argumentet är jobben. Men inget tyder på att Las utgör något större hinder för anställningar eller för motiverade uppsägningar idag. Parterna kommer i stort sett alltid överens lokalt om hur turordningen vid uppsägningar ska se ut, konflikter har varit relativt ovanliga.
Problemet är istället att Las är en allt för svag lagstiftning som arbetsgivarna allt oftare går runt med hjälp av bemanningsföretag. Nu kommer de ut som på ett pärlband, företagen som sparkar sina anställda för att sedan begära att de anställs av ett bemanningsföretag och kommer tillbaks till samma jobb. Skillnaden är att företagen då kommer undan sitt ansvar som arbetsgivare. I somras stod striden på Systembolagets lager Lagena i Jordbro där de anställda skulle sägas upp och ersättas med inhyrd personal om de inte gick med på försämringar av sina arbetsvillkor.
Klädfirman Urban Outfitters lyckades nyligen med samma sak, tvinga över de anställda till ett bemanningsföretag vid butiken i Stockholm. Detta för att de anställda ville organisera sig och få kollektivavtal. Den som inte gick med på att byta arbetsgivare förlorade sitt arbete.
Men Urban Outfitters och Lagena är inga unika exempel. Euromaint i Malmö försöker göra precis samma sak med sin anställda. Vid Ålö-maskiner, ett stort verkstadsföretag utanför Umeå sker något liknande. Vid årsskiftet ska 44 anställda få lämna sina arbeten. Men de har inte ens hunnit lämna sina jobb förrän företaget annonserar att de i stället ska ta in anställda från bemanningsföretag. Den lokala fackklubben har strandat förhandlingarna och fört upp dem på central nivå. Företagen är kaxiga som aldrig förr när de sparkar gamla trotjänare och i stället vänder sig till bemanningsföretagen. Allt sker i flexibilitetens namn medan arbetare som har arbetat ihop företagens vinst i åratal kastas ut i arbetslöshet.
Plötsligt har vi den typ av strider på arbetsmarknaden som är vanliga i USA där man kan få sparken över dagen och den som slåss för fackliga rättigheter ofta förföljs och förlorar sitt arbete. Det ställer nya krav på facket och på snabba solidaritetsaktioner. Men det krävs också att luckan i Las täpps till. För en rödgrön regering har det tillkommit en ny viktig uppgift efter valet 2010. Las, lagen om anställningsskydd, behöver vässas och luckan i lagen som gör det möjligt att sparka anställda för att tvinga över dem till bemanningsföretag måste täppas till.
