Denna vecka går sista delen av Millenniumtrilogin upp på biograferna i Sverige. Stieg Larssons berättelse börjar med en ganska enkel deckarhistoria i vilken den undersökande ekonomjournalisten Mikael Blomqvist får hjälp av hackaren Lisbeth Salander, vilket ger honom upprättelse efter offentlig medial förnedring, gör honom till försvuren riddare till en av stat och myndighet misshandlad och […]
Denna vecka går sista delen av Millenniumtrilogin upp på biograferna i Sverige. Stieg Larssons berättelse börjar med en ganska enkel deckarhistoria i vilken den undersökande ekonomjournalisten Mikael Blomqvist får hjälp av hackaren Lisbeth Salander, vilket ger honom upprättelse efter offentlig medial förnedring, gör honom till försvuren riddare till en av stat och myndighet misshandlad och kränkt flicka; han vill vara en medeltida hjälte som inte vilar förrän han räddat en ung kvinna ur drakens käftar.
Stieg Larsson frångår dock den traditionella dramaturgin. Det är Salander själv som är hjälten, Hon intar platsen som den iskalla hämnaren, undersökaren, tänkaren, aktören. Den manlige parten blir den känslosamme, förvirrade, och han får be henne om hjälp gång på gång.
Hon kalkylerar och agerar, han dokumenterar. Det är en ganska sensationell rollfördelning, och det har skrivits mycket om hennes kyla och ordknapphet. Kan det finnas en genetiskt medfödd diagnos bakom hennes tillknäppta personlighet? Larsson radar upp sociopsykologiska faktorer som skulle kunna räcka för att traumatisera en skolklass – flickan ser sedan småbarnsåren sin mamma misshandlas av fadern som kommer och går. När hon anmäler honom för polis och sociala myndigheter blir hon inte trodd. Till slut slår han så modern blir hjärnskadad. Hon spärras som tolvåring in på mentalsjukhus och bältas hundratals gånger av en sadistisk psykiater med barnporr i datorn, och som håller henne inlåst och omyndigförklarar henne på uppdrag av en hemlig, statlig, spionorganisation. Hon våldtas och misshandlas extremt brutalt av sin förmyndare och jagas sedan för ett trippelmord varpå hon misshandlas nästan till döds och grävs ned i skogen av sin bror och sin far.
Men Lisbeth Salanders tystnad och rädsla för att prata med polis och andra myndigheter tolkas som ”kanske Asperger”.
Hur många deckare och filmer har vi inte läst och sett med en hjälte som inte talar, inte känner, inte gråter? De kallas hårdkokta, men hjälten har inte tidigare fått en medicinsk diagnos av kritikerna. Men Salander är kvinna och hennes kyliga beteende är inte ”kvinnligt”. Två andra actionhjältinnor, Modesty Blaise och Sarah Connor (i Terminator-filmerna) har liknande iskalla, målmedvetna stil när de agerar, men Blaise brukar gråta ut hos Willie Garvin efter äventyrets upplösning, och Connor har också sina sköra stunder. Aldrig tidigare har en hjältinna fullföljt äventyret utan att någon gång agera inom den förväntade genusrollen.
När man ser filmtrilogin slås man av att den andra huvudpersonen, Mikael Blomqvist, inte heller är en särskilt socialt kompetent person. Empatin tiger still när hans kollega Erika Berger får hotfulla mejl och blir skräckslagen. När han sedan i den avslutande scenen knackar på Salanders dörr är kontakten lika avstängd från båda håll. Kanske ska han också ha en diagnos? Nej visst, han är ju man, och helt normal i sin roll.
Daniel Alfredson har lagt en dimension till Stieg Larssons berättelse. Man anar att om författaren fått leva och skriva sin planerade serie på tio avsnitt hade vi fått se mer av denna diskussion kring roller och diagnoser som en följd av att gå utanför dem.