Det svenska kommunägda etanolföretaget Sekab har länge kritiserats för att exploatera afrikansk mark på innevånarnas bekostnad. Senast i oktober kom en rapport från den internationella hjälporganisationen Action aid, om Sekabs framfart i Tanzania och Moçambique, som både vittnar om ojusta metoder och katastrofala följder om företagets planer på storskalig biobränsleodling fullföljs.
Företaget, som huvudsakligen ägs av Umeå, Skellefteå respektive Örnsköldsviks kommuner har sedan 2005 satsat 170 miljoner kronor på att få igång biobränsleodlingar i de afrikanska länderna. Projektet har ifrågasatts från flera håll, vilket har lett till fördröjningar och nu är pengarna slut. En ansökan om bidrag från Sida har fått avslag och nu drar sig kommunerna ur samarbetet och säljer sina andelar till den tidigare delägaren Eco development in Europe AB för totalt 400 kronor.
– Vi tänker fortsätta projektet som tidigare, säger Eco development in Europe AB:s vd Jan Lindstedt, som nyligen avgått från sitt vd-uppdrag för Sekab.
Från Action aids rapport framgår att det är den fattiga delen av befolkningarna, främst kvinnor, som får betala priset för Sekabs planerade verksamhet. Sockerrörsodlingarna planeras täcka en yta lika stor som två tredjedelar av Gotland. Så stora monokulturer medför en rad konsekvenser.
Enligt rapporten har Sekab rest runt och försökt få lokala odlare att lägga om från matgrödor till sockerrörsodling – något som skulle leda till matbrist och höjda matpriser. Många bönder är också upprörda över företagets förhandlingsmetoder och övertalningsförsök. Den ersättning som Sekab erbjudit är låg och det är svårt att bestämma vem som har rätt till en viss mark. Och odlingarna behöver vatten, vilket riskerar bli en bristvara. En fråga som lyfts fram i rapporten är att mark som inte officiellt ägs av någon ses som oanvänd och oproblematisk att exploatera.
Linda Engström arbetar på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala och har flera års erfarenhet av utvecklingsarbete. Hon befinner sig just nu i Tanzania.
– Över huvud taget målas Afrika upp som att de har en massa oanvänd mark. Men när man tittar närmare, ser man att massor av människor lever av den. Det kan vara mark som ligger i träda, som bebos av nomadfolk, platser där kvinnor samlar ved, säger hon till Arbetaren.
Dessutom, menar Linda Engström, måste det finnas utrymme för den stora befolkningstillväxten.
Utöver det svenska företaget har runt 40 utländska företag sökt sig till Tanzania för liknande projekt. Landet är lättillgängligt, lagarna är tillåtande och de styrande i landet ser positivt på ökat samarbete med rika länder. Men på landets universitet talas det om nykolonialism, berättar Linda Engström.
Ett företag från ett av världens rikaste länder åker till två av världens fattigaste för att leta oanvänd mark. I Tanzania bor det ungefär dubbelt så många som i Sverige på samma yta. Finns det fog för anklagelser om nykolonialism?
– Nej, vi vill inte kolonisera, vi vill hjälpa befolkningen, säger Jan Lindstedt. Man ska inte behöva plocka pinnar att elda med. I stället ska det finnas etanol som man kan elda med och moderna spisar.
När det gäller vedsamlandet menar Sekab på sin hemsida att det rör sig om både illegal och miljöfarlig verksamhet som det är bra att få stopp på, men både Action aids rapport och Linda Engström pekar i stället på bristen på alternativ för de fattiga.
– Det handlar om fattiga människors överlevnad. Det finns inga bra exempel på hur storskalig sockerrörsodling har påverkat landskap, människor och miljö positivt, säger Linda Engström.
Sekab argumenterar för att sockerrörsodlingen ger biprodukter, bagasse, som kan användas som bränsle, men Linda Engström menar att det finns betydligt bättre alternativ.
Just nu pågår i Tanzania diskussioner mellan icke-statliga organisationer, myndigheter och internationella organisationer för att få överblick över de utländska företagens intåg i landet.
