Ju mer vi arbetar, desto mer producerar och konsumerar vi. Ja, även om vi inte arbetar mer växer volymen därför att produktiviteten i arbetet ökar. Och även om produkterna blir renare och vi väljer att konsumera rätt sorts produkter så ökar miljöbelastningen och resursåtgången.
Den ”avmaterialiserade” tillväxten är en illusion. För att rädda planeten bör vi därför inte arbeta mer som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – och nyligen Anna Thoursie i Arbetaren Zenit (40/2009) ständigt hävdar, utan mindre.
Politiskt inkorrekt, men nödvändigt om vi menar allvar med hållbar utveckling. Tanken att minska arbetets slit är naturligtvis inte ny. Arbetarrörelsen satte från början kortare arbetstid för högre livskvalitet som sitt ena huvudmål. I 100 år drev man frågan, men när LO fått samma villkor som tjänstemännen dog intresset ut. I stället har kvinnorna varit drivande sedan dubbelarbete blev en norm och livspusslet inte gick ihop.
Båda dessa motiv gäller än. Men idag finns ett tredje och tvingande skäl: Att klara klimathotet och alla andra miljöproblem för att efterlämna en levbar värld till våra barnbarn. Då blir formeln ”jobba mindre, tjäna mindre – eller i alla fall inte mer – och konsumera mindre”. De etablerade institutionerna har svårt att ta till sig sådana nya tankar men många människor tycks vara redo. En sådan formel kräver naturligtvis ett samhälle med någorlunda jämlika löner. Men om lågavlönade i det rika Sverige inte anser sig ha råd idag är det en fråga om fördelning som vi inte kan springa ifrån genom att hänvisa till tillväxt.
Kanske måste vi också en dag, när oljan och den billiga importen sinar, åter börja jobba mer. Men det är en annan historia; nu handlar det om att hejda konsumtionsexplosionen. Då vill jag i stället lyfta fram ett problem som en sådan kursomläggning kan innebära.
Idag beskattas framför allt arbete och konsumtion och om vi drar ned där skulle det kunna drabba de välfärdstjänster som bekostas av offentliga medel. Det vill säga den vård, skola och omsorg som de flesta värnar om. Här finns ännu en komplikation, nämligen tjänstedilemmat. Dessa personliga tjänster kan ofta inte effektiviseras eftersom de består i att man ger sin tid, till exempel som lärare eller vårdare. Sådana uppgifter kan sällan snabbas upp utan att tumma på kvaliteten. Om de anställda ska ha samma löneutveckling som andra blir deras tjänster successivt dyrare jämfört med annan konsumtion. Detta gäller redan idag och förklarar varför de flesta partier spjärnar emot kortare arbetstid för att ”rädda välfärden”. Alltså välfärdstjänsterna; språkbruket kan förvirra. Välfärd är ju mycket mer än tillgång till vård, skola och omsorg. Fri tid är också välfärd, liksom vetskapen att jorden mår bra. Den materiella produktionen behöver allt mindre folk ju effektivare den blir, men vård-skola-omsorg kan inte bantas. Andelen sådana tjänster , som idag utgör omkring en fjärdedel av förvärvsarbetet, tenderar därför att öka. Fabriken automatiseras, men sjukhuset och universitet förblir lika befolkade. Ändå lyckas vi framställa de varor och tjänster som behövs.
Men detta kräver att vi omfördelar samhällets inkomster så att alla får sina löner. Högre skatter alltså. Om det inte är politiskt gångbart kommer i stället förslagen att vi ska arbeta fler timmar i den privata, materiella sektorn så att det blir mer att beskatta. Men då skulle också mängden varor och tjänster öka vilket drabbar miljön. Här krävs politiskt nytänkande utan skygglappar: hur kan man uppbåda resurserna för att upprätthålla välfärdsstjänsterna utan att spä på konsumtionen? Miljöpartiet de Gröna och Den gröna idéverkstaden Cogito tar sig an detta i projektet ”Välfärdsstrategier i en grön miljö”. Det är för tidigt att komma med lösningar, men är ändå värt fundera kring hur stort dilemmat är. En konventionell väg vore att höja skatterna. Enligt en kalkyl från Landstingsförbundet 2004 skulle kommunalskatten kanske behöva höjas från 30 till 37 kr på 20 år. Då antas att lönerna, tack vare ökad produktivitet, skulle öka 2 procent per år. Normallönen skulle öka från 20000 till 30000 kronor per månad. Trots högre skattesats skulle även konsumtionsutrymmet öka, från 14000 till 19000 kr och det är inte bra för miljön. Den ökningen borde hellre bytas mot mer fri tid. Än värre är att en nästan samstämmig kör av politiker vill se fler i arbete och att de som redan jobbar ska göra mer. Det kan dämpa krisen för stunden men kan aldrig förenas med en ekologiskt hållbar framtid.
Andra finansieringsmöjligheter är att höja avgifterna i vården och omsorgen. Eller andra skattebaser än arbete: naturresurser och allmänningar, finansiella transaktioner och så vidare. Ett intressant förslag är att införa en oavlönad samhällstjänst som en skatt in natura. I stället för värnplikt skulle i första hand unga människor göra en insats inom omsorgen – eller kanske någon annan samhällsnyttig verksamhet som man passar bättre för. Jag värnar också om välfärdstjänsterna. Och pensioner och jämlikhet och arbete-åt-alla. Men vi kan inte förhandla med naturen. I stället för att blåsa upp arbete och konsumtion måste vi organisera och fördela det på ett hållbart sätt. Hur för man ett vettigt samtal med alla dessa bollar i luften?
Christer Sanne är samhällsforskare,
docent och författare.
