Att sparka uppåt är svårt. Särskilt om man är otränad. Att slicka uppåt har de flesta av oss lång träning av, och vi gör det ofta automatiskt. ”Överheten” har många argument för att bli slickade därbak, inte minst de materiella för-delar som de kan skänka som ”tack”. Att, som Don Corleone säger: ”håll dina vänner […]
Att sparka uppåt är svårt. Särskilt om man är otränad. Att slicka uppåt har de flesta av oss lång träning av, och vi gör det ofta automatiskt. ”Överheten” har många argument för att bli slickade därbak, inte minst de materiella för-delar som de kan skänka som ”tack”.
Att, som Don Corleone säger: ”håll dina vänner nära och dina fiender ännu närmare”, är dock en helt annat sak än att bli vän med dem. Jag, och många med mig, gillar film som berättar om maktspel på hög nivå. Otaliga är de kammardramer som utspelar sig i Vita huset eller i kungapalats runt om i världen och i olika tider. Elizabeth (Shekhar Kapur 1998), om drottning Elizabeth I, som levde 1533–1603, var en lysande och fasansfull analys av hur makten korrumperar, hur en oskuldsfull person med ideal om världen med hjälp av en söt morot och en vass piska låter sig övertygas om att ansvaret kräver utövande av oinskränkt makt. Formerna var inte bestämda, kvinnan som blev drottning som 25-åring och förblev det i 45 år, under en expansiv tid i Storbritannens historia hade utrymme att styra och ställa, och hon förändrade världen. Under hennes tid kolonialiserades till exempel Amerika; krigen och fattigdomen finns också med i filmen.
The queen (Stephen Frears 2006) är som en liten pendang till Elizabeth. Filmen skildrar en kort period strax efter prinsessan Dianas död 1997, och Elizabeth II:s nog ganska avgörande kontakter med den då nyblivna premiärministern Tony Blair. Här får vi veta att Blair och drottningen faktiskt hade stor nytta av varandra; kungahuset hängde rätt löst efter Dianas död och familjens iskalla reaktioner på händelsen. Blair å sin sida var ung och grön, och fick fokusera på en relativt enkel sak som engagerade stora delar av den engelska befolkningen och medierna. Han stod på det godas sida, och blev populär.
I spåret av dessa succéer, och på andra starka maktdramer som till exempel Oliver Stones Nixon, Kevin Macdonalds The last king of Scotland om Ugandas diktator Idi Amin, finns det filmskapare som gärna fortsätter att skildra de där uppe och deras väg från toppen och vidare uppåt. I förra veckan hade Young Victoria (Jean-Marc Vallée) premiär i Sverige. Taglinen är, håll i er: ”Love rules all”. Förutom en ointressant kärlekshistoria utan komplikationer mellan två usla skådespelare innehåller filmen en hel del obehagliga luckor. Victoria (1819–1901) var drottning av Storbritannien, och Irland och kejsarinna av Indien, i oöverträffade 64 år. Och hon hade makt. Under hennes tid kolonialiserades så stora delar av världen att Storbritannien gick under benämningen ”Riket där solen aldrig går ned”. Det brittiska imperiet blev världens största stormakt och ägde hela världsdelar (som Australien) och stora delar av andra (Amerika, Asien och Afrika), där de handlade med slavar. Det var också en tid av industriell revolution, med utveckling av ett slags industriellt slaveri av arbetarna med en barnadödlighet som knappt går att föreställa sig. Och som inspirerade Karl Marx att skriva Kapitalet. Den historielektionen förunnas oss icke här. I stället framstår landet och dess styre som en liten klubb utanför historien och samhället. Man vill inte ha det.