Ungdomsarbetslösheten har stigit till hela 20,7 procent (150000 unga). Siffran inkluderar dock alla mellan 15 och 25 år som anmält att de söker arbete, även om det bara gäller sommar- eller extrajobb vid sidan av heltidsstudier.
Att ungdomsarbetslösheten stiger är allvarligt och bör naturligtvis debatteras – på ett sakligt sätt. Men i takt med ökningen har ungdomsarbetslösheten kommit att bli ett allt flitigare använt slagträ för att luckra upp anställningstryggheten på den svenska arbetsmarknaden – vilket är djupt olyckligt.
I måndags presenterade Akademikerförbundet SSR nya siffror om hur ungas arbetslöshet kan, respektive inte kan, relateras till Lagen om anställningsskydd, Las.
De visar att 40 till 60 procent av de unga som är arbetslösa aldrig tidigare har haft ett jobb. Och att en stor del av de resterande blev av med jobbet eftersom anställningen var tidsbegränsad. Deras arbetslöshet kan alltså inte förklaras av att de skulle missgynnas av turordningsreglerna i Las. SSR:s slutsats är att endast 1–10 procent av de unga har blivit av med jobbet på grund av personalinskränkningar och inom denna grupp finns det ju fler orsaker än just Las till att de blivit av med jobbet.
En liknande bild får den som läser rapporten Unga går itu från LO:s arbetsmarknadsenhet, i vilken Jenny Lindblad sammanställt aktuell forskning om ungdomsarbetslöshet. Rapporten visar att ungas arbetslöshetsperioder i genomsnitt är mindre än hälften så lång som den äldre befolkningens. Genomsnittet för unga är cirka 11 veckor vilket ska jämföras med hela gruppen av arbetslösa där den genomsnittliga tiden är cirka 25 veckors arbetslöshet.
Ytterligare ett argument för att gynna ungdomar brukar, inte minst från regeringen, vara att lönespridningen behöver öka för att ”sänka trösklarna” för ungdomar, som ju oftast har de lägsta lönerna.
I Sverige är de lägsta lönenivåerna 51 procent av genomsnittslönen. Det är högt i en internationell jämförelse. Men Jenny Lindblad visar i sin rapport att det inte är lönenivåerna som stoppar unga. I länder med relativt höga minimilöner, som de nordiska, är sysselsättningen tvärtom ganska hög, i synnerhet bland dem med lägst utbildning.
Det är dock inte bara när det handlar om unga som känslor styr debatten om lön och anställningsskydd. Så sent som i tisdags skrev två fristående ekonomer från Ratio på DN Debatt att Las ”förhindrar framväxten av nya, dynamiska företag eftersom reglerna gör nyanställningar riskfyllda och kostsamma”.
Slutsatsen är märklig med tanke på att en arbetsgivare kan säga upp en nyanställd (som jobbat mindre än två år) med bara en månads uppsägningstid. Den längsta uppsägningstiden är enligt Las sex månader och omfattar bara den som varit anställd av företaget i minst tio år. Förutom detta finns inget krångel, inga avgifter eller avgångsvederlag fastslagna i Las. Det är ju också mot denna bakgrund som de stora uppsägningar vi sett det senaste året har varit möjliga.
Om man lyssnar på sakargumenten är det svårt att förstå varför Las har fått ett så stort symbolvärde för arbetsgivarsidan. Det blir begripligt först om man ser kampanjen mot Las som ett sätt att bli av med en regel som i någon mån inskränker företagens rätt att fritt bestämma vem som ska sparkas.
Ungdomarna är blott ett slagträ i den kampen.
