Jan Guilliou är svår. Hans böcker om Carl ”Coq Rouge” Hamilton hör till de mest sålda och får man förmoda älskade böckerna i Sverige, ändå kan väl ingen påstå att de är god litteratur. Detta finns ingen anledning att moralisera över, den stora publiken verkar ju nöjd och Guillou själv gråter knappast på väg till banken eller den berömda vinkällaren. Trots succén med författarskapet är det ändå i journalistiken och inte minst avslöjandet av IB-affären i FIB/Kulturfront 1973 med vidhängande fängesestraff för spioneri, som är den mest meriterande platsen på trovärdighets-cv:n. Både Guillou själv och mängden beundrande kolleger (inklusive undertecknad) har gärna hängt kvar vid denna hjältesaga i modern tid. Själva skurken, IB:s spion i bland annat ”Palestinavänstern” (som Guillou tillhörde), Håkan Isacson, gav nyligen ut sina minnen, ganska uppenbart färgade av ambitionen att rättfärdiga sig. Den andre avslöjaren, Peter Bratt, berättade sin version i Med rent uppsåt 2007. Bratts och Guillous historier skiljer sig en del åt, bland annat hävdar den senare att Bratt blev ”golbög” inför det hotade straffet, något som lett till höstens tidiga kulturdebatt. Denna grupp av män som vill skrika sig till respekt för sin version blir ganska ointressant, fokus hamnar snart på fenomenet att de ännu kan breda ut sig med ganska enkla tricks. Guillou är nästan outhärdligt självgod och hans sätt att vända och vrida på varje aspekt av karriärens olika valmöjligheter framstår som en fixering.
Man måste ibland reflektera över det manliga nätverkets behov av att använda det redan stora utrymmet till att osynliggöra de kvinnor som den ändå inte kan undgå att nämna. Gruppen som inbjöds till palestinska flyktingläger i Jordanien; författaren själv, Marina Stagh, Göran och Tora Palm, förvandlas till ”en rad män i khakiuniformer” utan att man förstår varför, och FIB/Kulturfronts chefredaktör vid IB-affärens avslöjande, Greta Hoffsten, ”var ingen kul kille” fastän hon gick klädd i murarskjorta. Guillou förstår utan tvivel att han provocerar. Det är en annan av hans svåra sidor. Jag misstänker att metoden helt enkelt är att sätta dagordningen själv och stapla upp konflikter han kan förutse och möta. Detta sätt att blanda bort korten gör tyvärr att minnena blir så långtråkiga och boken så seg att det nog blir titelns känsla av vanmakt som stannar kvar längst – hos läsaren. Den oknäckbare har vunnit igen.
Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv
Jan Guillou
Piratförlaget
