Det sägs att en regissör som vill ha ett helvete ska plocka in ett barn eller ett djur i sin film. Det kan nog stämma om man vill att det ska gå snabbt, om filmen inte ska lyssna vare sig inåt eller utåt och publiken enbart ska känna igen de vanligaste klyschorna. Men det finns […]
Det sägs att en regissör som vill ha ett helvete ska plocka in ett barn eller ett djur i sin film. Det kan nog stämma om man vill att det ska gå snabbt, om filmen inte ska lyssna vare sig inåt eller utåt och publiken enbart ska känna igen de vanligaste klyschorna. Men det finns ett annat sätt.
Beverly Hills 90210 var en älskad tv-såpa om ett gäng övre medelklassungdomar i femtonårsåldern i Los Angeles. Det var den snälla, den stygga, den olyckliga, den busiga etcetera. Barnkollektivets behov av de olika karaktärerna styrde upp varje individ så att det inte blev någon personlighet kvar, tempot och de enkla karaktärerna som skulle kilas in i varandra var allt. Sedan kom mängden av snyftande eller kluriga barnroller, ur en och samma barnskådespelarskola som skulle kilas in i hjärteknipande men lättsmälta historier. De små ”skådespelarna” uppförde sig exemplariskt, uttalade sina repliker med all den finess som en charmig liten narr i utkanten av en dramatisk scen kan åstadkomma, den ena var den andra lik. De gör de fortfarande. Och de sitter i soffor och går på premiärer och pratar som små robotar om sina roller och filmer. ”Charmen” i detta har nu gått vidare till de vuxna skådespelarna, som också blivit slagfärdiga replikmaskiner; kanske var det Tarantinos rappa manus, kanske Nora Ephrons; men det är inte ofta jag upplever en dialog i en amerikansk film som äkta.
Det sägs att australiensiska skådespelare är eftersöka i Hollywood – de går i teaterskola och sliter på scen innan de hamnar på vita duken. Svenskarna, med samma bakgrund, blir också allt fler. Och engelsmännen och skottarna och fransmännen. Amerikanerna beundrar Ingmar Bergman, men Bergman säljer inte biobiljetter, det gör däremot kärlekskomedier med fnurra på tråden och action i rymden, alltid med en liten tjej eller kille som säger sanningar om oss människor. En söt liten tjej. Eller tuff liten kille.
Två svenska filmer, Flickan och Man tänker sitt, har nyligen haft svensk premiär. Ingen av dem skulle ha minsta chans att spelas in i Hollywood. Huvudrollerna spelas av barn men de är varken näpna eller slagfärdiga. De tänker sitt och får så gärna göra det.
Lasse Hallström blev stor stjärna i USA efter filmatiseringen av Reidar Jönssons Mitt liv som hund men hans senare filmer är så tydligt uppstyrda i mallen. Magin, som kom ur att låta saker ta tid, att lyssna och verkligen se, ur engagemanget, dog. Också Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in har kvaliteter som går långt utöver standardregin, och det attraherar faktiskt publik och filmarbetare i USA-film, men regissören tackar nej till karriär i Hollywood, tack och lov.
Nu har vi i två debutfilmer verkligen chansen att möta skildringar av barns världar, utan kladdet och sockret. Hittills har jag inte sett huvudrollsinnehavarna i tv-soffor eller på bilder från galapremiärer, uttalande sig om det ena eller det andra. Man kan inte annat än hoppas att regissörerna, och inte minst de unga skådespelarna besparas instöpningen i kassamallen. Spåren förskräcker, vuxna som delat med sig av erfarenheterna av älskade filmatiseringar av Astrid Lindgren-böcker, barn som tagit emot priser i Berlin och på Oscarsgalor har vittnat om en väldigt okänslig vuxenvärld – som äter barn.