Initierat

Ängslighetens maskineri

Solidarisk individualist. Jag hörde uttrycket för första gången på en lunchrestaurang i närheten av Järntorget i Göteborg. Jag åt lunch med två äldre, kunniga LO-tjänstemän. Vi diskuterade ett möjligt samarbete i välfärdsfrågor, men när pannbiffen var avklarad bytte vi samtalsämne. En av dem började öppenhjärtigt berätta om socialdemokratins arbete för att ta reda på vad […]

Solidarisk individualist. Jag hörde uttrycket för första gången på en lunchrestaurang i närheten av Järntorget i Göteborg. Jag åt lunch med två äldre, kunniga LO-tjänstemän. Vi diskuterade ett möjligt samarbete i välfärdsfrågor, men när pannbiffen var avklarad bytte vi samtalsämne. En av dem började öppenhjärtigt berätta om socialdemokratins arbete för att ta reda på vad som gått fel i valet 2006. Det visade sig att partiet arbetade med metoder som ligger väldigt nära de som näringslivet använder för sina kundundersökningar: målgruppsanalyser och fokusgrupper. Ett företag ledde gruppintervjuer med fokusgrupper.
De intervjuade får inte veta vem som ställer frågorna, om det är en hamburgerkedja, ett elbolag eller, som i detta fall, ett parti. Samtalen spelas in och analyseras. Den ene LO-veteranen var rätt upprymd över de möjligheter som tekniken erbjuder: att, så att säga, få komma in i väljares huvuden och få reda på deras relativt ocensurerade tankar om samhällsbygget.
Den andre mulnade. Han menade att det är alldeles bakvänt att först ta reda på vem man vill ha som väljare, och sedan skräddarsy ett tilltalande program. Att det helt utarmar ideologin. Tonen mellan de två par-hästarna blev allt vresigare över kaffet och kakorna.

Hur som helst: kundundersökningsföretaget visste att berätta för S att den nya väljare de måste vinna är medel- eller högutbildad, har familj och bor i storstad. Det namn man gav denna grupp blev “solidarisk individualist”. Det är en tänkt person som visst bryr sig om samhällsgemenskap och ekonomisk jämlikhet, men som framför allt vill ha ett bra boende och en god utbildning åt sina barn.
Jag hade glömt denna hypotetiska människa ända tills jag läste en debattartikel skriven av fyra ledande sossar i Stockholmstrakten. I DN Debatt (24 augusti) skriver de att S måste bli ett parti också ”för framgångsrika personer i tiden”. Lite poetiskt fortsätter de: ”Vi ska vara ett parti som gör det möjligt för människor att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Då måste vi […] också vara partiet som bejakar drömmar, framgång och utveckling”. Den solidariska individualisten dyker upp igen, nu i stockhomsk skepnad. Så vad föreslår de fyras gäng för programförändringar? En viktig punkt handlar om att man bör underlätta medelklassens bostadskarriär, via bostadsrätter, så att den kan få bo i villa. En annan punkt handlar om att ytterligare slå vakt om friskolorna, samt förbättra kvaliteten på skolorna över lag. Och så förstås en försvagning av anställningstryggheten (”Anställningstryggheten måste bli en omställningstrygghet”).

Det som är beklämmande är att jag måste erkänna att det företag som tagit fram analysen på många sätt gjort ett bra jobb. De har ringat in en samhällsmekanism som är helt dominerande: det ängslighetens maskineri som existerar både hos medelklassen som hos den som eftersträvar att tillhöra den. Att man visserligen tycker att en bra kommunal skola är viktig, att man nog gärna skulle ha sina barn i den i princip, men att man börjar noja över att det kan finnas ett alternativ därute som kanske är lite, lite bättre. Lite mer montessori och ordning & reda. Att man i princip tycker att det bör finnas hyresrätter men läser i tidningen att boendet är ju den viktigaste sparformen och en garanti för framtiden… och så vågar man inte avstå.
Det program som förelås stryker framtidsnojan medhårs och det blir väldigt luddigt vari ledet ”solidarisk” i ”solidarisk individualist” består. Så länge man arbetar enligt en marknadsmodell där någon slags kundnöjdhetsindex står i fokus är något annat än medhårs strykande omöjligt. Men jag tror att politiken tänker kort där. Jag tror att det första parti som vågar ta en diskussion om nödvändigheten i att avstå från att hoppa på ängslighetståget kommer att lyckas spetsa många öron. Väljaröron.

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984