Det rör en ganska liten styrka (upp till 800 USA-soldater, lika många som redan finns i Colombia) som främst ska ersätta USA:s nedstängda bas i Manta i Ecuador. Ändå har beslutet väckt häftiga reaktioner.
Venezuelas Hugo Chávez förklarade att ”ni öppnar ert hus för en fiende till er granne… och er granne har rätt att säga att det är en ovänlig handling”. Venezuela har tillkännagett nya vapeninköp, dragit tillbaka sin ambassadör från Colombia och dragit tillbaka importlicenser för 10000 colombianska bilar. Fram tills nu har relationerna mellan Venezuela och Colombia präglats av en anmärkningsvärd klyvning mellan ekonomi och politik; medan presidenterna har utkämpat verbala artilleridueller har tjänstemän framgångsrikt förhandlat fram handelsavtal, gemensamma vattenkraftsprojekt och järnvägsförbindelser. Men nu verkar det vara slut med det. Bolivias Evo Morales tog om möjligt i ännu hårdare när han karaktäriserade beslutet som ett ”förräderi mot Latinamerika och mot folket”.
Men uttalanden mot de nya baserna har också kommit från mer oväntat håll. Michele Bachelet från Chile och Tabaré Vázquez från Uruguay, två traditionellt sett ganska USA-vänliga länder, förklarade sig båda ”oroade”. Störst tyngd har Brasiliens uppfattning. Att det krävs stora kunskaper för att tolka diplomatiska uttalanden syntes efter Colombias president Álvaro Uribes blixtvisit till Brasilia. Medan Dagens Nyheter satte rubriken ”Lula stöttar Uribes USA-planer” löd rubriken i Clarín, Argentinas största dagstidning: ”Lula och Tabaré mot baserna”. Vad den brasilianske utrikesministern sade var att utländsk truppnärvaro inom Colombias gränser är en fråga som faller inom ”statssuveräniteten”, men samtidigt att Brasilien ”förespråkar” ”icke-inblandning av utländska styrkor”. Brasilien kräver också garantier för att de amerikanska trupperna inte kommer att operera utanför Colombias territorium, och har i detta, enligt läckor till brasilianska medier, fått stöd av Spanien, vilket om det är sant är en överraskning. I hela Sydamerika är det i stort sett bara Peru som inte har invänt mot baserna.
En förklaring till de starka reaktionerna kan ligga i det sammanhang som utplaceringen kommer. Den venezolanska tidskriften Marea Socialista skriver i sin senaste ledare att ”vi står inför en ny yankee-kontraoffensiv mot den latinamerikanska revolutionen” vars ”tre brohuvuden” är kuppen i Honduras, att ”förvandla Colombia till enorm yankee-militärbas” och ”en konstant kampanj av desinformation lik den inför kriget mot Irak” men denna gång med främst Venezuela som mål. Till denna desinformationskampanj räknas påståendet om att Venezuela sålt Bofors-granater till Farc-gerillan i Colombia.
Mer än en månad efter störtandet av Zelaya i Honduras har visserligen ingenting framkommit som pekar på att Obamas administration medverkade i eller uppmuntrade kuppen. Däremot tyder vissa uttalanden på att Washington inte betraktar kuppen som ett stort problem. Den 20 juli sade Philip Crowley, amerikansk UD-talesman, att ”en lärdom” av kuppen är att ”den venezolanska modellen inte är något att följa”. USA har fortfarande inte klassat maktövertagandet som en militärkupp (fastän de talar om en kupp), vilket skulle ha tvingat fram ett avbrytande av nästan allt amerikanskt bistånd. Den 6 augusti demonstrerade 2000 Zelaya-anhängare utanför den amerikanska ambassaden med krav på starkare åtgärder. Manifestationerna mot kuppen fortsätter utan tecken på att avmattas, trots att hittills åtta demonstranter har dödats av kuppregeringen.
Bara grupper långt ut till vänster – som redaktionen för Marea Socialista – talar i dag om en återupplivad USA-imperialism i Latinamerika. Från alla andra är den officiella linjen fortfarande att presidentskiftet i USA har inneburit en positiv omsvängning.
De starka reaktionerna på de nya Colombiabaserna kan dock ses som ett tecken på att oron delas även av regeringar tämligen långt till höger.
