För Amanda Robb kom fallet att riva upp gamla sår. Mordet var en upprepning av det som hänt hennes egen morbror, Barnett Slepian, ett decennium tidigare. I sitt arbete som journalist har Amanda Robb sedan dess försökt att förklara abortmotståndarnas agerande i USA. Hon befarar att mordet på George Tiller utgör starten på en mer våldsam framtid för dem som jobbar på abortklinikerna.
Hur ser du på mordet på George Tiller?
– Tiller hade varit måltavla för abortmotståndare i flera år. Hans klinik hade blivit utsatt för bombattentat och han hade blivit skjuten i armarna 1993. Pro life-organisationen Operation Rescue flyttade sitt huvudkontor till Wichita för att komma åt honom och ville få kliniken han jobbade på stängd. Deras nuvarande ledare är medförfattare till en bok som heter Their Blood Cries Out. Den går ut på att kristna har en ”blodsskuld” eftersom de inte gör tillräckligt för att stoppa aborter. Det står inte beskrivet exakt vad som är att göra tillräckligt, men formuleringarna för tankarna till att använda våld. Den som gör sin plikt är enligt boken att betrakta som ”blood redeemer” (ungefär ”någon som gör bot för spillt blod”). Så jag är inte så förvånad över att det här hände.
Varför sker det här nu? Det är elva år sedan det hände senast, och då rörde det sig om din egen morbror.
– Folk som känner sig hjälplösa, hopplösa och marginaliserade väljer inte alltid de bästa vägarna att uttrycka det. Många i prolife-rörelsen känner sig berövade sin röst i det rådande politiska läget, med en president som är abortförespråkare, som tillsätter liberala domare till högsta domstolen och som skriver lagar som kommer att stärka aborträtten.
Vad handlar det här motståndet om?
– För vissa människor är det nog bara en fixering. De fungerar inte som andra som försöker bekämpa aborter genom lagstiftning eller domstolar. En del av dem är psykiskt sjuka.
Men är de inte fortfarande en del av pro life-rörelsen trots allt?
– Det rör sig om ett slags överlappning, eftersom andra faktiskt uppmuntrar dem genom att uttrycka sitt hat verbalt. När man kallar folk som utför aborter för mördare, då uppmuntrar man de här människorna att agera utifrån sitt tillstånd.
Hur minns du omständigheterna kring mordet på din morbror?
– Bart var en av fyra läkare som utförde aborter i Buffalo, ett område med ungefär en halv miljon kvinnor. Han var arg på andra läkare som vägrade utföra aborter och kände att han hade blivit en måltavla just eftersom så många vägrade. Det var inte som att han älskade att utföra aborter, men han tyckte att det ingick i hans jobb.
– Hans familj blev utsatt för trakasserier under en lång period innan han mördades. Aktivisterna förstörde däcken på hans bil, de brukade marschera utanför huset, utanför hans kontor, utanför kliniken. De trakasserade också hans barn när de var på väg till skolan, frågade hur det kändes att ha en pappa som dödade bebisar. Men Bart var också konfliktsökande, han gillade inte att någon försökte tala om för honom vad han skulle göra eller inte göra.
Var han rädd?
– Bart var fatalist. Sista gången jag pratade med honom, någon månad innan han dog, så berättade han vilken sorts begravning han ville ha, vilken gravsten, vilken kista. Jag menar, det var väldigt konstigt sagt av en 52 år gammal person. Men jag tror inte att han förstod hur farlig hans situation var. Han lade inte ihop två och två.
Vad gjorde du efter att han hade blivit mördad?
– Ja, jag blev nog lite galen, för Bart var med och uppfostrade mig – min pappa dog när jag var fyra och han bodde med oss i nästan åtta år – jag stod min morbror väldigt nära. Han sköts i köket framför sin fru och sina barn.
– Jag blev bara tvungen att försöka förstå varför han hade dött. Så ganska snart efteråt började jag kontakta mördarens familj och vänner och gräva i rörelsen.
Vad kan du säga om dem som tillhör den mer radikala falangen i abortmotståndet?
– Det finns människor inom rörelsen som jag respekterar. De har ett intellektuellt förhållningssätt till frågan. De tycker att livet börjar vid befruktningen och att abort är fel, men de är inte våldsamma när de protesterar. De flesta av dem är katoliker. Sedan finns det folk som gör allt för att synas och som tar till väldigt radikal retorik, som begår våldsamheter. De är oftast män som tillhör protestantiska kyrkor och som ser sig som förlorare i samhället.
– Jag har alltid trott att en del av det här drivs av situationen i ekonomin. Och nu är ekonomin i allmänhet dålig.
Bokstavstrogna kyrkor med den här politiska inriktningen rekryterar ju nya anhängare hela tiden, även bland grupper där folk inte har en särskilt religiös tradition.
– Ja, de rekryterar nytt folk bland människor som känner sig vilsna. Många befinner sig långt ifrån gemenskap och mening. Jag pratade med en tjej som heter Nikia. Hon är svart och kommer från Washington DC:s innerstad. Hon är emot abort och har bestämt sig för att vara oskuld tills hon gifter sig, och hon säger att det är för att Jesus kommer att betala hennes bröllop. Det låter förstås helt galet.
– Jag fick veta att Nikias mamma har hållit på med crack och kokain. Hennes pappa har bedrivit affärer av olika slag på gatan och hon pratar med en så stark svart sociolekt att jag knappt förstår hennes engelska. Hon är så marginaliserad. Hon har gått ut high school, men bara genom att lyssna på henne kommer folk att sålla ut henne. I hennes grupp, när hon säger att hon vill vara oskuld tills hon gifter sig, så är det samma sak som att säga ”jag sätter värde på mig själv”.
– Inget i hennes bakgrund, familj eller utbildning har lärt henne hur hon ska sätta en fot framför den andra för att klättra upp för den socioekonomiska stegen. Det är ett otroligt misslyckande för vår kultur. Vi har svikit henne på varje möjlig nivå. Hon har hittat något i prolife-rörelsen.
Det är ju ganska låsta positioner mellan abortförespråkare och abortmotståndare i USA. Hur ser du på det? Finns det några tendenser åt motsatt håll?
– Ja, jag fick ett mejl som jag tyckte kändes väldigt hoppfullt från en bekant på en klinik i Minnesota. Den delstaten tar också hand om South Dakota eftersom abort är så otroligt kontroversiellt där. South Dakota är en av de delstater som försökt omkullkasta domen Roe versus Wade (se faktaruta).
– 2006 röstades det igenom ett väldigt strikt abortförbud där – ens aborter för att skydda kvinnans hälsa tilläts. Det röstades skedde genom folkomröstning. 2008, kom ett förbud som bara var lite mindre strängt och som innebar att abort får göras bara för att skydda kvinnans hälsa, och återigen sa en folkomröstning nej till förbudet.
Det här stället har blivit väldigt polariserat, det finns mycket hat mellan sidorna i frågan. Det finns bara en klinik. Inga läkare – de flygs in. Men det verkar som om det håller på att lugna ner sig.
– Jag tror att det är för att många människor i det här landet är trötta på extremistisk politik nu. Jag rapporterar ofta om den extrema högern och folk har i stort skruvat ned retoriken, så det finns hopp.
Fakta / Aborträtt inte självklar i USA
Den så kallade pro life-rörelsen i USA har varit stor ända sedan domen Roe versus Wade 1973. Högsta domstolen bedömde då att abort tillhörde de så kallade ”privata rättigheterna” i grundlagen. Den amerikanska kongressen har inte beslutat om aborträtten, som helt blivit en juridisk fråga. Sammansättningen i Högsta domstolen är därför viktigt för aborträttens framtid.
South Dakota, en av de stater som redan infört omfattande delstatliga begränsningar i aborträtten, har både 2006 och 2008 röstat igenom något som närmast liknar ett totalförbud för abort, i syfte att utmana Roe versus Wade. De hoppades att den dåvarande sammansättningen i högsta domstolen skulle möjliggöra en omprövning. Men förbuden kunde inte träda i kraft och röstades bägge gångerna ned i delstatliga folkomröstningar.
De flesta inom den så kallade pro life-rörelsen använder fredliga påverkansmedel. Radikalare aktivister har blockerat ingången till kliniker, förstört utrustning och gett sig på personal. Under 1990-talet, Bill Clintons regeringsperiod, begicks minst sju uppmärksammade mord på läkare, vakter och volontärer vid kliniker. George W Bushs maktövertagande på 2000-talet hade sannolikt en lugnande effekt på de våldsamma aktionerna.
