Argentinas socialdemokratiska regering ser ut att sitta kvar vid makten efter söndagens parlamentsval, men kommer sannolikt att förlora många väljare till högern. Samtidigt kritiseras regeringen hårt från vänsterhåll. Många inom vänstern menar ändå att regeringsalternativet är det minst dåliga valet.
– Tiden har kommit för att göra slut på den dåliga politiken, förklarar Fransisco de Narvaez, högeroppositionens just nu mest synliga ansikte, i en reklamsnutt i argentinsk TV. Tittaren får inte riktigt veta vad han är emot och vad han vill göra i stället, men reklamen genomsyras av en ödesmättad känsla som återspeglar stämningarna i åtminstone delar av samhället. Det finns en upplevelse av att ”det är nog nu” och att tiden är kommen för en inofficiell folkomröstning för eller emot regeringen Kirchner och dess ekonomiska och politiska modell.
Det kan låta oväntat med tanke på att Argentina ännu knappast har drabbats av den ekonomiska krisen och är ett av ganska få länder i världen som fortfarande har en positiv BNP-tillväxt. Den senaste opinionsundersökningen pekar på att den regeringstrogna gruppen kommer att förbli den största, men att den kommer att förlora sin egna majoritet. Och det är ingen tvekan om att president Christina Kirchner och hennes man Néstor Kirchner, som står som förstanamn på den regeringstrogna listan, har förlorat det politiska initiativet och en betydande del av stödet. Det är svårt att peka ut någon enskild faktor bakom svängningen, men nederlaget i en jordbrukskonflikt förra året kring exportskatterna på soja, den höga inflationen, en ihållande debatt om brottsligheten och en serie små och halvstora skandaler har alla bidragit till att bryta den framgångsvåg som paret Kirchner har ridit på sedan 2003. Engelskläraren Mercedes Noriega, som arbetar ideellt i ett fattigt bostadsområde, menar att svängningen delvis beror på mediesituationen i landet.
– Medierna planterar gång på gång frågan om brottsligheten, och att regeringen är auktoritär och en maffia. Men de belyser inte vad valet verkligen handlar om – att oppositionen och storkapitalet vill gå tillbaka till en nyliberal ekonomisk modell, säger Noriega som också är aktivist i Moviemiento Evita, en vänsterfalang inom regeringspartiet.
– Det här är den första regering vi har haft sedan diktaturen som representerar arbetarklassen, säger hon och pekar på att regeringen har dragit tillbaka de benådningar av juntan som tidigare regeringar godkänt och att Kirchner-regeringen har förstatligat pensionerna i landet, medan oppositionen vill återprivatisera dem.
– Det betyder inte att vi är överens om allt. Kirchner har kompromissat många gånger och har ingått många allianser med figurer som vi avskyr. Men det är det verktyg vi har i dag. Den radikala vänsterns attacker mot regeringen är bara till nytta för imperialismen, säger hon.
Martin Santana var efter upproret i krisens spår 2001 aktiv i folkråden, och är i dag aktiv inom anarkistiska Organización Socialista Libertaria. Han är inte säker på hur – eller om – han ska rösta.
– Regeringen Kirchner är borgerlig i grunden, men har gjort vissa steg i folklig riktning. De har dragit tillbaka några privatiseringar, men de har inte rört de riktigt stora intressena. Det är sant att arbetslösheten har gått ned och lönerna upp, men inkomstfördelningen är ungefär densamma i dag som på 1990-talet.
Santana menar att Kirchner-regeringen var etablissemangets svar på den ekonomiska kris som drabbade landet 2001 och 2002, och att samma etablissemang i dag vill göra sig av med den.
– Men om den faller kommer något som är värre, det är bara att inse.