I en internationalistisk rörelse som den syndikalistiska finns en sund ryggmärgsreflex mot allt som luktar nationalism. Det är till och med lite skämmigt att hålla på sitt landslag.
Men, som de flesta andra, kollade jag på fotboll på nationaldagen, och fick se den elaka danska nationalismen spela ut den lite snällare svenska.
Det är ju inte den hejiga nationalismen, Bajen och bärs på steroider, som är farlig, utan den nationalism som används för politiska syften.
Nationaldagen är förstås ett utmärkt exempel på detta. Från början, på den oscariska reaktionens tid, firades den till minnet av Gustav Vasas trontillträde 1523, och Kalmarunionens upplösning (de stygga danskarna. återigen). Men när svenska flaggans dag infördes 1916, var det i första hand för att dra in pengar på krimskrams till verksamheten på Skansen. På den vägen är det.
Den nationalism som manifesteras på nationaldagen är i första hand kommersiell. Det är typiskt att när borgerligheten äntligen för fyra år sedan fick sin motsvarighet till första maj, var det till priset av annandag pingsts lediga måndagar. Mindre nationalistisk eufori än en tjänad slant för Svenskt näringsliv, alltså.
Dagen därpå gick vi till Europaval, och då, men först då slog nationalismen tillbaka i form av den europeiska främlingsfientlighetens framgångar i land efter land.
Nästa gång vi går till val är det regeringsmakten som står på spel, och då, är jag rädd, kommer inte nationaldagen att slarvas bort på det här viset. Folkpartister och moderater mullrar redan om värdegrund, Socialdemokraterna glider å sin sida på orden när de talar om de inhyrda arbetarnas rättigheter. Om ett år kommer Sverigedemokraterna att vara ett reellt hot, och det är själva blockpolitiken som står på spel; med Sverigedemokrater i riksdagen är alternativen samarbete med rasisterna eller en socialmoderat regering.
Men om man plockar isär det som verkar vara i rörelse tror jag det handlar om två saker: rädsla för att förlora kontrollen, och den vanliga striden om knappa resurser. Nationalismen blir farlig när en grupp kan tjäna något på en annan grupps bekostnad.
De folkmord vi känner till har alla samtidigt varit rövartåg, och nog stod den europeiska punchpatriotismen på sin höjdpunkt när kolonialmakterna härjade som värst på främmande kontinenter. Samtidigt handlar det alltså om att mejsla ut en liten bit värld som faktiskt går att styra och kontrollera.
Det är ingen slump att det verkar ha varit Piratpartiets ultrademokrater som satte krokben för Sverigedemokraternas fascistiska folkhemschauvinism.
En värld som vi förstår och kan kontrollera behöver inget nationalistiskt pynt för att verka uthärdlig, och ju mer vi förstår, desto lättare är det också att samarbeta och hjälpas åt.
Den världen blir kanske aldrig riktigt rolig och euforisk, men inte heller riktigt lika sorglig.
Ledarkrönika


