EU-valet kan ge tyngd åt SD

– De har i stort sett bara fört över den nationalistiska principen till Europa och vill att Sverige ska vara fritt och självständigt.
Det säger Johan Lindman till Arbetaren. Till vardags arbetar han som VA-tekniker och han har gått igenom alla SD:s kommunala motioner och har startat sidan sverigedemokratin.se, en sida med information om och opinion mot de främlingsfientliga partierna i Sverige. Han känner igen den politik SD säger sig vilja driva i EU-parlamentet.

Huvudkravet är alltså att Sverige ska lämna unionen. SD anser att det EU Sverige gick med i 1994 i dag förvandlats till något helt annat, ett ”superstatsbygge” som de menar att svenska folket aldrig tackat ja till. SD vill därför få till stånd en ny folkomröstning om fortsatt medlemskap och det enda samarbete med EU de vill bevara är deltagande i frihandelsområdet. Anledningarna till detta missnöje med EU är flera. Först och främst menar SD att medlemskapet är för dyrt för Sverige. De kallar kostnaden för en EU-skatt som drabbar svenska skattebetalare och som ”bäst kan liknas vid ett bistånd till välmående industrinationer”. De anser att EU är ett hot mot det svenska folkhemmet och dess sociala skyddsnät.

Att SD säger sig vilja försvara det svenska folkhemmet och den svenska modellen är i sig motsägelsefullt. Tidigare har de varit kritiska mot mycket av det som kan kallas den svenska modellen. Vid närmare läsning av SD:s valprogram blir tvetydigheten tydlig på många ställen: ”Det svenska folket har genom hårt arbete, gott politiskt omdöme och sunt förnuft skapat en välmående, fredlig och demokratisk nation. Trots politisk misshushållning under de senaste decennierna finns fortfarande tillräcklig kraft i den svenska nationen för att även i framtiden ge dess befolkning ett högt välstånd, ett väl fungerande socialt skyddsnät och en folkhemsgemenskap som skänker medborgarna trygghet i vardagen.” Sverige har med andra ord både haft ett gott politiskt omdöme och en politisk misshushållning de senaste decennierna.
– De svänger väldigt snabbt i vad de vill, det var inte länge sedan de var emot allt den svenska modellen och folkhemmet står för, säger Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, som tillsammans med Mats Wingborg nyligen gav ut boken Slaget om svenskheten: ta debatten med Sverigedemokraterna.

Hon anser att SD:s mål med EU-valet är högst oklara.
– Jag tror att det mest är en plattform och reklam för deras inrikespolitik, för att skapa uppmärksamhet på hemmaplan. De har egentligen inte lagt ned speciellt mycket pengar eller resurser på EU-valet, säger hon till Arbetaren.

Johan Lindman är inne på samma spår och menar att de kniper alla chanser till inflytande de kan få.
– Så fort de får en chans att komma in så tar de den, på precis samma sätt som de gjorde i kyrkovalet häromåret. Egentligen kan man tycka att det är märkligt att ett så EU-fientligt parti, för det är vad de är, ens ställer upp i valet.

I EU-parlamentet vill SD sitta i samma grupp som bland andra öppet främlingsfientliga Dansk Folkeparti, som upprepade gånger uttryckt att muslimer är ett stort problem för Europa. Partigruppen kallas Unionen för Nationernas Europa, UEN, och anses vara högst spretig och består förutom Dansk Folkeparti även av bland andra irländska Fianna Fáil, italienska Lega Nord samt partier från Polen, Lettland och Litauen. Hjärtefrågan för stora delar av partigruppen är Turkiets vara eller icke vara i EU samt det allmänna motståndet mot muslimers närvaro i Europa. Argumentet UEN använder sig av i frågan om Turkiet är att ”ytterligare 80 miljoner muslimer i EU” skulle innebära stora problem.

Flera parlamentariker, bland annat i Lega Nord och Dansk Folkeparti har klarat sig undan åtal om rasism enbart tack vare den diplomatiska immunitet de besitter i egenskap av EU-parlamentariker. Mogens Camre, dansk EU-parlamentariker tillhörande Dansk Folkeparti och vice ordförande för Unionen för Nationernas Europa, är en av dem. Han riskerade redan 2003 att åtalas för rasism efter att i ett tal ha sagt att ”västvärlden infiltreras av muslimer som talar vackert till oss medan de väntar på att bli tillräckligt många för att få bort oss” (idet skrivna manuset avslöjades att han egentligen tänkt säga ”slå ihjäl oss”, uppger Dagens Nyheter), men hans politiska ställning räddade honom. Han drar sig fortfarande inte för att öppet tala om sin avsky för muslimer. Han intervjuades nyligen av SVT:s Aktuellt. Där sade han bland annat:
– Muslimer i Europa är ett stort problem. De lever inte i takt med sin samtid och har en föråldrad syn på världen och på människor.

Det uttalandet framstår närmast som försiktigt jämfört med vad han säger en kort stund senare:
– Islam har blodiga gränser eftersom muslimerna anser sig ha rätt att med våld underkuva andra människor.

Även i Sverigedemokraternas valprogram finns klart främlingsfientliga åsikter, om än inte lika tydliga och plumpa som Mogens Camres uttalanden. SD menar att invandringen är en nationell angelägenhet som inte EU ska lägga sig i. Vidare sägs invandringen vara orsak till en rad samhällsproblem.

”Stor invandring från kulturellt avlägsna länder med låga krav på anpassning innebär också ökad segregation, ökad brottslighet och en minskad upplevd trygghet”, står det att läsa under en av programpunkterna.

SD har länge uttryckt en beundran för Dansk Folkeparti och den invandringspolitik de förespråkar i Danmark. I valprogrammet skriver partiet bland annat ”Danmarks sak är vår”.

Anna-Lena Lodenius som pratat med Dansk Folkeparti i samband med att hon skrev sin bok berättar att kärleken inte är helt besvarad.
– Dansk Folkeparti har inget större intresse av att samarbeta med Sverigedemokraterna och säger att det inte finns några som helst officiella kontakter partierna emellan. Även om det förstås är möjligt att det finns personliga kontakter mellan enskilda medlemmar.

Lodenius tror att det är viktigt för SD att känna sig uppskattade och vinna respekt hos europeiska grupper och partier med liknande politik. Hon tror inte att det blir svårt för dem att hitta en ”familj” om de skulle komma in i EU-parlamentet.
– Skulle de komma in så skulle det kanske innebära att de sågs mer som jämlikar och kunde få ta del i samarbetet partierna emellan. Min uppfattning är att de tycker att det är viktigt för dem, även om de inte sagt det rakt ut.

Johan Lindman håller med:
– Jag tycker mig kunna se ett mindervärdeskomplex gentemot flera av de etablerade partierna i våra grannländer, och ute i Europa. De enda som jag vet att SD haft någon form av större utbyte med är franska Front National. SD vill hemskt gärna få en plats i familjen där de anser sig höra hemma.

I februari i år beviljades Sverigedemokraterna observatörsstatus i den europeiska partigruppen Alliansen för nationernas Europa, AEN, som är nära sammanlänkat med nämnda UEN. SD har även ansökt om fullvärdigt medlemskap och beslut om det väntas komma senare i år. Observatörsstatusen innebär att de får delta i möten och har rösträtt.

Att UEN är en splittrad parlamentsgrupp är tydligt. Nämnda Fianna Fáil från Irland har exempelvis varit drivande i att få igenom Lissabon-fördraget, något de flesta andra partier i UEN är emot då de anser att det ökar överstatligheten i EU ytterligare. Fianna Fáil har uppgett att de ämnar lämna UEN efter valet för att i stället ansluta sig till gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Om detta sker och UEN inte anses uppfylla kraven för en parlamentarisk partigrupp (mycket talar för att de inte kommer att uppfylla de nya kraven som börjar gälla efter valet 2009), är det tveksamt om UEN ens kan fortsätta existera.

Bland kandidaterna till EU-valet finns inga direkt kända namn, så när som på förre moderate riksdagsledamoten Sten Andersson som nionde namn. Antalet män är klart dominerande. Av de 29 namnen på listan är bara en knapp tredjedel, tio till antalet, kvinnor. Som första namn står förre officeren och företagaren Sven-Olov Sällström från Östersund. Den viktigaste frågan att arbeta med inom EU är enligt honom motståndet mot Lissabon-fördraget som han anser syftar till att flytta all makt till Bryssel. Han är också emot en gemensam EU-armé och att Turkiet beviljas medlemskap i unionen. Den 25 april skickade Sven-Olov Sällström ut ett pressmeddelande riktat till statsminister Fredrik Reinfeldt där han krävde svar i Turkiet-frågan. ”Är du beredd att skicka svenskar i döden för att skydda Turkiets säkerhetspolitiska intressen?”, frågar han och pekar på att om Sverige godkänner en EU-armé skulle vi kunna bli tvungna att delta fullt ut om ett annat medlemsland skulle vara hotat.

Vidare menar Sällström att Turkiets medlemskap skulle innebära ”en accelerad islamisering av Europa och en kraftigt ökad invandring med lönedumpning för svenska arbetare som följd”. I skrivande stund befinner sig Sällström ute på en turné landet runt i sällskap med partiledaren Jimmie Åkesson och ungdomsförbundets Erik Almqvist. Sven-Olof Sällström säger att han blev Sverigedemokrat efter att han ”såg tydliga tecken på att det Sverige jag en gång växt upp i, medvetet raserades av politiska krafter som inte satte Sverige och svenskarna i första rummet.”

Motståndet mot att Turkiet godkänns som medlem i EU är givetvis en viktig fråga även för Sverigedemokraterna. De menar dels att det skulle bli dyrt för de andra länderna att ta med ett så ”fattigt” land som Turkiet. I det påståendet lutar man sig mot siffror avseende Turkiets BNP. Vidare anser de att Turkiet inte ”passar in” i den europeiska gemenskapen:
– Motståndet till Turkiet bygger helt på att det är ett land med en muslimsk kulturell tradition, menar Johan Lindman.

Sverigedemokraterna kräver också ett utökat skydd för svensk natur och djurliv genom en stärkt äganderätt av markerna. De menar att om Sverige lyder under EU:s lagstiftning innebär det att vår ”unika allemansrätt” hotas. En populistisk hållning enligt Johan Lindman.
– De spelar samma kort som många gjorde i valrörelsen till EU. Argumentet mot EU de använder är just att unionen hotar Sverige och det som är svenskt. SD använder som knep att EU skulle vara ett hot mot välfärden och allemansrätten – sådant många svenskar känner är en viktig del av vårt samhälle och vår kulturella tradition.

En annan viktig fråga avseende invandringspolitiken som SD vill driva är förslaget om så kallade ”Safe Havens”, ett slags flyktingläger vid EU:s gränser där asylsökande ska få vistas medan deras ansökningar behandlas. På så sätt menar SD och partier med liknande åsikter att det blir lättare att sortera ut vilka som är ”riktiga” flyktingar.
– En sådan lösning går inte att genomföra utan en relativt hög grad av överstatlighet, men i det här fallet verkar det inte spela någon roll eftersom det passar deras syften, säger Anna-Lena Lodenius.

SD är alltså relativt inkonsekventa i synen på hur man ska behandla flyktingfrågor inom EU. Å ena sidan ska varje nation självständigt få bestämma hur de ska ta emot flyktingar, å andra sidan ska man inom EU ha en gemensam flyktingpolitik med gemensamma bestämmelser för exempelvis dessa ”Safe Havens”. Johan Lindman tycker också att det är tvetydigt vad de egentligen vill.
– Det är ett bitvis mycket märkligt sätt att resonera, de vill ha en fri sammanslutning av nationer men vill ha ”Safe Havens” också. I grunden handlar det bara om att de vill minska antalet flyktingar i Sverige.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Alva
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad