– De har i stort sett bara fört över den nationalistiska principen till Europa och vill att Sverige ska vara fritt och självständigt.
Det säger Johan Lindman till Arbetaren. Till vardags arbetar han som VA-tekniker och han har gått igenom alla SD:s kommunala motioner och har startat sidan sverigedemokratin.se, en sida med information om och opinion mot de främlingsfientliga partierna i Sverige. Han känner igen den politik SD säger sig vilja driva i EU-parlamentet.
Huvudkravet är alltså att Sverige ska lämna unionen. SD anser att det EU Sverige gick med i 1994 i dag förvandlats till något helt annat, ett ”superstatsbygge” som de menar att svenska folket aldrig tackat ja till. SD vill därför få till stånd en ny folkomröstning om fortsatt medlemskap och det enda samarbete med EU de vill bevara är deltagande i frihandelsområdet. Anledningarna till detta missnöje med EU är flera. Först och främst menar SD att medlemskapet är för dyrt för Sverige. De kallar kostnaden för en EU-skatt som drabbar svenska skattebetalare och som ”bäst kan liknas vid ett bistånd till välmående industrinationer”. De anser att EU är ett hot mot det svenska folkhemmet och dess sociala skyddsnät.
Att SD säger sig vilja försvara det svenska folkhemmet och den svenska modellen är i sig motsägelsefullt. Tidigare har de varit kritiska mot mycket av det som kan kallas den svenska modellen. Vid närmare läsning av SD:s valprogram blir tvetydigheten tydlig på många ställen: ”Det svenska folket har genom hårt arbete, gott politiskt omdöme och sunt förnuft skapat en välmående, fredlig och demokratisk nation. Trots politisk misshushållning under de senaste decennierna finns fortfarande tillräcklig kraft i den svenska nationen för att även i framtiden ge dess befolkning ett högt välstånd, ett väl fungerande socialt skyddsnät och en folkhemsgemenskap som skänker medborgarna trygghet i vardagen.” Sverige har med andra ord både haft ett gott politiskt omdöme och en politisk misshushållning de senaste decennierna.
– De svänger väldigt snabbt i vad de vill, det var inte länge sedan de var emot allt den svenska modellen och folkhemmet står för, säger Anna-Lena Lodenius, författare och journalist, som tillsammans med Mats Wingborg nyligen gav ut boken Slaget om svenskheten: ta debatten med Sverigedemokraterna.
Hon anser att SD:s mål med EU-valet är högst oklara.
– Jag tror att det mest är en plattform och reklam för deras inrikespolitik, för att skapa uppmärksamhet på hemmaplan. De har egentligen inte lagt ned speciellt mycket pengar eller resurser på EU-valet, säger hon till Arbetaren.
Johan Lindman är inne på samma spår och menar att de kniper alla chanser till inflytande de kan få.
– Så fort de får en chans att komma in så tar de den, på precis samma sätt som de gjorde i kyrkovalet häromåret. Egentligen kan man tycka att det är märkligt att ett så EU-fientligt parti, för det är vad de är, ens ställer upp i valet.
I EU-parlamentet vill SD sitta i samma grupp som bland andra öppet främlingsfientliga Dansk Folkeparti, som upprepade gånger uttryckt att muslimer är ett stort problem för Europa. Partigruppen kallas Unionen för Nationernas Europa, UEN, och anses vara högst spretig och består förutom Dansk Folkeparti även av bland andra irländska Fianna Fáil, italienska Lega Nord samt partier från Polen, Lettland och Litauen. Hjärtefrågan för stora delar av partigruppen är Turkiets vara eller icke vara i EU samt det allmänna motståndet mot muslimers närvaro i Europa. Argumentet UEN använder sig av i frågan om Turkiet är att ”ytterligare 80 miljoner muslimer i EU” skulle innebära stora problem.
Flera parlamentariker, bland annat i Lega Nord och Dansk Folkeparti har klarat sig undan åtal om rasism enbart tack vare den diplomatiska immunitet de besitter i egenskap av EU-parlamentariker. Mogens Camre, dansk EU-parlamentariker tillhörande Dansk Folkeparti och vice ordförande för Unionen för Nationernas Europa, är en av dem. Han riskerade redan 2003 att åtalas för rasism efter att i ett tal ha sagt att ”västvärlden infiltreras av muslimer som talar vackert till oss medan de väntar på att bli tillräckligt många för att få bort oss” (idet skrivna manuset avslöjades att han egentligen tänkt säga ”slå ihjäl oss”, uppger Dagens Nyheter), men hans politiska ställning räddade honom. Han drar sig fortfarande inte för att öppet tala om sin avsky för muslimer. Han intervjuades nyligen av SVT:s Aktuellt. Där sade han bland annat:
– Muslimer i Europa är ett stort problem. De lever inte i takt med sin samtid och har en föråldrad syn på världen och på människor.
Det uttalandet framstår närmast som försiktigt jämfört med vad han säger en kort stund senare:
– Islam har blodiga gränser eftersom muslimerna anser sig ha rätt att med våld underkuva andra människor.
Även i Sverigedemokraternas valprogram finns klart främlingsfientliga åsikter, om än inte lika tydliga och plumpa som Mogens Camres uttalanden. SD menar att invandringen är en nationell angelägenhet som inte EU ska lägga sig i. Vidare sägs invandringen vara orsak till en rad samhällsproblem.
”Stor invandring från kulturellt avlägsna länder med låga krav på anpassning innebär också ökad segregation, ökad brottslighet och en minskad upplevd trygghet”, står det att läsa under en av programpunkterna.
SD har länge uttryckt en beundran för Dansk Folkeparti och den invandringspolitik de förespråkar i Danmark. I valprogrammet skriver partiet bland annat ”Danmarks sak är vår”.
Anna-Lena Lodenius som pratat med Dansk Folkeparti i samband med att hon skrev sin bok berättar att kärleken inte är helt besvarad.
– Dansk Folkeparti har inget större intresse av att samarbeta med Sverigedemokraterna och säger att det inte finns några som helst officiella kontakter partierna emellan. Även om det förstås är möjligt att det finns personliga kontakter mellan enskilda medlemmar.
Lodenius tror att det är viktigt för SD att känna sig uppskattade och vinna respekt hos europeiska grupper och partier med liknande politik. Hon tror inte att det blir svårt för dem att hitta en ”familj” om de skulle komma in i EU-parlamentet.
– Skulle de komma in så skulle det kanske innebära att de sågs mer som jämlikar och kunde få ta del i samarbetet partierna emellan. Min uppfattning är att de tycker att det är viktigt för dem, även om de inte sagt det rakt ut.
Johan Lindman håller med:
– Jag tycker mig kunna se ett mindervärdeskomplex gentemot flera av de etablerade partierna i våra grannländer, och ute i Europa. De enda som jag vet att SD haft någon form av större utbyte med är franska Front National. SD vill hemskt gärna få en plats i familjen där de anser sig höra hemma.
I februari i år beviljades Sverigedemokraterna observatörsstatus i den europeiska partigruppen Alliansen för nationernas Europa, AEN, som är nära sammanlänkat med nämnda UEN. SD har även ansökt om fullvärdigt medlemskap och beslut om det väntas komma senare i år. Observatörsstatusen innebär att de får delta i möten och har rösträtt.
Att UEN är en splittrad parlamentsgrupp är tydligt. Nämnda Fianna Fáil från Irland har exempelvis varit drivande i att få igenom Lissabon-fördraget, något de flesta andra partier i UEN är emot då de anser att det ökar överstatligheten i EU ytterligare. Fianna Fáil har uppgett att de ämnar lämna UEN efter valet för att i stället ansluta sig till gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Om detta sker och UEN inte anses uppfylla kraven för en parlamentarisk partigrupp (mycket talar för att de inte kommer att uppfylla de nya kraven som börjar gälla efter valet 2009), är det tveksamt om UEN ens kan fortsätta existera.
Bland kandidaterna till EU-valet finns inga direkt kända namn, så när som på förre moderate riksdagsledamoten Sten Andersson som nionde namn. Antalet män är klart dominerande. Av de 29 namnen på listan är bara en knapp tredjedel, tio till antalet, kvinnor. Som första namn står förre officeren och företagaren Sven-Olov Sällström från Östersund. Den viktigaste frågan att arbeta med inom EU är enligt honom motståndet mot Lissabon-fördraget som han anser syftar till att flytta all makt till Bryssel. Han är också emot en gemensam EU-armé och att Turkiet beviljas medlemskap i unionen. Den 25 april skickade Sven-Olov Sällström ut ett pressmeddelande riktat till statsminister Fredrik Reinfeldt där han krävde svar i Turkiet-frågan. ”Är du beredd att skicka svenskar i döden för att skydda Turkiets säkerhetspolitiska intressen?”, frågar han och pekar på att om Sverige godkänner en EU-armé skulle vi kunna bli tvungna att delta fullt ut om ett annat medlemsland skulle vara hotat.
Vidare menar Sällström att Turkiets medlemskap skulle innebära ”en accelerad islamisering av Europa och en kraftigt ökad invandring med lönedumpning för svenska arbetare som följd”. I skrivande stund befinner sig Sällström ute på en turné landet runt i sällskap med partiledaren Jimmie Åkesson och ungdomsförbundets Erik Almqvist. Sven-Olof Sällström säger att han blev Sverigedemokrat efter att han ”såg tydliga tecken på att det Sverige jag en gång växt upp i, medvetet raserades av politiska krafter som inte satte Sverige och svenskarna i första rummet.”
Motståndet mot att Turkiet godkänns som medlem i EU är givetvis en viktig fråga även för Sverigedemokraterna. De menar dels att det skulle bli dyrt för de andra länderna att ta med ett så ”fattigt” land som Turkiet. I det påståendet lutar man sig mot siffror avseende Turkiets BNP. Vidare anser de att Turkiet inte ”passar in” i den europeiska gemenskapen:
– Motståndet till Turkiet bygger helt på att det är ett land med en muslimsk kulturell tradition, menar Johan Lindman.
Sverigedemokraterna kräver också ett utökat skydd för svensk natur och djurliv genom en stärkt äganderätt av markerna. De menar att om Sverige lyder under EU:s lagstiftning innebär det att vår ”unika allemansrätt” hotas. En populistisk hållning enligt Johan Lindman.
– De spelar samma kort som många gjorde i valrörelsen till EU. Argumentet mot EU de använder är just att unionen hotar Sverige och det som är svenskt. SD använder som knep att EU skulle vara ett hot mot välfärden och allemansrätten – sådant många svenskar känner är en viktig del av vårt samhälle och vår kulturella tradition.
En annan viktig fråga avseende invandringspolitiken som SD vill driva är förslaget om så kallade ”Safe Havens”, ett slags flyktingläger vid EU:s gränser där asylsökande ska få vistas medan deras ansökningar behandlas. På så sätt menar SD och partier med liknande åsikter att det blir lättare att sortera ut vilka som är ”riktiga” flyktingar.
– En sådan lösning går inte att genomföra utan en relativt hög grad av överstatlighet, men i det här fallet verkar det inte spela någon roll eftersom det passar deras syften, säger Anna-Lena Lodenius.
SD är alltså relativt inkonsekventa i synen på hur man ska behandla flyktingfrågor inom EU. Å ena sidan ska varje nation självständigt få bestämma hur de ska ta emot flyktingar, å andra sidan ska man inom EU ha en gemensam flyktingpolitik med gemensamma bestämmelser för exempelvis dessa ”Safe Havens”. Johan Lindman tycker också att det är tvetydigt vad de egentligen vill.
– Det är ett bitvis mycket märkligt sätt att resonera, de vill ha en fri sammanslutning av nationer men vill ha ”Safe Havens” också. I grunden handlar det bara om att de vill minska antalet flyktingar i Sverige.
