Den norske läkaren Mads Gilberts sms från Gaza nådde miljoner mobiltelefoner. Han och kollegan Erik Fosse lyckades komma in genom de stängda gränsstationerna och rapporterade via mobiler under Israels anfall tills hela mobilnätverket stängdes ner. Nu har blodet från massakrerna torkat, men det som Mads Gilbert menar är Israels största brott mot Gazas folk gäller fortfarande: Blockaden fortsätter.
Du deltar i kulturfestivalen Tema Palestina i Malmö för att berätta om dina upplevelser under Israels anfallskrig i början av året, men du har även tidigare arbetat under brinnande krig, hur var denna gång annorlunda?
– Detta var oerhört mycket värre. Jag har arbetat under svåra förhållanden, bland annat under massakrerna i Beirut 1982, men Gaza 2009 var så ohyggligt. Blockaderna av Gaza har lett till att allting fattas: mat, vatten, mediciner, allt. Och det finns ju inga möjligheter att fly. Jag undviker att kalla det ett koncentrationsläger, men det är definitivt ett fängelse.
Bilderna som förmedlades till oss under angreppet på Gaza var fruktansvärda. Hur orkade du fortsätta arbeta?
– Jag har varit engagerad i Palestina länge och jag åker varje år till Gaza och undervisar i medicin. Jag ville vara där. Det är det mest meningsfulla jag kan göra, mycket bättre än att sitta hemma och må dåligt över att ingen gör något. Och det var ett lätt val för jag kommer alltid rikare tillbaka. Palestinierna är kanske det starkaste folket i världen, så i det sällskapet kan man lära mycket om att ta sig genom svårigheter med heder och ära i behåll. Jag är en stark anhängare av att hitta det goda som kan komma ur en situation.
Vad var det som gjorde att du började arbeta i just Palestina?
– Jag har alltid varit internationellt intresserad. Jag växte upp i ett starkt politiskt klimat under 1960-talet. Sedan åkte jag som frivillig för att arbeta i Kibbutz. Ja, jag såg Israel som ett litet tappert land och systemet med kibbutzerna var ju ett socialistiskt projekt. Men sedan var det några vänner som förklarade att jag hade fel och hur saker låg till i Palestina.
Kan du berätta om hur det var att börja arbeta som läkare i Mellanöstern?
– Första gången jag åkte till Libanon som läkare var 1981. Då började jag arbeta på ett sjukhus i västra Beirut. Vi var där några veckor, jag, en kirurg och en sjuksköterska. Det var ganska trevligt, vi arbetade och tittade oss omkring. Sedan åkte vi tillbaka året därpå och var där under falangisternas massakrer i de palestinska flyktinglägren. Det blev min första dramatiska krigsupplevelse. Jag började uppleva palestiniernas situation helt annorlunda. Jag fick en insikt i hur cyniskt och brutalt den israeliska krigsmakten opererade – i strid mot alla mina moraliska och etiska principer. Efter det har mitt hjärta och mitt huvud alltid befunnit sig på palestiniernas sida.
Ditt ställningstagande har gjort att du kritiserats hårt i media, särskilt som du samtidigt är politiskt aktiv i det socialistiska partiet Rödt.
– Ja, men jag åkte inte till Palestina för att bedriva politik. Jag åkte som läkare med fullt stöd från den norska regeringen. Verkligheten talade starkt och klart och högljutt för sig själv, så jag behövde inte tillägga något. Det räckte att rapportera om vad som hände. Det var ju högst väntat att en svartmålningskampanj skulle komma igång. Vi tycker väl faktiskt att den kom ganska sent. När jag blev intervjuad av amerikanska, Murdoch-ägda Fox News, sände de vad jag sade helt ocensurerat. Man kunde se mig i läkarrock stå och prata, men över halva tv-skärmen stod det: ”Hamas propagandadoktor”. Men man ska inte underskatta sin publik.
Du har sagt att det bara var en handfull av de 1400 döda och över 5500 skadade som var soldater, varför blev så många civila offer för bombningarna?
– De officiella rapporterna från Israel bekräftar att 90 procent av attackerna nådde sina förutbestämda mål. Det innebär alltså att de flesta barn och den största delen av de civila som lemlästats och dödats, var uttänkta mål. Något annat vore heller inte rimligt om man väljer att attackera ett mål som Gaza, där en och en halv miljon människor sitter instängda på en liten plätt. Det var helt oundvikligt, och helt enligt planerna att straffa civilbefolkningen.
Du menar att Israel straffar civilbefolkningen för Hamas raketbeskjutning?
– Ja, men framför allt för att palestinierna i ett demokratiskt val valde Hamas. Men man måste se till historien, vart den så kallade terrorismen kommer ifrån. Terroristanklagelserna har blivit ett sätt att legitimera de mest fasansfulla brott man kan tänka sig. När jag satt i en debatt med Israels ambassadör i Norge sade han att varje barn är en förlust för alla. Då frågade jag hur man motiverar att Israel dödade 400 barn under anfallen i början av året. Hans svar var: ”Vem på medicinska högskolan lärde dig att se skillnad mellan ett barn och en terrorist?”. Detta uttalande ger en bild av hur vridet perspektivet har blivit.
När det gäller brott mot folkrätten blev användningen av vit fosfor ett tungt argument mot Israels krigföring, men i debatten har även argument om att Israel varnat för bombningarna förekommit. Därmed skulle det inte vara brottsligt. Hur ser du på det?
– För det första menar jag att diskussionen om vit fosfor tar fokus från det allvarligaste brottet mot folkrätten, och det är blockaderna. Det är dessa som tar ifrån Gazas befolkning alla mänskliga rättigheter, inte minst rätten att fly när det regnar bomber. Och för det andra är det ett löjligt argument att säga att man släppt ner flygblad och varnat. ”Nu ska du sticka härifrån för vi ska bomba ditt hus”. Vad är det för något? Vart skulle de fly? De är inspärrade!
FN har tillsatt en grupp för att utreda om det försiggått krigsförbrytelser, och manar Israel att öppna gränsövergångarna så att återuppbyggnaden kan komma igång. Men FN:s första utredning, och ordföranden Ban Ki-Moon, har kritiserats för att inte vara tillräckligt skarpa mot Israel. Hur ser du på FN:s agerande?
– Israel har gjort sig skyldiga till massiva krigsförbrytelser och Ban Ki-Moon har faktiskt haft ett aggressivare tonfall i den här frågan, än han brukar. Men de enda två från FN:s håll som höjt rösten och varit stringenta är FN:s rapportör för de ockuperade områdena Richard Falk och John Ging, chefen för FN:s flyktingorgan i Gaza. I nuläget är allt hjälparbete lamslaget. Storpolitiska överenskommelser som bottnar i den amerikanska lagen Patriot act bakbinder händerna på de icke statliga organisationerna och andra som finns på plats. Jag fick precis ett sms ifrån en kollega som är där som representant för Rädda barnen. Hon skrev att man inte bedriver något som helst uppbyggningsarbete. Hon skäms.
Var finns hoppet för Palestina?
– Jag tror att Gaza 2009 var en vändpunkt. Israels anfallskrig var så oproportionerligt. De lyfte en stor sten och släppte den på sin egen fot. Fler och fler engagerar sig världen över. Många judar kommer på mina föreläsningar. Desperata, troende judar som inte vet hur de ska förhålla sig till staten Israels politiska och militära vansinne. Man får komma ihåg att den första Stoppa matchen-demonstrationen var 1965. På den tiden stödde Norge apartheidregimen i Sydafrika. Det ändrades först när den allmänna opinionen hade blivit så stark att regeringen tvingades ändra sin politik. Det kommer att ske även med Palestina. Det är viktigt att hålla hoppet levande.
Fakta / Skildring från Gaza
I juni kommer narkosläkaren Mads Gilbert och kirurgen Erik Fosses novellsamling Eyes in Gaza på Ordfront förlag. Det är en skildring av dagarna mellan inresan i Gaza nyårsnatten 2008 och hemresan den 11 januari 2009.
De reste som representanter för hjälporganisationen Norwegian Aid Comittee, Norwac, med stöd från den norska regeringen, och lyckades komma in genom nära kontakter med en rad människor och organisationer vid gränsen.
På sjukhuset Al-Shifa Hospital i Gaza City tjänstgjorde de dels som sjukvårdspersonal, dels som rapportörer och presskontakter. Rapporterna till västerländska medier fick stort genomslag, allt medan lemlästade kroppar strömmade in till sjukhuset. Kollegers familjemedlemmar dog i deras händer. Kapitlen är ordnade kronologiskt, ett för varje dag. Titeln anspelar på Aldous Huxleys bok Eyeless in Gaza (svensk titel Blind i Gaza) från 1936.
