”Vänd dig till personen bredvid och prata med honom eller henne. Säg vad du heter, var du kommer ifrån och vad du har för förväntningar på detta samtal.” Det var uppmaningen från arrangören Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR, som i söndags bjöd in bland andra Sverigedemokraterna till ett panelsamtal på ABF-huset i Stockholm. […]
”Vänd dig till personen bredvid och prata med honom eller henne. Säg vad du heter, var du kommer ifrån och vad du har för förväntningar på detta samtal.”
Det var uppmaningen från arrangören Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR, som i söndags bjöd in bland andra Sverigedemokraterna till ett panelsamtal på ABF-huset i Stockholm. Uppmaningen var ett led i en ”dialog” om ”islam och svenskhet i ett mångkulturellt samhälle” och panelsamtalet ett i raden av seminarier som SMFR anordnar i år, apropå sin nya kampanj ”Hörru! Jag är också svensk”.
Förutom Erik Almqvist, ordförande för Sverigedemokratisk ungdom, fanns bland andra Miljöpartiets Mehmet Kaplan med i panelen, tillsammans med socialdemokraten Ardalan Shekarabi, Frida Johansson Metso, ordförande för Liberala ungdomsförbundet och SMFR:s ordförande Anna Waara. Samtalet kretsade främst kring ”svenskhet” och vad detta svårfångade fenomen egentligen är.
Almqvist inledde med att berätta för publiken om den utbredda ”svenskfientligheten”.
Den kommer bland annat till uttryck genom att det svenska språket inte ”är ett officiellt språk i Sverige” och att svenskar i dagens Sverige blir ”särbehandlade” genom lagstiftning som diskrimineringslagen, som enligt Almqvist inte appliceras på etniska svenskar.
Hans recept på hur problemet med det mångkulturella samhället ska lösas är assimilering. Islam går inte att, ”rent hypotetiskt”, förena med svenskhet – ett påstående baserat på ”personliga erfarenheter”. Flera gånger under debatten erkände Almqvist att han varken hade statistik eller forskning som grund för sina teser.
Övriga paneldeltagare enades i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna. De enades så till den grad att Erik Almqvist tillsammans med sverigedemokrater i publiken framställde sig själva som tillställningens underdogs; Almqvist beklagade sig över att han inte fick lika mycket utrymme som övriga deltagare och hindrades från att bemöta deras ”påhopp”. I slutet av samtalet ställde han sig upp i protest mot moderatorn, som inte ansågs ”objektiv”.
Som bevis på att muslimer är på väg att ta över västvärlden anförde Almqvist ett tal av Libyens president Khaddaffi.
– Khaddaffi är ingen representant för svenska muslimer. Han är inte ens representant för det libyska folket, eftersom inga fria val hållits i Libyen sedan 1960-talet, replikerade Ardalan Shekarabi.
Men vad hade då paneldeltagarna, utöver sverigedemokraten, att komma med? Talade de om den strukturella rasism som invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet utsätts för i dagens Sverige? Talade de om en segregerad bostads- och arbetsmarknad, skapad av socialdemokratiska och borgerliga politiker i tyst samförstånd? Talade de om ett välfärdssystem som sakta men säkert håller på att monteras ned, eller om hur den ekonomiska krisen drabbar de arbetande massorna i Sverige och i världen?
Tyvärr gjorde de inte det.
Oändligt mycket viktigare än att reagera i korus på vad Sverigedemokraterna säger om välfärdens nedmontering eller kravallerna i Rosengård, är att visa på de konfliktlinjer som skär rakt genom vårt samhälle. Om Sd mötte sådana motdebattörer skulle de aldrig kunna framställa sig som underdogs.
Ledarkrönika