USA:s strategiska intresse i Centralasien är bland annat fokus för en rapport som den amerikanska regeringens center för strategifrågor, National Intelligence Council, NIC, publicerade i november med titeln ”Global Trends 2025: A Transformed World”. Ett tänkbart framtidsscenario som målas upp går ut på att Shanghai Cooperation Organization, SCO, en organisation för säkerhetssamarbete där Ryssland och Kina ingår tillsammans med de centralasiatiska länderna utom Turkmenistan, ökar sitt inflytande i Eurasien och blir en allvarlig konkurrent till Nato.
En faktor som antas kunna bidra till en sådan utveckling är om USA och de internationella styrkorna lämnar Afghanistan innan stabilitet uppnåtts. Instabiliteten kan då sprida sig till de centralasiatiska staterna och tvinga Ryssland och Kina att agera samfällt inom ramen för SCO, som då skulle bli en verklig maktfaktor. SCO har också den uttalade gemensamma målsättningen att verka för en multipolär världsordning som inte domineras av bara en supermakt.
USA inledde kort efter Sovjetunionens sammanbrott militära utvecklingssamarbeten i de centralasiatiska länderna, det vill säga de fem forna sovjetrepublikerna Kazakstan, Turkmenistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Efter den 11 september 2001 intensifierades dessa och de centralasiatiska regimerna fick stöd i sin ofta brutala kamp mot verkliga och inbillade terrorister. USA fick i sin tur tillgång till militärbaser, främst i Uzbekistan och Kirgizistan, för sina trupptransporter till kriget i Afghanistan. Men samarbetet vilar på bräcklig grund. Uzbekistan ses av amerikanska analytiker som en nyckel till framgång i Centralasien, på grund av dess centrala geografiska läge och dess större folkmängd.
År 2005 förlorade USA tillgången till uzbekiska militärbaser. I maj samma år dödades flera hundra demonstranter (det exakta antalet är ännu oklart) i en massaker i Andizjan av militären. Kritik från väst irriterade Uzbekistans president Islam Karimov, och händelsen brukar ses som orsaken till brytningen mellan USA och Uzbekistan. Men redan tidigare hade Uzbekistan börjat närma sig Ryssland. 2004 slöt länderna ett strategiskt samarbetsavtal och året därpå hölls rysk-uzbekiska militärövningar. Även SCO har hållit gemensamma övningar i terroristbekämpning i Centralasien och i mars 2005 krävde man i ett gemensamt uttalande att USA:s trupper skulle lämna Centralasien så snart som möjligt.
De senaste två åren har relationerna mellan USA och Uzbekistan åter tinat upp. Man har återupptagit transporter av icke vapenklassat material via Uzbekistan till Afghanistanstyrkan, men enligt en tjänsteman vid USA:s ambassad i Tasjkent pågår just nu inga förhandlingar om att återuppta trupptransporter därifrån. Den nye USA-ambassadören, som tillsattes 2007, har framgångsrikt strävat efter att förbättra ländernas relationer, dock främst på det ekonomiska, kulturella och akademiska området. Militärt får USA just nu nöja sig med Manas-basen i Kirgizistan, som man fortfarande disponerar. På sistone har det dock spekulerats att också Kirgizistan är på väg att säga upp kontraktet.
Ryssland och Kina har länge befarat att USA vill bygga en permanent militär närvaro i Centralasien. SCO:s ökade inflytande har dock försvårat detta, och för att inte helt förlora spelet om Centralasien hårdsatsar USA nu på tätare band i form av ekonomiskt, kulturellt och akademiskt utbyte. Kanske är det så att de centralasiatiska regimerna anser sin stabilitet och säkerhetspolitiska status tryggad av SCO och därför bekvämt kan öka samarbetet med USA och väst på andra områden. Mot den bakgrunden kan USA:s diplomatiska offensiv ses som ett tecken på att maktbalansen redan börjat tippa över.