Tidskriften Zenit – med mottot ”Tänk själv, tänk fritt” – såg dagens ljus 1957 som ett organ för Syndikalistiska ungdomsförbundet, men det var i praktiken den syndikalistiska grupprörelsen som skötte utgivningen. Den bestod av SAC närstående men fria grupper i Stockholm, Lund, Göteborg och Uppsala och senare Köpenhamn. Grupprörelsen var fokuserad på ideologi snarare än arbetsplatskamp och hade åtminstone i Lund och Uppsala viss akademisk och kulturell prägel. Det märktes i Zenit, där förutom syndikalistiska profiler även författare och intellektuella skrev i lite friare former än i exempelvis SAC:s tidning Arbetaren.
Zenit startade i en historisk brytningstid för både Sverige och den svenska syndikalismen. Moderniteten var i antågande, men det moderna ännu avlägset för de flesta. Majoriteten bodde på landsbygden och studentexamen skilde klasserna åt, med segregering av barnen redan i tolvårsåldern. Men utvecklingen gick snabbt och SAC, som tidigare varit mycket proletärt präglat, fick nu även anhängare bland högskoleutbildade.
Tidiga Zenit tog framför allt avstamp i kulturen. Där skriver exempelvis Birgitta Stenberg om dramatikern Bertold Brecht och här finns bokrecensioner av nya romaner liksom en lättsam men allvarligt menad text av Ahto Uisk under signaturen Klutt kring avsaknad av lokaler för ungdomens enklare nöjesavkoppling. Men här finns också mängder av artiklar om monarkin, om vapenvägrare och – inte minst – kampen mot atomvapen.
Så småningom varvas noveller, musikartiklar och dikter med kritiska filmartiklar och rapporter om sociala frågor och förhållanden, religionskritik och socialistisk debatt. De internationella utblickarna är många, artiklar om Algeriet, Tunisien, Spanien (förstås), Berlin, Nazityskland (som ju bara är ett drygt decennium bort), Latinamerika, engelska valet, ”rättsrötan” (initerad av Vilhelm Moberg) och Sovjetunionen.
SAC hade under 1940- och 1950-talen genomgått en ”nyordning” där en ”vidgad verksamhet” – inom de sociala, samhälleliga och kulturella områdena – lades till arbetarkampen. Syndikalister hade kritiserat kommunismen allt sedan ryska revolutionen, men kritiken tilltog under Stalineran och de direkta striderna mellan kommunister och syndikalister i 1930-talets Spanien. SAC accepterade under 1950-talet den liberala demokratin men ansåg att den behövde utvecklas med industriell demokrati. Ledande nyordnare såg inte längre klasskampen som den mest centrala utan kampen mot ”statstotalismen” och då särskilt Sovjetkommunismen, och slöt därmed upp på västs sida i kalla kriget. I kritiken mot kommunismen fick även marxismen och andra delar av den egna rörelsens traditioner stryka på foten.
Följdriktigt saknar även Zenits första årgångar i stort sett artiklar om svensk arbetarkamp. Men där fanns filosofiska och idébaserade texter om SAC och hur den frihetliga vägen skulle byggas, beläggas och bevandras.
I början av 1960-talet började dock Zenit att slå in på en annan väg än exempelvis Arbetaren, som var en bastion för SAC:s nyordnare. 1962 började den unge Lundasociologen Göran Therborn skriva i Zenit och samma år nämns för första gången ”den nya vänstern”; kretsen runt New Left Review i Storbritannien, som snart skulle bli ett viktigt begrepp. Under de följande åren blev Zenit – och främst gruppen i Lund – svensk introduktör av den nya vänsterns tankegångar. Den unge Marx skrifter översattes och alienationsbegreppet diskuterades, den koloniala frigörelsen betonades och marxistiska tänkare som Antonio Gramsci, Georg Lukács, Ernest Mandel, Andre Gorz och Leszek Kolakowski presenterades. Emblematisk blev Therborns artikel från 1965: Den nya vänstern år noll. Samtidigt togs även anarkister och syndikalister upp och Zenit kunde under några år fungera som en brygga mellan marxism och frihetlig socialism.
Detta blev kontroversiellt inom dåtidens SAC, som finansierade Zenit och betraktade tidskriften som ett syndikalistiskt ideologiskt organ. Inte minst Ahto Uisk, som tillhörde Uppsala syndikalistiska studentförening, kritiserade Zenits utveckling i Arbetaren. Han såg den nya vänstern som ett försök att blåsa liv i marxismens gamla spöke, något som inte var förenligt med frihetlig socialism, och han hånade Zenits allt mer abstrakta och teoritunga utläggningar.
SAC:s arv från 1930-talets strider gjorde att organisationen hade svårt att orientera sig i 68-vågen. Inte minst synen på Vietnamfrågan skilde sig från den övriga vänsterns. Där den senare solidariserade sig med ett utsatt folk tolkade många inom SAC USA:s krig som ett visserligen hårdhänt men dock försvar mot en världskommunistisk utbredning av sovjetisk modell. Som en av grupprörelsens medlemmar, Jan Eriksson, skrev om SAC:s huvudorgan 1967: ”Arbetaren kämpade en vällovlig kamp mot stalinismens hydra men klafsade ner sig i Atlantpaktsträsket”.
En förutsättning för Zenits utveckling var den ansvarige utgivaren – tillika SAC:s generalsekreterare – Herbert Anckar som aldrig fullt ut känt sig hemmastadd i SAC:s nyordning. Efter att stark kritik började framföras mot Zenit inom SAC och inte minst i Arbetarens spalter under 1965 och 1966 tog Anckar till orda och förklarade att han ansåg att syndikalismen borde vara en aktiv del av den nya vänsterns diskussion och att han inte såg det som ett problem att han själv inte kunde ställa sig bakom allt som skrevs i Zenit. Anckar avled på sin post upprorsåret 1968.
Missnöjet grodde dock i Uppsala och Göteborg (den förstnämnda gruppen var nyordnarsyndikalististisk, den andra anarkistisk). I januari 1966 hölls ett infekterat möte där Uppsala krävde att redigeringen av Zenit skulle rotera mellan grupperna, medan Lund inte ville släppa ifrån sig tidskriften. Det slutade med att Uppsala hoppade av grupprörelsen. I en omröstning på hösten 1966 fick Zenitgruppen i Lund och Köpenhamn en knapp majoritet för att överlåta tidskriften till en oberoende andelsförening. Stockholm röstade emot.
Göran Therborn själv hade lämnat Zenit och grupprörelsen redan 1965 och då anslutit sig till socialdemokratiska studentförbundet. 1966 publicerade han tillsammans med andra från grupprörelsen – Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Rune Wiklund – boken En ny vänster.
Nr 5–6 1966 blev det sista numret av Zenit från en syndikalistisk redaktion. Grupprörelsen överlät efter en omröstning Zenit åt en andelsförening och fick då tillläggsnamnet Nordisk Socialistisk tidskrift. I ett Upprop om nya Zenit beskrevs den nya inriktningen som ett ”teoretiskt organ för hela den nordiska vänstern” med fast samarbete med bland annat New Left Review. Uppropet undertecknades av en lång rad vänsterintellektuella: Göran Therborn, Anders Ehnmark, Bo Hammar, Folke Isaksson, Joachim Israel, Iréne Matthis, Göran Palm, Gunnel Thörnander och Jan Myrdal, för att nämna några.
Den politiska organisation som bäst förmådde ta upp ”Den nya vänsterns” tankegods var emellertid kommunistpartiet under ledning av CH Hermansson, som själv skrivit nyvänsterboken Vänsterns väg 1965. Efter att först ha skapat forum utanför SKP – som veckotidningen Tidssignal och Socialisternas förbund, som ingick en valallians med SKP 1966 – hamnade många ledande Zeniter så småningom i VPK.
Omkring 1969 följde Zenit med i den allmänna vänstersvängen mot nyleninism, men förblev under 1970-talet ett viktigt samlande organ för vänsterteori, dock utan att några påtagliga frihetliga rötter kunde spåras. Tidningen gavs ut i ytterligare nästan 30 år innan det sista numret kom ut 1997. Det är dock en annan historia.
När vi i dag skummar igenom ett decennium av tidskriften framstår och behåller Zenit över tid sin position som en spännande och ambitiös kulturtidskrift med tydlig avstamp i tidens intellektuella och konstnärliga diskussioner. Otvivelaktigt var Zenits viktigaste historiska gärning att introducera den nya vänsterns tankegods för en svensk publik. Även om SAC:s och Arbetarens hantering av den nya vänstern lämnade en del övrigt att önska tycks ändå brottet oundvikligt, vilket Zenits senare svängning mot Lenin och VPK bekräftar. Men historien väcker frågor. Om Herbert Anckars större öppenhet inför Marx och nyfikenhet på den nya vänstern fått prägla syndikalismen under 68-radikaliseringen hade rörelsens huvudfåra kanske inte lika säkert hamnat i de mest auktoritära av de socialistiska strömningarna.
Hur som helst har den nya tidningen Arbetaren Zenit en spännade storasyster!
Fotnot: Utöver Zenit, årgångar från 1957–1966, är främsta källa Alexander Ekelunds utmärkta C-uppsats från Södertörns högskolas Idéhistoriska institution Syndikalismen och den nya vänstern – En studie av tidskriften Zenits utveckling och debatten inom den syndikalistiska rörelsen under 60-talet (2001).
