Under det här året har det getts ut en rad böcker som helt eller delvis handlar om papperslösa arbetare i Sverige. Ämnet är intressant och angeläget. Det är bra att andra insett det också och att de skriver böcker så att ännu fler kan bli intresserade.
När vi inom Stockholms LS av SAC började arbeta med facklig organisering av papperslösa arbetare våren 2002 möttes vi av skepticism både inom och utom vår egen organisation. Allt eftersom vårt arbete har fortsatt och visat sig vara inte bara möjligt utan också framgångsrikt, så har inte bara skepticismen bleknat. Medier skriver och pratar om papperslösa; LO diskuterar papperslösa på sin kongress och stora delar av organisationen är för organisering. Och de kritiska rösterna inom SAC har tystnat.
Mycket har hänt. Vårt arbete har synts och vi har påverkat utvecklingen. Vi har gått från ord och tanke till ett praktiskt politiskt arbete. Sedan vi började har hundratals papperslösa arbetare anslutit sig, under kortare eller längre tid, till de två LS inom SAC som offensivt organiserar papperslösa. Vi har vunnit kamper. Vi har blockerat, strejkat och förhandlat.
Vårt arbete har påverkat LO som organisation (något jag trodde var omöjligt) och många av LO:s medlemmar. Vi har synts och hörts i media; vi har bjudits in till debatter; vi har intervjuats av studenter. Vårt arbete och vår inställning kan knappast ha gått den förbi som intresserat sig för frågan, helt enkelt.
Utifrån den bakgrunden är det mycket märkligt att vi nästan inte syns alls i Migrantarbetare av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg (Premiss förlag/Palmecentret) och inte heller i Svart notis av Stina Blomgren (Atlas). Lodenius och Wingborg är erfarna journalister – grävande journalister till och med. Stina Blomgren har skrivit om och gjort tv-program om papperslösa arbetare sedan början av 2000 talet.
I Lodenius/Wingborgs bok intervjuas LO-folk sida upp och sida ner, kapitel för kapitel tar upp olika branscher, skriver om utredningar, om enskilda fackliga ärenden etcetera. En fråga som de alla grubblar över är: går det att organisera papperslösa eller går det inte? Informera dem går, hjälpa dem också – men organisera? Knappast. I slutet av boken omnämns SAC i ett stycke på sex rader. Det står att vi har en grupp, att den än så länge är mycket liten och att det främst är en principiell fråga för oss att visa öppenhet.
Jag är säker på att Lodenius/Wingborg läser tidningar och lyssnar på radio. Om de hade velat så hade de kunnat ta reda på hur mycket som helst om vårt (Stockholms LS och Västerorts LS) praktiska arbete. Exempel på att det också i Sverige går att organisera papperslösa hade dessutom gjort boken intressantare och mer läsvärd. Hade de också intervjuat någon av oss med eller utan papper så hade de sluppit ifrån en del faktafel. Som att papperslösa visst betalar skatt ofta, vilket de skriver att de inte kan göra.
I deras bok har LO alltid rätt och socialdemokraterna också. Borgarna är onda (det är bara de som står för privatiseringar och utförsäljning av offentliga sektorn får läsaren veta). Boken är skriven som en skolbok, den heter grundkurs, och varje kapitel avslutas med ett par diskussionsfrågor. Diskussionerna i de kommande studiecirklarna skulle ha blivit intressantare om de hade vågat ta in andra perspektiv och erfarenheter. Men nej, här ska allt vara enkelt och socialdemokratiskt rätt. Ordning och reda.
Blomgrens bok handlar om människoöden, papperslösa i Sverige i dag. Ramberättelsen är historien, eller en del av historien, om Ivar Rojas. Ivar var med om en hemsk arbetsplatsolycka den 8 mars 2006. Han ramlade ner från ett tak när han skottade snö och skadade sig allvarligt.
Ivar är medlem i Stockholms LS av SAC. Vi har haft en mängd förhandlingar i ärendet och vi håller fortfarande på med det. Men Blomgren skriver inte ett ord om att Ivar är medlem. Hon skriver inte om de förhandlingar vi haft, trots att hon känner till dem. I boken finns ett citat från ett telefonsamtal med mig om ärendet innan jag ens hade träffat Ivar.
Jag menar inte att alla böcker som handlar om migrantarbetare ska framhäva oss i första kapitlet. Men att helt osynliggöra oss är att utelämna en del av historien. En del som dessutom kan inspirera läsare till egna idéer, till egen kamp och till aktivitet. Lodenius/Wingborg och Blomgren inspirerar ingen att ta tag i saker själva eftersom det beskrivs som antingen omöjligt eller bara sorgligt.
