Den 18 augusti meddelande president Musharraf sin avgång. Detta var hans enda uppskattade tal över hela Pakistan på nio år och följdes av festligheter. Tusentals dansade på gatorna och delade ut sötsaker.
– Hans avgång var väntad. Hade han inte gjort det, hade han blivit ställd inför riksrätt av parlamentet. Det var ingen överraskning för människorna i Pakistan, säger Farooq Tariq till Arbetaren.
Han är talesman för det pakistanska arbetarpartiet och greps många gånger under Musharrafs regim.
Visserligen avgick Musharraf på grund av hotet om att ställas inför riksrätt, men ville först försäkra sig om att han inte skulle ställas inför rätta eftersom brott mot författningen kan leda till dödsstraff. Washington, som tidigare hjälpt andra diktatorer i tredje världen att komma undan, ordnade ett ”säkert uttåg” för Musharraf. Bland annat skickades den saudiska säkerhetstjänstens överhuvud till Pakistan. De kungliga saudiska morötterna i form av finansiella mutor, och piskor i form av oljeembargot fungerar alltid i Pakistan och en säker avgång för presidenten var garanterad.
Farooq Tariq är mycket kritisk till detta:
– Militären har styrt Pakistan i 32 år sedan självständigheten 1947. Inga generaler har någonsin ställts inför rätta för att ha brutit mot konstitutionen. Traditionen att ge fri lejd åt militära härskare efter deras avgång måste ändras. Ett folkligt krav här är att Musharraf ska gripas och ställas inför rätta.
Musharraf började tappa greppet om makten redan i mars förra året när han ”suspenderade” överdomaren för Högsta domstolen Iftikhar Chaudhry, som blivit populär för en rad radikala domstolsbeslut mot privatiseringar och försvinnanden. Chaudhrys avsättning utlöste en massrörelse som krävde att han återinsattes. Presidenten blev tvungen att ge Chaudhry tillbaka jobbet den 20 juli förra året.
Under tiden löpte Musharrafs mandatperiod ut men han såg till bli omvald med hjälp en avgående handplockat parlament, vilket ifrågasattes av Högsta domstolen. Av rädsla för att domstolen, med den återinställda domaren Chaudhry, skulle gå emot honom deklarerade Musharraf undantagstillstånd i november förra året. Återigen avsatte han Chaudhry tillsammans med sju andra domare och en ny massrörelse vaknade till liv.
Valresultaten från den 18 februari var en valurnornas kupp. Musharrafs parti blev förödmjukat och en fyrpartikoalition med Benazir Bhuttos parti PPP i toppen bildade den nya regeringen.
USA hotade regeringen ett flertal gånger med kravet att den skulle samarbeta med Musharraf, som fortfarande var amerikanernas allierade i Islamabad, vilket PPP slaviskt gick med på. Händelsen irriterade många pakistanier som fortfarande ville se Chaudhry tillbaka vid rodret i Högsta domstolen och presidentens avgång. PPP:s största samarbetspartner i koalitionen, PML-N, ledd av den förre premiärministern Nawaz Sharif, lämnade koalitionen i protest eftersom de gick till val med löftet om att återinsätta domaren.
Under tiden blev också PPP mindre populärt på grund av sin nya ekonomiska politik vilket Musharraf såg som ett gyllene tillfälle att använda sin konstitutionella rätt och försöka upplösa regeringen. För att rädda sitt eget skinn och vinna tillbaka popularitet ställde sig PPP till slut bakom förslaget om riksrätt.
För närvarande sitter Musharraf i en inofficiell husarrest och får inte tala med medier.
”Ett Pakistan efter Musharraf kommer att snava på dess människor som fastnat mellan den militära diktaturens hammare och den politiska korruptionen”, konstaterade den brittisk-pakistanske författaren Tariq Ali i The Independent.
Farooq Tariq håller med:
– Den PPP-ledda koalitionen har ingen ekonomisk plan och förväntas följa Musharraf i fotspåren. De vill privatisera offentliga institutioner och förbli USA:s partner i ”kriget mot terrorismen”. Diktatorn är borta, men inte hans politik. Men massorna kommer återigen att resa sig, denna gång på grund av ekonomiska frågor, inte politiska.
Översättning: Shora Esmailian