År 1989 relegeras tre tjejer från högstadiet Gabriel Havez i den franska staden Creil, norr om Paris. Anledningen är att tjejerna, som alla bär ”slöja” (sjalett som vanligtvis täcker håret och nacken), vägrar att ta dem av sig i klassrummet. Händelsen är början på vad som senare kommer att kallas ”den islamiska slöjaffären”. Slöjaffären blir en långdragen debatt i Frankrike, där franska tjejer som bär slöja blir en fokalpunkt för en vidare debatt om islams plats i det franska samhället.
Femton år efter händelsen i Creil, den 15 mars 2004, röstar det franska parlamentet igenom en lag som förbjuder att elever bär ”demonstrativa” religiösa symboler i högstadiet och gymnasiet. En elev som bryter mot lagen kan sedan dess bli föremål för ”disciplinära påföljder” vilka ska ”föregås av dialog”. Även om lagen riktas mot religiösa symboler i största allmänhet är det svårt att inte se lagen riktad mot särskilt en symbol – den islamiska slöjan. Lagens förespråkare menar att den kommer att bekämpa religiös extremism och befria, vad man ser som, förtryckta tonårstjejer.
Slöjförbudet föranleds av en kommission (motsvarande svenska SOU, Statens offentliga utredningar) som tillsätts 2003 och som kommer med en rad förslag på hur det sekulära samhället ska förhålla sig till religionens plats i det offentliga rummet, dock är det bara ett av dessa förslag som lyfts fram – slöjförbudet.
Fram till dess att lagen röstas igenom pågår det en massiv medierapportering om ämnet. Franska politiker, från både höger och vänster, akademiker, mediestjärnor och franska islamexperter gör på bästa sändningstider vad som näst intill framstår som en unison hyllning av den franska republikens orubbliga grundvärderingar; Frihet, rättvisa och broderskap lyfts oproblematiskt fram som markörer för vad man menar vara ett fritt och rättvist Frankrike.
Debattklimatet blir fort aggressivt. Islam framställs som en patriarkal monolit på kollisionskurs med franska värderingar – i synnerhet kvinnans emancipation – och plötsligt framträder alla republikaner som feminister.
Feministiska och antirasistiska grupper som SOS Sexisme, La ligue des droits des femmes, Ni Putes Ni Soumises och SOS Racisme går hand i hand med den politiska huvudfåran, vilket också ger den senare legitimitet att framstå som feministisk och frihetsbejakande. Samtidigt blir liknande grupper som Femmes publiques, Une école pour tout-e-s och Mouvement contre le racisme et pour l’amitié entre les peuples, vilka ställer sig kritiska till en eventuell lag, banaliserade och i vissa fall utpekade som fiender till kvinnans frigörelse och den franska republiken – det vill säga om de ens får tillträde till debatten.
Hur många tjejer antas lagen beröra? Statliga källor pekar på att ungefär 1500 tjejer bär slöja i skolan under 2003. Efter att lagen sätts i praktik relegeras drygt 50 elever, däribland tre killar med turban. Dessutom sägs ytterligare 60 ha slutat frivilligt.
Hur kunde det bli så här? En viktig förklaring är att de direkt berörda systematiskt lämnats utanför debatten. Ett exempel är kommissionens procedur att välja ut intervjuobjekt. I stället för att intervjua franska tjejer som går i skolan och således potentiellt utsatta för ett eventuellt slöjförbud valde de författaren Chadhortt Djavann som är uppvuxen i Iran. Djavann vittnar om slöjans förtryckande patriarkala essens och är klart fientlig till slöjan i helhet. Detta har viss opinionsmässig tyngd – en muslimsk kvinna som själv vittnar om slöjans ”hemskhet”. Frågan är dock vad Djavanns upplevelse av en teokratisk regim som tvingar kvinnor att bära slöja har att göra med franska tonårstjejer som i ett demokratiskt och sekulärt land själva väljer att bära slöja?
Fyra år efter att lagen trätt i kraft publiceras så en välbehövd och enligt mig mycket försenad bok: Les filles voilées parlent (på svenska: Tjejer med slöja talar ut). Den är skriven av Ismahane Chouder, Malika Latrèche, båda aktiva inom feministiska grupper som Une école pour tout-e-s och Féministes pour l’égalité, och Pierre Tevanian, samhällsebattör och författare. Den är ett försök att ge röst åt dem som en hel nation pratat om, men inte med. 44 franska tjejer berättar om hur det är att vara kvinna, muslim och bära slöja i dagens Frankrike.
Generellt säger sig de flesta intervjuade tjejerna uppleva en alltmer kompromisslös skolledning. Förvisso var det i många skolor inte tillåtet att bära slöja innan den 15 mars 2004, dock löstes det problemet genom att slöjan ersattes med ett tjockare hårband – en bandana. Lagen tolkas dock av vissa lärare och rektorer som ett förbud mot alla huvudbonader.
Nina, 19 år från Orly, berättar om hur hon till en början ville skriva in sig på ett distansgymnasium och där ta sin examen. På så vis skulle hon kunna bära slöja och få sin examen. Något hennes far inte tillåter, enligt honom ska Nina gå på den skolan hon alltid gått på, utan slöja om så krävs. Nina står här inför en situation där hon väljer mellan skola eller slöjan och det är här som ”mardrömmen börjar”.
”Jag tröstade mig själv”, säger Nina, ”det är inte så farligt, de kommer ju ändå att acceptera en bandana eftersom reglementet tillät den förra året. Ny överraskning vid skolstarten: Plötsligt började skolledningen bete sig som poliser! ’Ta av dig din slöja eller sätt dig vid sidan av!’ Vi var tio stycken och eftersom vi inte hade något val så tog vi av oss den. Jag lade min slöja över mina axlar och sade till mig själv: ’Väl inne i skolan kommer jag att kunna sätta på mig en bandana’, men rektorn slängde sig på mig och befallde mig att stoppa ner allt i min väska, och att i synnerhet inte bära något över mina axlar. Chockerad gick jag därifrån gråtandes.”
Nina är inte ensam om att se lagen som ett diskriminerande påbud. Många röster i boken frågar sig vad som hänt med den franska republikens credo om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap. Melaaz, 22 år från Paris, menar att lagen är paradoxal och sexistisk: ”Man säger sig kämpa för att… frigöra kvinnan, samtidigt som man stänger in henne i slutna rum, isolerad från omvärlden, ibland fråntagen all utbildning. Den här lagen är i mina ögon sexistisk eftersom att den har blivit utarbetad av män och riktas enbart mot kvinnor.”
I citatet ovan refererar Melaaz till lagens föreskrivna process av ”diskussion” och ”disciplinära påföljder”, något Lamia, 17 år från Trappes, får uppleva. Lamia vill inte ta av sig sin slöja och befinner sig snart i ”diskussion”. I praktiken innebär det att hon går till skolan men utan tillträde till undervisning. Under två månader blir hon förvisad till skolbiblioteket. Hon uppmanas också att inte prata med de andra eleverna, inte använda samma datorer och inte sitta vid samma bord. Efter en tid får hon, tillsammans med fyra andra tjejer byta biblioteket mot en sal med bekväma soffor och datorer. ”Men fina skrivbord, sköna fåtöljer och datorer, det har jag hemma! Vad jag skulle vilja ha i gymnasiet är lärare och undervisningstid.” säger Lamia. Kort därefter beslutar skolledningen att relegera henne.
Det faktum att slöjförbudet i sin legislativa formulering är riktad mot tonåringar i skolan betyder inte att den inte har konsekvenser för andra. Resterande del av boken ger plats åt mammor som inte längre tillåts följa med sina barn på skolutflykter och kvinnor som systematiskt exkluderas och diskrimineras i universitetsvärlden, i arbetslivet och även i den politiska vänstern.
Många är också de röster som vittnar om rasistiska och islamofobiska påhopp på gatan, i tunnelbanan och i affären, vilket också knyter an till bokens röda tråd. Rösterna i boken samlas kring en intim och våldsam upplevelse av stigmatisering, rasism och sexism. Zeinab, 19 år från Rennes, berättar om en elevs kommentar till lagen och dess konsekvenser: ”Om muslimerna inte är nöjda, då är det bara att åka hem till sig”, varpå Zeinabs lärare replikerar, ”Men vad gör du då med alla fransmän som konverterat till islam?” Diskussionen mellan lärare och elev fångar väl uppfattning om muslimen som icke-fransk, en uppfattning som ofta lyser igenom i samtal om islam och Frankrike. Detta medför att, inte nog med att tjejerna med slöja har fullt upp med att försvara sitt klädval, de måste till och med försvara sin rätt till medborgarskap i ett land de är födda och uppvuxna i.
Som slöjaffären i Frankrike visar blir den islamiska slöjan ofta en brännpunkt i ett offentligt samtal uppbyggt kring en idé om Orienten som omöjligtvis kan gå hand i hand med Västvärlden.
En oroande faktor som blottas under slöjaffaffären är att den politiska huvudfåran uppbackad av en massiv medieapparat näst intill tar patent på ”feminism”, ”rättvisa” och ”frihet”. Forskare och debattörer som söker bryta detta mönster och utmana gängse uppfattningar, lämnas, likt de franska tjejerna, utanför det offentliga samtalet, utmålade som ”islamkramare”, ”islamvänster” eller ”antifeminister”. Genom att skära av dessa röster från debatten utestängs också element som skulle kunna bidra till en mer nyanserad och saklig debatt än vad som finns i dag. Hur ofta hörs det talas om islamisk feministisk forskning, islamiska antivåldsrörelser eller islamisk queerteori? Vad denna systematiska exkludering beror på är svårt att besvara. I vilket fall framstår den fria världens formande av det fria offentliga samtalet som en skymf mot allt vad demokrati och öppenhet bo
rde stå för eftersom den gör det offentliga samtalet till i en allra högsta grad selektiv diskussion.
Sista ordet går till Hanane, 26 år från Saint-Denis, politiskt aktiv inom den franska vänstern i grupper som Les indigènes de la République och Jeunesses communistes révolutionnaires: ”De som vill bestämma över mitt beteende, dem ber jag dra åt helvete! Vad det gäller de som visar oss [tjejer med slöja] fingret så är mitt meddelande till dem enkelt: Fuck!
Les filles voilées parlent (Tjejer med slöja talar ut)
Ej i svensk översättning
Av: Ismahane Chouder, Malika Latrèche och Pierre Tevanian
Editions La Fabrique, 2008
