Sverigedemokraterna har för första gången fått mer än fyra procent i en Sifomätning. Och den som studerar de senaste årens valresultat kan inte missa den tydliga tendensen att Sverigedemokraterna har gått framåt i alla val sedan de bildades.
Enligt flera statsvetare väger den senaste mätningen från Sifo, där Sverigedemokraterna får över fyra procent, betydligt tyngre än de mätningar av Sentio och Demoskop som tidigare under våren har visat samma sak.
Partier som till skillnad från Sd är på nedåtgående brukar vara snabba med att påpeka att en opinionsundersökning inte är något annat än just detta. Och ingenstans står det skrivet i sten att riksdagen efter valet 2010 återigen kommer att intas av explicita xenofober. Men värt att ta på allvar är att detta sker efter att partiet mellan riksdagsvalen 2002 och 2006 fördubblade sina röster och mer än femdubblade sina kommunala mandat.
Dagens anmärkningsvärda opinionssiffror kan säkert till viss del tillskrivas mediernas kraftiga omsvängning inför partiet. Någonting har definitivt hänt när Jimmie Åkesson bjuds in till Svt Debatt för att diskutera islamofobi, när Mona Sahlin ”tar debatten” och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann säger att utgångspunkten är att Sverigedemokraterna ska behandlas som vilket parti om helst.
Men Schlingmann har troligen både rätt och fel. För Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst. Vid bildandet 1988 handlade det, för att citera tidningen Expo, om en ”samlingspunkt för övervintrade nazister, unga skinnskallar, rättshaverister och olika typer av aktivister i den svenska extremhögern.”
Dubbelorganisering i Sverigedemokraterna och uttalat nazistiska grupper var inget ovanligt och även om flera försök till upprensning har skett sedan mitten av 1990-talet är både de direkta och indirekta kopplingarna till högerextrema grupper fortfarande tydligt närvarande.
Expo avslöjade i vintras att flera av Sverigedemokraternas kommunala företrädare de senaste åren har stött nazistiska grupperingar som Svenska Motståndsrörelsen, Info-14 och Nationalsocialistisk front ekonomiskt.
Indirekt vinner den kostymklädda rasismen också på att våldsamma och uttalat nazistiska organisationer växer sig starka, genom att positionerna för det offentligt möjliga flyttas fram och genom att Sverigedemokraterna har någon att distansera sig mot. På motsvarande sätt kan riksdagspartier ”ta avstånd” från
Sverigedemokraterna för att i lugn och ro göra svensk asylpolitik hård som sten eller ”ställa större krav på invandrarna” utan att kallas för rasister.
Visst har Schlingmann och Sahlin rätt i att det inte går att hantera Sverigedemokraterna genom att låtsas att de inte finns, men att ”ta debatten” i offentlighetens finrum är ett högt spel. För samhället är ingen tryckkokare på vilken man måste lätta på locket och släppa ut lite rasism och annat otyg för att undvika explosion, snarare riskerar den taktiken att placera partiet inom det normala och rimligas gränser.
Många bedömare är överens om att klasskonflikten för de grupper som ser klyftorna öka och som i dag riktar sitt missnöje mot ”den andre” i stället för uppåt är central för att förstå Sd:s växande opinionsstöd. Men detta centrala klassperspektiv finns inte hos Schlingmann – och värt att notera – inte heller hos Sahlin.