Vårdförbundets ledning har motvilligt gått ut i strejk. Den självständiga rörelsen av missnöjda sjuksköterskor kan därför inte lita till några andra än sig själva för att vinna striden om lönerna. Det skriver Henrik Mellström, själv sjuksköterska, i en analys.
Nu har den första strejkvågen slagit in, tätt efterföljd av nästa varsel som träder i kraft i början av maj. Som tidigare är det främst löneutvecklingen striden handlar om. ”Utbildning måste löna sig” är förbundsordföranden Anna-Karin Eklunds budskap. Med ett stort stöd i opinionen och stridslystna sjuksköterskor så borde strejken vara enkel. Men förbundsledningens agerande är motsägelsefullt.
Det blev tydligt för två år sedan. Resultatet av vårdförbundets avtal för 2006 blev inte mer än 2,2 procent i löneökningar. Men ledningen ville ändå inte säga upp det. De erkände förvisso att avtalet var ett misslyckande, men vidhöll att avtalet i sig var bra, problemet var att det inte tillämpades rätt.
Reaktionerna på resultatet och ledningens ovilja att säga upp avtalet lät inte vänta på sig. Missnöjet bland medlemmarna var stort. Vårdförbundets samförståndsanda och individualisering som länge lyfts fram som framgångsrik var bevisligen olönsam för de på golvet och den första rörelsen mot strejken sprang ur denna frustration. Samtidigt började det att röra på sig bland de finska sjuksköterskorna, som hotade med massuppsägningar och fick kraftigt höjda löner.
Det som det finska sjuksköterskefacket uppvisade i kampanda och resultat kom sen att utgöra en direkt förebild för nästa parallella rörelse i förspelet inför strejken: Löneupproret. Med självständigt formulerade krav började sjuksköterskorna samla sig utomfackligt kring ett upprop där udden riktades mot både arbetsgivarna och Vårdförbundet. Med hot om massuppsägning och landsflykt kom de finska sjuksköterskornas kamp att ge svallvågor även i Sverige.
Vårdförbundet var nu tvunget att förhålla sig både till sina egna medlemmars missnöje och en utomfacklig rörelse. Att avtalet slutligen sades upp var oundvikligt, och denna växelverkan mellan först motvillighet och sedan eftergift mot medlemmarna har varit karaktäristisk för konfliktens utveckling. Anna Karin Eklund kom att bli den ofrivilliga strejkledaren, och ledningens ambivalens och bristande kontakt med gräsrötterna talar för att de går ut i strejk inte för att vinna utan för att tillgodose medlemmarnas behov av konflikt.
Desto mer kämparglöd finner vi i den självständiga rörelse bland sjuksköterskorna som tar sig ett betydligt radikalare och intensivare uttryck jämfört med Vårdförbundets framtvingade strejk. Frågan är om dessa två rörelser kan gå ihop och ge fart åt varandra?
I Finland var det mäktiga hotet om massuppsägningar sanktionerat av facket, här är det mer löst sammanbundet till ett upprop, där ingen riktigt vet hur många som verkligen är beredda att säga upp sig. För kampen för högre löner handlar i första ledet om hur mycket av landstingskakan som ska fördelas till personalen, i andra ledet om hur mycket av företagens vinster som kan beskattas och omfördelas till allmännyttan och i tredje ledet om konfrontationen mot globaliseringens villkor och de hinder som den globala kapitalismen sätter på skattenivån.
Med nuvarande regering har landstingen ganska lite pengar att röra sig med vilket bäddar för en lång konflikt. Löneupprorets krav att lyfta frågan till politisk nivå likt de finska sjuksköterskorna gjorde är därmed central. Lösningen ligger inte i att konkurrensutsätta vården genom ökad privatisering som hävdas från liberalt håll, utan att tillföra de resurser som en värdig vård och värdiga löner kräver. Det finska sjuksköterskefacket visade vad en sådan konfrontation kräver.
Sjuksköterskornas självständiga kamp kommer att vara avgörande för strejken.