De företrädare för fack, näringsliv och partier som deltog i seminariet var alla oroade över att juridiken är på väg att ta över makten från politiken. Den senaste tidens domar från EU, bland annat Laval-domen om Byggnads blockad i Vaxholm, pekar i den riktningen.
Laval-domen visar att EG-domstolen sätter den fria rörligheten på arbetsmarknaden före de nationella fackföreningarnas intressen att hålla uppe lägstalönerna. Frågan är därför om kollektivavtalen kan förbli nationella.
Kerstin Ahlberg, jurist och medförfattare till Agoras årsbok ”Vems ordning och reda?”, pekade på att det redan i dag ingås gränsöverskridande avtal mellan multinationella företag, utan att dessa sätter normen för arbetstagarnas anställningsvillkor. På frågan om kollektivavtalen kan förbli nationella svarar hon ett bestämt nej.
– Inte om de ska kunna fylla sina traditionella uppgifter. EG-domstolen har nu i tre domar på raken ställt arbetare från olika länder mot varandra. Det är dock avlägset att de skulle slutas transnationellt, vägen dit är lång och krokig. Nu skiljer sig kollektivavtalens utformning mellan länderna, i vissa länder är de endast bindande mellan arbetsgivaren och de fackligt anslutna arbetstagarna. Det kommer att krävas partsvilja samt institutionella ramar.
Hur dessa ramar skulle kunna se ut var den närvarande panelen inte helt överens om.
– Man måste komma åt den sociala dumpningen, sade Erland Olausson, LO. Konkurrensen ska ske på lika villkor, man ska till exempel inte kunna jobba utan försäkringar. Det krävs förändringar i MBL och utstationeringslagen.
Socialdemokraternas Göran Färm var orolig för konsekvenserna av att EU går in och petar i arbetsrätten.
– Kollektivavtalen ska inte begränsa att man har rätt att förhandla om mer än minimilönen. Press nedåt på lönerna leder till främlingsfientlighet. Om golven blir tak kommer vi att få se våldsamma reaktioner mot den fria rörligheten på marknaden.