Stridsviljan bland landets sjuksköterskor är hög efter att Vårdförbundet i söndags nej till medlarnas slutbud. Vårdförbundets styrelse, som ville tacka ja till budet, är under press från medlemmar och det fristående Löneupproret. – Nu måste frågan upp på politisk nivå, säger initiativtagaren Rolf Forslund.
Slutbudets innehåll var först hemligt men tidningen Vårdfacket skrev i måndags att det innehöll löneökningar om minst 4 procent i år, 2,5 procent 2009 och 2 procent 2010. Därefter skulle avtalet fortsätta gälla tills vidare men utan garanterade löneökningar och tillåtas sägas upp tidigast 31 mars 2011. I augusti 2009 skulle en ”lägstalön” på 21 100 kronor efter ett års arbete börja gälla.
Slutbudet låg under avtalsrörelsens lönenorm på 10,2 procent över tre år. Ändå ville Vårdförbundets styrelse anta budet. Ordföranden Anna-Karin Eklund menade att facket tillerkändes en starkare roll i lönesättningen vilket skulle borga för en bra lokal lönerörelse. Men på den extrainkallade kongressen på Djurö utanför Stockholm röstade en stor majoritet för avslag – 154 röster mot 43. Ändå säger Eklund till Vårdfacket att det ”inte finns någon klyfta” mellan förbundsstyrelsen och medlemmarna.
– Vi i förbundsstyrelsen såg möjligheter i budet, men lokalt finns det en stor misstro mot hur arbetsgivarna hanterar avtalet. Ombuden ville helt enkelt ha mer styrande texter i avtalet.
Anna-Karin Eklund säger dock att hon även fortsättningsvis tror på lokal lönebildning. Men kongressens avslag och att över 9 000 yrkesverksamma sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker – mer än var tionde i avtalsområdet – har undertecknat den privata namninsamligen Löneupproret tyder på att misstron mot den lokala lönebildningen är utbredd. I Löneupprorets manifest krävs höjd ingångslön till 23 000 kronor, 5 000 kronor i garanterad löneökning för yrkesverksamma och därefter minst fem procents årliga löneökningar.
En av Löneupprorets två initiativtagare, sjuksköterskan Rolf Forslund, säger till Arbetaren att medlarnas slutbud är ”ett hån mot oss som yrkesgrupp”.
– Det var chockerande för oss att Vårdförbundets styrelse var beredda att tacka ja till ett så lågt bud, långt under var förbundets medlemmar kräver, säger han.
Rolf Forslund hoppas nu att Vårdförbundet ”kavlar upp armarna” och tar till de stridsåtgärder som finns tillgängliga. Ännu har inget varsel lagts, men förbundsstyrelsen har möte under onsdag och torsdag, efter denna tidnings pressläggning. Att döma av kommentarer i pressen är stridsviljan hög bland medlemmar och symptatin utbredd i allmänheten. Samtidigt har medlarna fått en begäran från Vårdförbundet om att stå kvar som medlare, vilket kan tyda på att de vill fortsätta förhandla utan varsel.
I löneupprorets manifest står att de undertecknade kommer att säga upp sig den sista april om inte deras lönekrav uppfylls. Rolf Forslund garanterar att det inte är något ”första april-skämt”.
– Stridsviljan är maximal. Jag tror att många menar allvar. Många av oss har börjat planera för att flytta utomlands, gå till privata arbetsgivare eller helt lämna vården. Men givetvis får alla undetecknare utvärdera sina egna omständigheter, jag kan inte svara på hur många som fullföljer en uppsägning, säger Rolf Forslund.
Han tycker att Sveriges Kommuner och Landsting har visat att de inte är kompetenta att sköta de här förhandlingarna, och tror att den enda lösningen är att frågan förs upp på politisk nivå.
– Det kommer att bli problem för samhället om de inte lyssnar. De måste förstå hur långt vi är beredda att gå, säger han.