Augusti 2007. En man går till attack och hugger sitt muslimska offer med kniv vid den stora moskén i Regents Park i London. Med ambulans förs den 58-årig imamen i ilfart till sjukhus efter att ha förlorat stora mängder blod. Bradford en vecka tidigare: En moské sätts i brand bara minuter före fredagsbönen. Och så fortsätter det.
Listan på brandattentat mot moskéer i Storbritannien kan göras lång: Cardiff, Edinburgh, London, Leeds, Sussex, Wellington, Swindon, Gloucester, Darlington och Essex är några av de städer där moskéer angripits. Nu har allt fler moskéer börjat sätta upp övervakningskameror och flera använder vaktpersonal för att skydda sig. Även många muslimska kvinnor berättar om hur de möts av nedsättande blickar, får slöjan avsliten, eller att de nekats gå på en buss. Kvinnor i slöja har åter hamnat i blickfånget när London under våren går till val. Det högerextrema British National Party, BNP, låter slöjbeklädda kvinnor gestalta hotet och fienden. Den broschyr som BNP delar ut över staden varvar bilder från 1950-talets London med tre muslimska kvinnor i kroppstäckande slöjor. Rubriken: ”Londons ändrade utseende”.
BNP som under den senaste tioårsperioden genomgått flera kosmetiska förändringar har bytt ut mindre rumsren rasism och antisemitism mot islamofobi. BNP:s ledare Nick Griffin har konstaterat att det inte är gångbart att ”tala om judar” i kampen om brittiska väljare. Men det klimat som utvecklats i spåren av terrorattacken den 11 september 2001 och Londonbombningarna den 7 juli 2005, har gett BNP goda skäl att tro att islamofobi är ett vinnande koncept.
Islamofobi brukar förklaras som rädsla för, hat mot eller diskriminering av muslimer. Begreppet rymmer flera aspekter som tendensen att se muslimer som en homogen massa, att inte ta hänsyn till skillnader mellan olika muslimska grupper eller att den inomislamska idédebatten förbigås med tystnad, eller att islam utmålas som något väsensskilt från vad som beskrivs som europeiska värderingar.
Veckorna efter Londonbombningarna ökade de religiösa hatbrotten i London sexfaldigt. Framför allt riktades de mot muslimer. Enligt en FN-rapport som publicerades i februari i år känner sig 80 procent av landets muslimer diskriminerade och rapporten pekar på att den brittiska antiterrorlagstiftningen som ger polisen rätt att stoppa och kroppsvisitera folk utan krav på misstanke om brott slår hårt mot landets minoriteter.
För två år sedan frikändes Nick Griffin samt ytterligare en person från BNP:s ledning från anklagelser om hatbrott. Åtalet väcktes efter BBC-dokumentären Den hemlige agenten i vilken Griffin filmats i smyg när han under ett internt möte talade om islam som en ”ondskefull och gudlös” religion som gjort Storbritannien till ett ”multikulturellt helvete”. Enligt den antifascistiska tidningen Searchlight gjorde den friande domen det fritt fram för partiet att i princip säga vad som helst om islam utan rädsla för framtida åtal. BNP har alltså ändrat kodord och måltavlor för sin rasistiska politik. I stället för att tala om ras talar man om det multikulturella samhället och om islam, och denna form av rasism med religionen som grundval tydliggjordes under BNP-rättegången då Nick Griffin deklarerade att han inte längre var rasist utan ”religionist”.
Angreppen på det multikulturella samhället kommer också i hög grad från etablerade politiker. Bland annat menar Arun Kundnani från Institute of Race Relations, IRR, i sin bok End of tolerance att regeringspolitik och hatfyllda mediekampanjer mot det multikulturella samhället lett till ett klimat av hat som riktas framför allt mot muslimer och asylsökande, samt urholkning av de mänskliga rättigheterna.
– Högerkolumnister kan säga saker som de aldrig skulle kunna göra om de talade om judar eller svarta människor. Tabloidpressen är en av de viktigaste aktörerna vad gäller spridandet av islamofobi, tillsammans med BNP och vissa extrema islamistiska grupper som också polariserar och beskriver verkligheten som ett civilisationskrig.
Det säger David Williams från Searchlight som tror att BNP kan få minst en plats när Storlondon går till val i maj
i år.
BNP mobiliserar mot islam framför allt genom att protestera mot moskébyggen, en strategi som högerextrema partier i hela Europa samlas kring, eller genom attacker på muslimska skolbarns rätt till halalmat. Genom att försöka få skolor att inte ta hänsyn till sådana önskemål försöker man driva bort muslimska barn från ”vita skolor”, en strategi som franska Front Nationale drivit med framgång.
I dag utmålar sig BNP, liksom andra högerextrema partier, gärna som yttrandefrihetens försvarare. Partiet har försökt anlägga en mer kristen stil för att också framställa sig som försvarare av kristna och västerländska värderingar och har velat tvätta bort nazismstämpeln. De har också gjort vissa erkännanden gällande Förintelsen eftersom de alltså inte längre vill framstå som antisemiter.
– De slängde ut några judehatare men behöll några av dem för att signalera till de sina att det inte är tal om alltför genomgripande förändring.
David Williams ser dock ingen sannolikhet att vårens val kommer att innebära något större genombrott för BNP även om de lyckas ta sig in i Storlondons centraladministration:
– Med tanke på partiets ideologiska ansiktslyftning och klimatet som råder i den offentliga debatten så borde de snarast ha varit mer framgångsrika än vad de hittills varit. Om de inte lyckas i valet och inte heller går bra i EU-valet kommer de att få problem. Tidigare har BNP förväntat sig genombrott och när de uteblivit så har det lett till medlemsminskningar. På Searchlight är vi inte oroliga för att de ska få en avgörande maktposition.
Efter att bomberna exploderade på bussar och tunnelbanetåg i London i juli 2007 dröjde det bara några timmar innan BNP lade skulden för dem på islam i en rikstäckande kampanj i vilken folk uppmanades att inte bli arga utan att ”ge igen”. Man anklagade också Labour för att ha varit undfallande mot islamsk extremism.
Abdurahman Jafar är advokat och ställde för två år sedan upp som borgmästarkandidat för vänsterpartiet Respect. Han är dessutom vice ordförande för paraplyorganisationen Muslim Council of Britains juridiska kommitté.
– BNP var först att associera bombningarna den 7 juli med islam i stället för med kriminella. Men sedan har resonemanget plockats upp av Labour och Tories. De stora partierna skyr BNP för att de är ett hot och har börjat kopiera deras sätt att beskriva verkligheten. I dag är det vanligt att anklaga det multikulturella samhället för alla former av problem och mycket av den tolerans som har kännetecknat Storbritannien har undergrävts, säger han.
Fredagsbönen har just avslutats när vi möts utanför East London Mosque i Tower Hamlets, ett bostadsområde som genom århundradena tagit emot irländska och judiska migranter, och i mer modern tid framför allt människor från Bangladesh.
Sharia är ordet på allas läppar. Dagen innan har ärkebiskopen av Canterbury sagt att det kan bli oundvikligt att delar av islamsk lag införs i Storbritannien. Abdurahman Jafar välkomnar att ärkebiskopen berörde möjligheten för muslimer att vända sig till en shariadomstol i frågor som till exempel giftermål och skilsmässa.
– Det är en möjlighet som judar i det här landet har haft länge, säger han.
Brittisk lagstifning gör det nämligen möjligt för bland annat judar att vända sig till religiösa domstolar. Detta, att religiösa domstolar i dag är ett faktum i Storbritannien och har varit det länge, föll bort i den hetsiga debatt som följde ärkebiskopens ord vilket tyder på att den våldsamma reaktionen inte bara handlade om den viktiga principfrågan huruvida religiösa domstolar i någon form är önskvärda eller inte. Debatten antog i många medier en dramaturgi med islamofoba förtecken à la ”Muslimerna håller på att ta över vårt land.”
Frågan om var gränserna går mellan befogad religionskritik, annan legitim kritik och islamofobisk argumentation handlar delvis om hur kritik formuleras. Vad som sägs och vad som inte sägs. Abdurahman Jafar menar att ett tydligt tecken på att kritiken antagit islamofobisk karaktär är när diskussionen övergår i ett ”vi och dem”-tänkande där muslimer antas ha värderingar som är oföränderliga och oförenliga med vad som anses vara västerländska värderingar. Han pekar på exemplet med Ayaan Hirsi Ali, den somaliska kvinna som fick stjärnstatus i Nederländerna efter att hon på kort tid först avsade sig sin muslimska tro och tog upp kampen för kvinnors rättigheter och samtidigt hävdade att dessa är oförenliga med islam.
– Hon säger att det inte är extremism som är problemet utan islam i sig. Att islam av naturen är ond och att den som tillhör den religionen är antimodern.
På samma sätt, menar han, likställde Muhammedkarikatyerna, som brittisk media valde att inte publicera, alla muslimer och islam med terrorism. Han menar att det finns en stor brist på maktanalys när kritik framförs mot islam eller mot muslimer, samt i diskussionen kring yttrandefrihet, kontra rätten att inte utsättas för nedsättande eller rasistisk propaganda.
– Lackmustestet är: Kan vi göra så här med en annan minoritet? säger Abdurahman Jafar.
Liz Fekete från Institute of Race Relations beskriver den offentliga debatten om muslimer som ett trolleritrick. Muslimer separeras från den sociala verklighet de möter i Europa. I stället kopplas de ihop med den homogena och repressiva kraft som islam sägs utgöra, och tillskrivs så stor enighet och makt att de utgör en inre fiende. Detta trots att muslimer i Europa kommer från ett stort antal olika nationer, med olika etnicitet, språk och som ofta är ekonomiskt marginaliserade, samt stigmatiserade och särskilt drabbade av antiterrorlagar.
Muslimer saknar också många allierade i kampen mot islamofobi. Många av de grupper som vanligtvis bildar grunden i den antirasistiska kampen har inte kommit till muslimernas försvar, menar Liz Fekete:
– Kyrkan var drivande i kampen mot apartheid och rasism, men inte i kampen mot islamofobi. Vad gäller vänstergrupper och feminister har dessa ofta fördomar mot religiösa grupper på grund av den roll som religion har spelat i genusförtrycket. De köper de islamofobiska argumenten när de också essentialiserar muslimer.
Islamofoba krafter mobiliserar alltså gärna mot moskébyggen. Men fronten går i lika hög grad vid den muslimska slöjan som ömsom görs till ursymbolen för en förtryckt kvinna ömsom får gestalta den andre, den främmande hotfulla och väsensskilda som vägrar låta sig inlemmas i det europeiska samhället. I flera europeiska länder råder i dag olika former av förbud mot användadet av slöjan och ytterligare förbud är på gång. Det mest kända exemplet är Frankrike där slöjan bland annat är förbjuden i kommunala skolor. Förbudet inbegriper även andra religiösa symboler, men udden är riktad mot slöjan och de muslimska flickor som väljer att bära den.
Liz Fekete anser att feminister som hävdar att slöjan är ett uttryck för förtryck begår samma synd som patriarkatet utsätter kvinnor för:
– De nekar muslimska kvinnor och flickor deras autonomi. Att vissa länder har lagar som tvingar kvinnor att bära slöja gör det inte rätt för andra länder att ha lagar som tvingar dem att ta av sig slöjan.
I ett forskningsarbete på kvinnors användande av slöjan drar Liz Fekete slutsatsen att det inte bara finns en ståndpunkt bland muslimer om bärandet av slöja – en marockansk kvinna på vänsterkanten har annan uppfattning än en turkisk kvinna med muslimsk bakgrund.
– Skiljelinjen i synen på slöjan går inte mellan muslimer och icke-muslimer, den går mellan de som utgår ifrån ett medborgarrättsligt synsätt och de som inte gör det. Med ett medborgarrättsligt synsätt är frågan om personlig autonomi och personligt val det viktigaste. Självklart finns det fall när ett barn tvingas. Det är fel och då ingriper man, säger Liz Fekete.
– För tio år sedan var det asylsökande som var måltavla. Nu när asylsiffrorna har tvingats ner har de negativa skriverierna om asylsökande helt ersatts av historier om muslimer. En undersökning över mediebevakningen under en vecka i november förra året visade att 95 procent av det som skrevs om muslimer var negativt, säger Milena Büyüm från National Assembly Against Racism, NAAR, en paraplyorganisation som bildades 1995 i Tower Hamlets efter att högerextrema BNP fört en aggressiv valkampanj i området.
Milena Büyüm menar att vänstern måste revidera sin syn på slöjan och ta ställning mot den rasism som hon menar att slöjförbud är ett uttryck för. Men ämnet är kontroversiellt även inom vänstern och under ett seminarium på temat under European Social Forum 2004 med 800 deltagare blev det uppenbart hur splittrad vänstern i Europa är:
– Vi attackerades av fransmän för att vara förtryckande mot kvinnor. De hävdade att slöjan är en attack mot den sekulära staten och att slöjan är ett sätt att tvinga på andra sina religiösa värderingar. De missar helt att man måste se slöjan ur ett europeiskt perspektiv och i ett sammanhang där rätten att bära slöja är attackerad i många europeiska länder.
Enligt Milena Büyüm har dock delar av vänstern insett allvaret och tagit upp kampen mot islamofobi. Bland annat har brittiska motsvarigheten till LO, TUC, ett samarbetsprojekt med MCB, och Londons omstridde och stridbara borgmästare, Ken Livingstone, har under många år haft stor betydelse:
– Bland annat i processen efter 7 juli, då han initierade dialog och talade om ett enat London. Det satte tonen. TUC följde den vägen, de vet att frågan är mycket viktig och de måste representera hela arbetsstyrkan.
