Allt sedan Bagdads fall 2003 har varningsropen om att USA planerar att ta även Teheran kommit och gått, ekat och falnat, stigit till krigslarm bara för att sedan sjunka tillbaka till bakgrundsbrus igen. Under de senaste veckorna har världsmedia – men inte svensk media – allt mer liknat en vadslagningsbyrå, där spekulationerna skruvats upp till hittills oanade nivåer. Planerar USA att bomba Iran vilken dag som helst? Eller i vår, när George W Bush kan iscensätta sina sista upptåg utan att störa presidentkampanjen alltför mycket? Eller våren 2008, när en ny krigslysten president intagit Vita huset?
– Tredje världskrigets första salvor kan avlossas inom några månader, skrev Mary Riddell, kommentator i Observer, i söndags.
Men oavsett ominösa rykten om bomber på stand-by står det klart att Mellanösterns komplexa karta av motsättningar redan nu underordnas konfrontationen mellan väst och Iran. USA:s successivt stegrade aggression har i denna stund ytterst påtagliga effekter på människor i regionen.

Det gäller, för det första, det nya batteri av sanktioner som USA på egen hand satte i verket den 25 oktober. De står riktade mot över 20 iranska företag och statliga banker, anklagade för inblandning i ”terrorism” i form av stöd till Hamas, Hizbollah, irakiska motståndsgrupper och – mest osannolikt av allt – talibanrörelsen i Afghanistan, en svuren dödsfiende till den Islamiska republiken. Amerikanska medborgare som gör affärer med någon av de svartlistade aktörerna kommer att straffas, men också företag från andra västländer hotas av finansiell bestraffning från USA om de fortsätter sin handel som vanligt.
– Våra åtgärder kommer att inverka avskräckande på varje internationell bank och varje företag som överväger att göra affärer med den iranska regeringen, förklarade Condoleezza Rice.
Med omedelbar verkan har så Världsbanken supsenderat alla sina projekt i Iran. Nödhjälp till jordbävningsoffren i Bam, bostadsbyggande, system för avlopp och rent vatten har lagts i malpåse, eftersom Världsbankens utbetalningar har kanaliserats genom en av de nu brännmärkta terrorbankerna. På söndagen vädjade Irans inrikesminister Mostafa Pour-Mohammadi till sitt folk att strama åt remmarna för att härda ut:
– Alla våra hushåll kan minska våra konsumtionsutgifter med 10 procent. Vår konsumtionskultur måste förändras, sade Pour-Mohammadi.

Frågan är dock om alla iranier verkligen tvingas minska sin konsumtion. Den klass av miljonärsmullor som styr Iran tycks finna sätt att kringgå den amerikanska strypningen. Västeuropeiska banker och företag må lyda Washingtons order och dra sig ur handelsförbindelser, men Kinas ekonomiska närvaro ökar markant, och vid årsskiftet beräknas Kina för första gången gå om Tyskland som Irans största handelspartner.
Samtidigt har eskaleringen fått en i alla avssenden paradoxal effekt: ytterligare en våldsam stegring av oljepriset. Dagen efter att sanktionerna trädde i kraft passerade börspriset på ett fat råolja för första gången 92 dollar, och det närmar sig nu den ödesdigra hundradollarsgränsen. Världsrekordet från den förra extrema Irankrisen – år 1981 – har därmed överträffats, med fatala konsekvenser för priserna på basvaror världen över (se artikel intill). Men för miljonärsmullorna är prisstegringen en välsignelse. Så länge Iran har kunder för sin oljeexport – och efterfrågan är garanterad, såvitt inte USA:s flotta blockerar hamnarna – kommer guldet att fortsätta strömma in i statskassan, till stor del tack vare just sanktionerna.
Iran har världens näst största oljereserver. Iran är den fjärde största producenten av råolja. I en världsekonomi som ständigt ökar sin förbränning av fossila bränslen är tillgången till landets oljerikedomar absolut oundgänglig, och den situation som USA nu arrangerat blir därmed allt mer ohållbar: amerikanska och europeiska oljeföretag hindras från att sätta sina borrar i den iranska sanden, samtidigt som de – och resten av världskapitalismen – skriker efter den som aldrig förr. Motsättningen drivs mot sin spets. På söndagen varnade Irans oljeminister de oljejättar av varierande nationalitet som sagt sig vilja utveckla det gigantiska naturgasfältet Assalouyeh och flera andra jungfrufält att snabbt skriver under avtal – annrs kommer dörren att stängas. Iran har statliga företag som själva kan sköta utvinningen om inte omvärlden vill vara med, var ministerns budskap. Men utan kapital utifrån kan Iran aldrig utnyttja sina rikedomar fullt ut och bli också den näst största producenten av olja. I längden kan inte den situationen bestå: det västerländska kapitalets behov av Irans olja är ett allt mer tvingande behov av att landet öppnas.
Det förutsätter regimskifte.

Samtidigt som snaran dras åt runt Iran blir regimen allt djärvare i sin utmaning av USA:s ockupation av Irak. På måndagen presenterade Iran en egen plan för hur Irak ska stabiliseras: genom utdrivning av alla privata legoföretag av typen Blackwater, integration av shiitiska miliser i regeringsstyrkorna, amnesti för motståndsfångar, ett datum för totalt amerikanskt tillbakadragande och – kanske mest kontroversiellt – en multinationell styrka med soldater från alla grannländer för att ersätta USA. Ryan C. Crocker, den amerikanske ambassadören i Irak, avfärdade planen som en ”fantasi” som inte ens skulle ”bevärdigas” med ett svar. På tisdagen invigde dock Iran sitt tredje konsulat i landet, denna gång i kurdiska Arbil, i ännu ett tecken på sitt politiska avancemang.
Vid sidan om USA är Iran i dag den primära källan till makt och ordning i det svårt krigshärjade Irak. Till syvende och sist är det därmed inte bara Irans egna resurser som står på spel i konfrontationen mellan Washington och Teheran – utan också Iraks.

Längs två andra heta fronter i Mellanöstern stärker Irans allierade likaledes sina positioner. Vid gränsen mellan Israel och Libanon pågår just nu den värsta uppladdningen sedan krigsslutet förra sommaren. Förra torsdagen öppnade den libanesiska armén eld mot sex israeliska stridsflygplan som flög in över landet, och samma dag rapporterade Libanon till FN att Israel har kränkt nationens luftrum inte mindre än 290 gånger under de senaste fyra månaderna. Därutöver har 52 räder genomförts på marken, uppgav Ha’aretz. Israel kontrade med att anklaga Hizbollah för att ha mångdubblat sin missilarsenal, och lade skulden för upprustningen på – Iran.

Häromveckan sjösatte den israeliska armén sin största krigsövning hittills i norra Galilén, varpå Hizbollah i helgen svarade med en unikt omfattande nattlig massexercis på sin sida om gränsen. Utom synhåll för UNIFIL och den libanesiska armén övade tusentals gerillasoldater under Sayyed Hassan Nasrallahs eget befäl. Reuters rapporterar att Hizbullah bytt strategi: i stället för att hålla sina militära förmågor hemliga visas de upp för att avskräcka Israel från attack. Men uppladdningen har utlöst nya spekulationer om invasion och gett Israel ännu en pil att rikta mot Iran.
– Bakom så gott som varje konflikt vi har i Mellanöstern kan man se Irans skugga och långa armar. Om denna farliga reigm behärskar teknologin för utveckling av kärnvapen kommer vi att få se se hur den stabilitet som vi försöker bygga i Mellanöstern försvinner, sade den israeliska utrikesministern Tzipi Livni i förra veckan, på en av sina många resor för att piska upp världssamfundet mot Iran.

Samma dynamik är i verkan vid gränsen mellan Israel och Gazaremsan. Där har den israeliska armén genomfört dagliga markräder i tre månaders tid, med oroväckande resultat: det taktiska övertaget över Hamas minskar. Ha’aretz beskrev i förra veckan hur de tre soldater som stupat på marken i Gaza under de senaste månaderna – att jämföra med noll hela året dessförinnan – pekar på en ökad slagkraft i remsans försvar. Små grupper av krypskyttar och bombteam opererar i närheten av muren och står redo när Israel rycker in. Varifrån kommer de? Från Iran, eller från Hizbollahs delar av Libanon, där dussintals palestinska gerillakommendanter tränats för att sedan smugglas in i Gaza – enligt de uppgifter Israels armé sprider.

Följaktligen går Israel i första ledet i kravet på ännu hårdare FN-sanktioner mot Iran. Officiellt uppger både Israel och USA alltjämt att Irans huvudsynd är dess kärnenergiprogram, men anklagelserna framstår just nu som än mer ihåliga än på länge. Förra måndagen avtäckte Egyptens president Hosni Mubarak en storstilad plan för att bygga kärnkraftverk i landet, i syfte att diversifiera landets energiresurser och spara gas och olja till kommande generationer. Det är exakt samma motiv som Iran har angett för sitt kärnenergiprogram – men reaktionerna från USA var diametralt motsatsa.

– Vi har inget att invända. Detta är ett land vi kan samarbeta med, förklarade det amerikanska utrikesdepartementets talesman Sean McCormack, enligt Wahington Post.
Mubarak lovade även att samarbeta med FN:s atomenergiorgan IAEA – något också Iran har gjort – förnekade, liksom Iran, att målet skulle vara en atombomb men deklarade att kärnenergiprogrammet ”är en väsentlig del av Eygyptens nationella säkerhetsstrategi”.
Efter staten Israel får den egyptiska diktaturen störst militärt stöd från USA av alla världens länder, nästa år minst 1,3 miljarder dollar. Men Egypten är inte den enda av USA:s klientstater i Mellanöstern som fått grönt ljus för kärnkraftsprogram på senare tid. I september undertecknade Yemen ett avtal med ett amerikanskt företag om utveckling av civil kärnkraft under de kommande tio åren, och liknande avtal har ingåtts med Algeriet, Marocko, Jordanien och flera Gulfstater.
Från amerikanskt och israeliskt håll heter det att Iran skiljer ut sig från alla andra länder i sin ambition att ta steget från kärnkraft till kärnvapen. Men IAEA avfärdar alla sådana bedömningar som grundlösa.

– Jag har inte sett någon information som tyder på ett konkret och aktivt kärnvapenprogram för närvarande, sade nyligen IAEA:s chef Mohammed El-Baradei, som också varnat för att bombningar skulle vara ”kontraproduktiva” och ”katastrofala”. El-Baradei spelar därmed samma roll som Hans Blix inför invasionen av Irak, och bespottas likaledes som vekling. Den israeliske ministern för strategiska frågor, utlrahöken Avigdor Lieberman, fördömde på tisdagen El-Baradei för att han ”identifierar sig med iranierna på en personlig nivå” och beskyllde honom för att aktivt hjälpa Iran att skaffa atombomber.
Hur USA och Israel förhåller sig till IAEA står också klart efter den mystiska attacken mot Syrien den 6 september. Israeliskt stridsflyg bombade mål djupt inne på syriskt territorium, i en räd som länge omgärdades av djup sekretess. Efterhand har dock USA och Israel låtit omvärlden veta att den anläggning som bombades var ett kärnkraftverk under uppförande, vilket fått IAEA att reagera med bestörtning: El-Baradei har rasat mot vad han kallar en ”bomba först, fråga sedan-politik”.

– Bushadministrationens beslut att inte dela med sig till IAEA av sin underrättelseinformation om den syriska anläggningen var ännu en uppvisning i USA:s förakt för FN-organet. Det tyder på att USA vill styra frågan om kärnvapenspridning helt själv – med undantag för Israel, som utsetts till Mellanösterns kärnkraftspolis, säger den före detta CIA-analytikern Ray Close till nyhetsbyrån IPS.
Räden mot Syrien har tolkats som en generalrepetition inför ett anfall mot Iran. Samtidigt kommer ständiga rapporter om att USA och Storbritannien uppgraderar sina bomflygshangarer i regionen och sänder dit fler stridsfartyg.

En avgörande skillnad mot förspelet till Irakinvasionen är, som New Statesman nyligen påpekade i en ledare, att EU:s tyngsta nationer denna gång är med på tåget. Frankrike och Tyskland – de två länder som stretade emot en invasion 2003 – styrs i dag av regeringar med exempellös välvilja till Bushadministrationen, och i synnerhet Frankrike har sänt signaler om stöd för ett eventuellt krig mot Iran. Den hegemoniska formationen – de avancerade kapitaliststaternas uppslutning bakom USA:s ledarskap – är i dag långt mer sammansvetsad än i början av år 2003.

Ytterligare ett konkret resultat av spänningarna är, således, belägringsstämning inne i Iran.
– Ända sedan revolutionen 1979 har våra fiender konspirerat mot oss, med den aktuella situationen saknar motstycke. Alla måste vara på sin vakt. De amerikanska truppernas och deras bundsförvanters närvaro är exceptionell, liksom det klimat av rädsla som de skapar, sade Irans kanske mest inflytelserike politiker, miljonärsmullan Hashemi Rafsanjani, i ett tal förra torsdagen.

Paranoian tar sig många uttryck. När 152 döda delfiner spolades i land i södra Iran förra veckan förklarade myndigheterna den unika händelsen med att djuren måste ha dött av strålning från USA:s stridsfartyg. Regimen drar samtidigt maximal nytta av situationen för att slå till mot sina inre fiender. Mansour Ossanlou, ledare för Irans bussförarfack och ikon för landets oppositionella krafter, dömdes på tidsdagen till fem år i fängelse för sammansvärjning mot nationen. Också den andre av landets främsta arbetarledare, förstamaj-organisatören Mahmoud Salehi, försmäktar just nu i en fängelsehåla; båda lider av usla hälsoförhållanden som försätter dem i livsfara.
Den 18 oktober bröt regimen ett tabu i sin kamp mot den nya arbetarrörelsen. Sju skarpa skott avlossades mot Mjid Hamidi, arbetaraktivist i Sanandajj, av civilklädda agenter. Hamidi skadades svårt, medan två andra aktivister i Irans kurdiska provins undkom liknande mordförsök oskadda.

Frekvensen av strejker har sjunkit kraftigt i Iran det senaste halvåret, men det folkliga missnöjet med rasande inflation och låga löner kokar. Vissa falanger av Irans styrande elit vänder sig också mot den politik som Ahmadinejad bedriver; de fruktar att den fört den Islamiska republiken till undergångens rand. Inför parlamentsvalen i mars har en intensiv politisk debatt utbrutit, och den tidigare presidenten Mohammed Khatami förbereder comeback med stöd av reformsinnade miljonärsmullor. Samtidigt stärks det folkliga stödet för Ahmadinejads hårdföra falang av varje ytterligare skärpning i konflikten med väst.