Det tjugoförsta århundradet inleds i en tonart av katastrofer, med en oöverträffad grad av ekologiskt sammanbrott och en kaotisk världsordning ansatt av terror och kluster av lågintensiv, splittrande krigföring, som sprider sig som en kallbrand över planetens öppna sår – nämligen Centralafrika, Mellanöstern, nordvästra Sydamerika – och ekar genom nationerna.
Enligt vår åsikt är de ekologiska kriserna och de samhälleliga sammanbrotten djupt förenade och bör ses som olika manifestationer av samma strukturella krafter. De förra härrör tydligt från hejdlös industrialisering som vida överträffar jordens förmåga att själv skydda sig mot ekologisk förstörelse. Den senare härrör från den form av imperialism som kallas för globalisering, som splittrar de samhällen som står i dess väg. Dessa underliggande krafter är i grunden olika aspekter av samma drivkraft, som måste identifieras som den centrala dynamik som driver helheten: det världskapitalistiska systemets expansion.
Vi avvisar alla förskönande omskrivningar eller propagandistiska underdrifter av denna regims brutalitet: alla dimridåer kring dess ekologiska kostnader, all mystifiering av de mänskliga kostnaderna i namn av demokrati och mänskliga rättigheter. Vi insisterar i stället på att betrakta kapitalet från ståndpunkten av vad det verkligen har åstadkommit.
När det kommer till naturen och dess ekologiska balans agerar regimen, med sitt tvingande imperativ att ständigt öka lönsamheten, genom att utsätta ekosystemen för destabiliserande föroreningar, fragmentisera de utbredningsområden som utvecklats under eoner för att tillåta organismer att blomstra, slösa resurser och reducera naturens sinnliga vitalitet till den kalla utbytbarhet som kapitalackumulationen kräver.
Vad beträffar mänskligheten, med dess behov av självbestämmande, samhörighet och en meningsfull existens, reducerar kapitalet majoriteten av världens befolkning till blott en arbetskraftsreserv, medan de flesta övriga avfärdas som värdelösa bråkstakar. Samhällenas integritet har invaderats och underminerats av regimens konsumistiska och avpolitiserade globala masskultur. Detta har ökat ojämlikheterna i rikedom och makt till oöverträffade nivåer i mänsklighetens historia. Regimen har arbetat som hand i handske med ett nätverk av korrupta och underdåniga klientstater, vars lokala eliter står till tjänst med repression så att centrum skonas från vanäran. Och den har sjösatt ett nätverk av överstatliga organisationer under överinseende av västvärldens stater och supermakten USA, i syfte att underminera periferins autonomi och binda fast den vid ett skuldberoende, medan en enorm militär apparat bibehålls i syfte att visa medgörlighet mot det kapitalistiska centrum.
Vi tror att det nuvarande kapitalistiska systemet inte kan reglera, än mindre övervinna, de kriser som det har utlöst. Det kan inte lösa den ekologiska krisen eftersom det kräver att gränser sätts för ackumulationen – ett oacceptabelt alternativ för ett system baserat på regeln: väx eller dö! Och det kan inte lösa det problem som terror och andra former av våldsamma uppror utgör eftersom det kräver att imperielogiken överges, vilket skulle sätta oacceptabla gränser på tillväxten och hela den livsstil som upprätthålls av imperiet. Dess enda återstående alternativ är att tillgripa brutalt våld, och därigenom öka alienationen och så de frön som leder till ny terrorism och ny terrorismbekämpning, en utveckling mot en ny och elakartad variant av fascism.
Sammanfattningsvis är det kapitalistiska världssystemet historiskt bankrutt. Det har blivit ett imperium utan anpassningsförmåga, vars själva väldighet avslöjar dess underliggande svaghet. Det är, i ekologiskt språkbruk, i grunden ohållbart och måste förändras totalt, nej, ersättas, om vi ska få en framtid värd att leva i.
Sålunda återkommer det val mellan ytterligheter som Rosa Luxemburg en gång ställde upp: Socialism eller barbari!, där det sistnämnda återspeglar det nya seklets sken och antar formen av ekokatastrof, terror-terrorbekämpning och fascistisk degenerering.
Men varför socialism, varför återuppliva det ord som tycks ha kastats på historiens skräphög genom misslyckandena för dess 1900-talsvarianter? Bara av detta skäl: trots nedtrampat och oförverkligat står begreppet socialism ännu för överskridandet av kapitalet.
Om kapitalet ska övervinnas – en uppgift som nu är nödvändig för själva civilisationens överlevnad – kommer resultatet med nödvändighet att bli ”socialistiskt”, för det är det begrepp som kännetecknar genombrottet till ett post-kapitalistiskt samhälle. Om vi säger att kapitalet är fundamentalt ohållbart och urartar i barbari som ovan beskrivet, då säger vi också att vi behöver bygga en ”socialism” förmögen att lösa de kriser kapitalet har satt i verkan. Och om ”socialismer” tidigare har misslyckats att göra det, så är det vår skyldighet – om vi väljer att vägra acceptera ett barbariskt slut – att kämpa för en socialism som lyckas. Och precis som barbariet har förändrats på ett sätt som återspeglar det århundrade som har gått sedan Luxemburg förkunnade sin ödesdigra valsituation, så måste också namnet på och innehållet i en ”socialism” bli adekvat för denna tid.
Det är av dessa skäl som vi har valt att kalla vår tolkning av ”socialism” för ”ekosocialism” och viga oss själva till dess förverkligande.
Varför ekosocialism?
Vi ser ekosocialism inte som förnekandet av, utan som förverkligandet av ”första epokens” socialismer under 1900-talet, nu i en kontext av ekologisk kris. Likt dem bygger den på insikten att kapital är objektifierat arbete, och baserar sig i stället på alla producenters fria utveckling, eller för att uttrycka det på ett annat sätt: socialismen upphäver separationen mellan producenter och produktionsmedel. Vi förstår att detta mål inte kunde uppnås av den första epokens socialism, av anledningar som är för komplicerade för att utredas här, men i misslyckandet hängde nära samman med underutveckling i kombination med kapitalistmakternas starka fientlighet. De sammantagna effekterna hade ett i flera avseenden fördärvligt inflytande på existerande socialismer, främst förnekandet av interndemokrati liksom efterhärmning av kapitalistismens produktivism, vilket i slutändan ledde till samhällenas kollaps och destruktionen av deras naturliga miljöer.
Ekosocialismen bibehåller de emancipatoriska målsättningarna i den första epokens socialism och avvisar både socialdemokratins förminskade, reformistiska ambitioner och de produktivistiska strukturerna hos de byråkratiska varianterna av socialism. Den insisterar snarare på en omdefiniering av både vägen och målet för den socialistiska produktionen inom ett ekologiskt ramverk.
Den gör det särskilt av respekt för de ”gränser för tillväxten” som är nödvändiga för samhällets hållbarhet. De omfamnas emellertid inte för att driva fram knapphet, nöd och repression. Målet är snarare en omvandling av behoven och ett djupgående skifte i riktning mot de kvalitativa dimensionerna, bort från de kvantitativa. Ur varuproduktionens perspektiv betyder det att bruksvärden måste främjas i stället för bytesvärden – ett projekt med långtgående betydelse, som grundläggs i den omedelbara ekonomiska aktiviteten.
Den ekologiska produktionens utbredning under socialistiska förhållanden kan utgöra grunden för en lösning av den nuvarande krisen. Ett samhälle av fritt förbundna producenter gör inte halt vid sin egen demokratisering. Det måste snarare ha som grund och mål att insistera på alla varelsers befrielse. Det övervinner därmed både subjektivt och objektivt den imperialistiska impulsen. I förverkligandet av ett sådant mål kämpar den för att övervinna alla former av dominans, inklusive och i synnerhet de som grundar sig på genus och ras. Och det övervinner de förhållanden som nu leder till fundamentalistiska förvrängningar och terroristiska uttryck.
För att sammanfatta: ett världssamhälle i någorlunda ekologisk harmoni med naturen är otänkbar under nuvarande förhållanden. Ett praktiskt resultat vore exempelvis borttynandet av det beroende av fossila bränslen som är inbyggt i den industriella kapitalismen. Och detta kan i sin tur innebära den punkt där länder underkuvade av oljeimperialism befrias, medan en lösning på den globala uppvärmningen, tillsammans med andra av den ekologiska krisens hemsökelser, blir möjliga.
Ingen kan läsa dessa råd utan att tänka för det första på hur många praktiska och teoretiska frågor de reser, och för det andra – och mer beklämmande – på hur avlägsna de är från världens aktuella konfiguration, som det kommer till uttryck i såväl institutioner som medvetande. Vi behöver inte utveckla dessa punkter, som borde vara omedelbart igenkännliga för alla. Men vi vill insistera på att de behandlas i sitt riktiga sammanhang.
Vårt projekt är varken att bestämma varje steg på den här vägen eller att vika undan från antagonisten på grund av den övermakt han besitter. Snarare går det ut på att utveckla logiken för en tillräcklig och nödvändig omvandling av nuvarande ordning, och att börja utveckla de mellanliggande stegen på vägen mot målet. Vi vill tänka djupare kring möjligheterna och samtidigt påbörja arbetet med att sammankalla alla dem med liknande åsikter. Om våra argument har några förtjänster måste liknande tankar, och liknande sätt att förverkliga dessa tankar, gro koordinerat på oräkneliga platser runt om i världen.
Ekosocialismen kommer antingen att bli internationell och universell eller ingenting alls. Vår tids kris kan – och måste – ses som revolutionära möjligheter, som det är vår skyldighet att bejaka och förverkliga.
Paris, september 2001
Översättning: Rikard Warlenius
