Det hör inte till vanligheterna att en dokumentärfilm upphöjs till vitbok på borgerliga ledarsidor. Det svider i hjärtat av Oscar Hedin har fått den äran. Filmen drivs, som Dagens Nyheters ledare korrekt återger, av följande fråga: ”Unga män, mer eller mindre villiga att offra sitt liv för islam. Martyrer. I Sverige. I dag. Hur är […]
Det hör inte till vanligheterna att en dokumentärfilm upphöjs till vitbok på borgerliga ledarsidor. Det svider i hjärtat av Oscar Hedin har fått den äran. Filmen drivs, som Dagens Nyheters ledare korrekt återger, av följande fråga: ”Unga män, mer eller mindre villiga att offra sitt liv för islam. Martyrer. I Sverige. I dag. Hur är det möjligt?” Annorlunda formulerat: hur kan människor som växt upp i vårt välståndsland stå beredda att ge sina liv?
Det är vad Hedin frågar sig. Inte hur människor kan tänka sig att ta andra människors liv, eller att ta civila människors liv – självmordsbomber är ett sidospår i filmen – utan hur de kan riskera sina egna liv genom att resa till slagfält i Tjetjenien, Bosnien, Somalia.
Det är ett mysterium. Eller hur?
Under några veckor 1996 dog 15 västerländska bergsklättrare på Mount Everest. Ändå fortsätter de att resa dit: unga män, mer eller mindre villiga att offra sina liv för att bestiga Mount Everest. I Sverige. I dag. Utövare av andra ”extremsporter” leker med sina liv. Rekryter till Sveriges styrkor i Afghanistan vet att de kan dö, för att då inte tala om de unga helsvenska män som åker till Irak för att arbeta som legosoldater i ”säkerhetsföretag”, eller för den delen ISM-aktivister som går i Rachel Corries och Tom Hurndalls fotspår eller de mer än 500 frivilliga svenskar som åkte till Spanien under inbördeskriget, varav 164 blev republikens martyrer.
Men Oscar Hedin är förhäxad av mysteriet, gåtan, det ofattbara i att någon kan vilja offra sitt liv – och denna någon är, naturligtvis, Muslimen. Hedin lägger pannan i djupa veck och sänder sina allra tyngsta blickar över svenska landskap när han uttalar frågeställningen, om igen. Han får aldrig något svar. Hedin har uppenbarligen ägnat två år åt att få sina intervjupersoner att förklara varför de så gärna vill dö, men utan att lyckas. Mysteriet förblir ouppklarat. DN:s recensent har förstått poängen: ”Man kan inte säga att han ger något uttömmande svar på frågan om hur något i grunden så primitivt som potentiella självmordsbombare kan frodas mitt i den moderna världen.” Primitivt/modernt. Islam/väst.
Orientalismens ABC. A) Framhäv en viss egenskap hos den Andre som unik och väsensfrämmande. B) Konstruera den Andre som absolut annorlunda. C) Fastlägg att denne Andre – Orientalen – är outgrundligt mystisk: ”hur är det möjligt?” Frågan ekar genom filmen, men det ska sägas att Hedin inte följer de sedan sekler invanda mallarna mer slaviskt än att lite verklighet också sipprar in: det ändlösa lidandet i Tjetjenien, Sarajevos utsatthet under de serbiska granaterna, USA:s söndertrasning av Somalia. Bara brottstycken, visserligen, men den publik som förmår att se igenom de orientalistiska konstruktionerna förstår att det snarare är detta som får även muslimer att tänka den allmänmänskliga, transkulturella tanken: för detta är jag beredd att ge mitt liv.
Om han i stället hade frågat sig ”Vad var det som hände i Bosnien, hur ser det ut i Tjetjenien, vilket öde har drabbat Somalia i dag?”, hade Oscar Hedin fått betydligt fler svar.
De frågorna kan nämligen, till skillnad från mystifierande orientalistiska frågeställningar, besvaras genom observation på marken, och dessutom ger de upphov till en betydligt intressantare fråga: Hur kan någon vara beredd att riskera sitt liv för Mount Everest eller för legokrigsbolag när de vet vad som pågår i världen?