Ett eventuellt anfall mot Iran har seglat upp som en huvudfråga i de amerikanska presidentvalskampanjerna. På måndagen publicerade den prestigefyllda tidiskriften Foreign Affairs en artikel av Hillary Clinton, där hon formulerade sina utrikespolitiska riktlinjer, och hårdast profilerade hon sig just i frågan om Iran. Liksom tidigare hudflängde hon Bushadministrationen för att ha stått stilla och sett på medan Iran byggt upp sitt kärnkraftsprogram, ”beväpnat shiitiska miliser i Irak, kanaliserat vapen till Hizbollah och understött Hamas”. På så vis ”har vi förlorat värdefull tid”. Därefter tog Clinton de välkända kodorden för ett bombangrepp i sin mun: ”Vi måste hålla öppet för alla medel”.
Clintons utspel tolkas som ett försök att utklassa övriga demokratiska kandidater i grenen stridbar patriotism. John Edwards och Barack Obama har kritiserat henne för att hon röstade för Bushadministrationens förslag om att terroriststämpla det iranska revolutionsgardet Pasdaran, liksom hon röstade för invasionen av Irak; båda kandidaterna menar att terrorstämplingen är en revelj till ett nytt krig. Clinton rycker dock ifrån Edwards och Obama, och deras mer diplomatiska framtoning tycks vara ett nederlagsrecept. I sin artikel klargjorde Clinton att det enda som kan rädda Iran från USA:s vrede tvärtom är en villkorslös kapitulation för samtliga – som alltid eufemistiskt formulerade – krav: Iran måste ”avsluta sitt kärnvapenprogram, avsäga sig sponsringen av terrorism, stödja fred i Mellanöstern och spela en konstruktiv roll i stabiliseringen av Irak.”
På den republikanska sidan gäller diskussionen i stället om en bombning av Iran måste godkännas av kongressen eller inte. En av kandidaterna, John McCain, varnade nyligen för att valet om att invadera eller inte invadera står inför dörren, och när han vid ett kampanjmöte tidigare i år sjöng ”bomba, bomba, bomba Iran” till Beach Boys låt ”Barbara Ann” väckte det ramaskri i den amerikanska antikrigsrörelsen. Händelsen har dock inte utvecklats till en skandal som ligger honom i fatet. Också Rudolph Giuliani, New Yorks borgmästare, har förklarat att ”vi kommer att ta till militära medel om vi måste”.
Den påfallande konvergensen i Iranpolitiken mellan kampanjernas ledande kandidater – från McCain till Clinton – tyder på att intresset av ett bombkrig går långt utanför vicepresident Dick Cheneys kontor.
I analyserna av den långa, utdragna ouvertyren av hotelser mot Iran har Cheney ofta utpekats som korsfarare som ensam driver idén om ett anfall, och många kommentatorer har menat att hans och de andra neokonservativa hökarnas tilltagande isolering inom Bushadministrationen talar emot att kriget blir verklighet. Språket i presidentkampanjerna talar i motsatt riktning.
I ännu ett av sina grävreportage från den amerikanska krigsmaskinens innersta kretsar hävdade journalisten Seymour Hersh den 8 oktober att Pentagons krigsförberedelser accelererar. Fokus i Washingtons propaganda har dock skiftat, från Irans föregivna kärnvapenambitioner till dess – lika föregivna – stöd till irakiska motståndsgrupper.
Planerna inriktas nu på kirurgiska bomber mot Pasdarans anläggningar, skrev Hersh. Försöken att övertyga den amerikanska allmänheten om att Iran skaffar atombomber anses ha misslyckats, och Bushadministrationen ska då ha dragit slutsatsen att det antiiranska projektet i stället måste omformuleras i termer av ”antiterrorism”.
Hersh uppgav även att den brittiska regeringen under Gordon Browns ledning har klivit på stridsfartyget, alltjämt förödmjukad efter Pasdarans kidnappning av femton matroser ur den brittiska flottan tidigare i år. Om Hershs uppgifter stämmer ger de, tillsammans med presidentkandidaternas tongångar, en bild som allt mer påminner om förspelet till invasionen av Irak, där krigsplanerna diskuteras allt mer öppet och vinner stöd även från andra västländer.
