Född: En radikal klimatrörelse

Långt innan man når fältet där klimataktivister har byggt upp The Camp for Climate Action hörs dånet av flygplan. Tre byar ligger alldeles intill flygplatsen, några av husen står inte längre än 500 meter från de banor där flygen landar och lyfter 24 timmar om dygnet. Här, i relativt billiga förorter till London, har majoriteten av invånarna rötter i Asien.
Poliser står uppradade runt hela lägret och måste passeras innan varma leenden och hello love möter en i lägrets informationstält. Efter en kort introduktion till hur lägret är uppbyggt, var de sex olika grannskapen – ”Barrios”, med zapatistiskt språkbruk – ligger, var man hämtar vatten och mat, och strikta order om att absolut inte kissa i bajstoaletterna (eller bajsa i kisstoaletterna), är det bara att ge sig hän åt den goda stämningen, som stiger i takt med den regnvåta leran ju längre veckan går.

Efter förra årets lyckade klimatläger utanför ett kolkraftverk i Yorkshire med 600 deltagare väntades årets läger bli större. Drygt 1 000 aktivister, mestadels från olika delar av Storbritannien, samlades sålunda för knappt två veckor sedan på Heathrows bakgård för att tillsammans med lokala bybor protestera mot flygindustrin i allmänhet och Heathrows utvidgning i synnerhet. Men sina 79 miljoner passagerare om året är Heathrow Europas mest trafikerade flygplats. British Airport Authorities, BAA, som äger Heathrow har i mer än tio års tid planerat bygget av en
tredje landningsbana och en sjätte terminal. Byggs de ska trafiken till och från Heathrow öka från dagens 480 000 flygningar per år till 800 000.
Ute på fältet, med flygtrafiken rakt ovanför, är det svårt att föreställa sig hur planen då skulle kunna undvika att krocka. Varje minut startar eller landar ett plan, och med en polishelikopter hängande över lägret är det ibland svårt att höra alla diskussionerna i de olika tälten; om allt från Kinas utsläpp och Minskning och utjämning till Feminism och klimat.
London-barriot har det största köket och ett stort tält där aktions- och grannskapsmöten hålls dagligen. Lite längre bort, mitt i lägret, har det stora mötestältet som rymmer varenda regnskygg aktivist rests. Otaliga solceller och sju vindsnurror sörjer för elbehovet.
Lägret har tre syften: utbildning, livsstil utan ekologiska fotavtryck, direkt aktion.
– Vi har egentligen inga gröna parlamentsledamöter och inget starkt grönt parti här, till skillnad från många andra länder i Europa. Den brittiska regeringen pratar mycket om att göra någonting mot klimatförändringarna, men utan något som helst resultat. Folk känner att de måste göra någonting, och det är en av anledningarna till att klimatlägret är så lyckat – vi har en stark gräsrotsrörelse, säger John Jordan, en av lägrets drygt 100 organisatörer.
Han är en av de mer erfarna aktivisterna, med bakgrund i 1990-talets brittiska antivägrörelse. Tillsammans med andra i den generationen startade han Reclaim the Street och den berömda clownarmén.
– Det som är underbart med klimatlägret är att det finns en sådan mångfald av människor. Vi har de gamla aktivisterna som var aktiva i antivägrörelsen med all sin erfarenhet. Vi har Reclaim the Street-aktivisterna, vi har de som försöker leva en livsstil utan ekologiska fotavtryck – vars erfarenheter är mycket värda – och så har vi de unga, nya aktivisterna. Det är en fantastisk samling!

Månader av förberedelser i ett öppet nätverk för alla klimat- och miljögrupper i Storbritannien föregick lägret. När väl markgruppen, som hade ansvar för att rekognosera och komma med förslag om var årets läger skulle äga rum, hade samlat sex förslag tog det två och en halv dag innan alla grupper inom nätverket på konsensusmöten enats om att flyget skulle vara i fokus. Alla skulle vara med, och det var viktigt för nätverket att det var en lämplig plats såväl politiskt som praktiskt. Lägrets tre riktlinjer målades fram i en likadan beslutsprocess.
– En av våra viktigaste uppgifter är att i praktisk handling visa upp den värld vi vill ha, visa att det går att leva på ett annat sätt – inte göra som politiker och bara prata. Kapitalet är väldigt bra att på att manipulera människors begär, och den bästa politiken vi kan driva är att ge människor ett alternativ som uppfyller deras begär. En hållbar by där det inte finns hierarkier för beslutsfattande, säger Jordan.
När fälten vid Heathrow utannonserades som platsen för årets läger försökte BAA sätta stopp för det domstolsvägen.
– Det är mycket tack vare BAA som vi har synts så mycket i medierna. De lyckades inte förbjuda lägret – i stället lockade de hit unga människor som är oroade för framtiden. Det här har varit en pr-katastrof för BAA.
Organisatörerna tog också kontakt med de lokala byborna, som i flera års tid drivit en egen kampanj mot BAA:s planer på en tredje landningsbana. De lokala parlamentsledamöterna har också uttalat stöd för lägret, och John McDonnell, Labour-vänsterns kandidat till partiordförande, skrev ett brev där han formellt bjöd in lägret till området.
– Vi har haft ett antal möten med lokala bybor som har välkomnat oss. I 17 år har BAA ljugit för dem och planerar nu att riva deras hus. Jag blev glad – och lite förvånad – över deras positiva reaktioner på vårt initiativ, säger Jordan.

Varje dag under lägret genomförs aktioner av olika slag. Mindre grupper springer in på två privata flygplatser, där förmögna parkerar sina egna flygplan, och stoppar all trafik. En annan grupp limmar fast händerna på transportdepartementets dörrar med kravet att flygplatser inte ska utvidgas.
En tredje grupp låser fast sig vid grindarna på det israeliska företaget Carmel Agrexco, som importerar grönsaker och blommor från illegala israeliska bosättningar på Västbanken, samtidigt som några springer in på kontoret och rör omkring bland papper och möblemang. Gruppen är noga med att koppla aktionen till lägret, med argumenten att Carmel Agrexco flyger in alla sina varor till Storbritannien och att Jordanfloden, som redan är drabbad av uppvärmningen och sjunker med en meter per år, dräneras än mer av de israeliska bosättare vars produkter flygs till väst.

Några kilometer bort från lägret står tre strejkvakter i hällregnet. 29 lastarbetare vid Heathrow har gått ut i strejk mot att arbetsgivaren, det japanska företaget Nippon Express, försöker minska antalet arbetare per skift, sänka ob-tilläggen och öka antalet helgpass.
Strejken började samtidigt som klimatlägret och aktivister har varje dag besökt strejkvakterna för att visa sin solidaritet.
– Vi har inga svartfötter, men alla strejkar inte med oss. De som är prov- och visstidsanställda ska få sina kontrakt förnyade efter strejken och de är oroliga för att inte få förlängning. Det är tråkigt att alla är med, men jag förstår dem. De backar upp oss och har visat solidaritet, säger Simon som arbetat som lastare på samma ställe i 14 år.
– Vi kommer att strejka tills företaget kommer ut och förhandlar med oss. Vi står upp för rättvisan, säger Simon och nämner hur glad han är över att folk från lägret kommit för att visa sin solidaritet.

Söndagen har utropats till lägrets klimax: 24 timmars aktioner. Barnen, deras föräldrar och lokala bybor är först ut med att lämna lägret i en demonstration med över 500 deltagare.
Yvonne Oakes har bott i 40 år i byn Sipson närmast flygplatsen. Hon bär sin banderoll bestämt, tillsammans med sin make, och på kragen har hon, liksom nästan varenda bybo, den vita knappen med texten ”No third runway” – ingen tredje landningsbana.
– Tre byar kommer att förstöras. Det är tusen hus. Hela vår by, alla våra hem kommer att rivas. Min mellanson föddes i huset vi bor i nu. Vi vill inte flytta! Flygplatsen har vuxit mycket under de åren som jag har bott här och föroreningarna har bara blivit värre. Vi har mycket problem med astma i byn, men jag vill ändå inte flytta. Jag älskar min by och mina grannar!
Hon är mycket upprörd och höjer rösten när BAA kommer på tal:
– BAA har ljugit för oss och sagt att de inte kommer att bygga den tredje landningsbanan, ändå fortskrider de med sina planer. Vi har länge kämpat mot dem och protesterat på massor av olika sätt, men ingen har lagt märke till oss förrän nu. Genom klimatlägret har vi återfått vårt hopp och vår kampglöd.

Under söndagen försöker olika grupper ta sig över det 800 meter långa fältet som skiljer lägret från BAA:s huvudkontor. De prövar den så kallade ”femfingersmetoden” som användes för att blockera G8-mötet i Tyskland i juni. Tanken är att sprida ut sig i fem ”fingrar” och hitta luckor för att komma fram till målet. Längst fram bär demonstranterna stora upptryckta bilder på ansikten, porträtt av människor som drabbats av klimatförändringarna. Andra håller upp sammanfattningen av en uppmärksammad rapport om Minskning och utjämning, som en uppmaning till den brittiska regeringen.
De 1 800 inkallade poliserna går flera gånger till attack och lyckas splittra demonstrationen. Väl ute på fältet slår kravallpolisen till från ett håll samtidigt som ridande poliser attackerar från ett annat. Vid ett tillfälle slängs en polis av sin häst.
– Polisen har varit väldigt brutal. Vanligtvis gillar jag polisen, men inte i dag. Vi är fredliga aktivister. Jag är här för att jag är oroad över klimatförändringarna, säger biologistudenten Tom Smith när en grupp är helt omringad av kravallpolis.
Ingen släpps in eller ut, men efter en halvtimme i regnet börjar ett sambaband spela, till allas stora glädje. Bland dem finns Susanne, som kommer från Finland men bor i Amsterdam. Hon reste hit med buss för att samla på sig idéer.
– Lägret har varit helt underbart. Människor har varit så vänliga och intelligenta. Det är så här det måste starta – att folk samlas och gör någonting.

Till slut, på söndagseftermiddagen, lyckas nästan alla grupper ta sig fram till BAA:s parkeringsplats. Även barnens och bybornas demonstration, som flera gånger dirigerats om av polisen, anländer sex timmar efter starten.
– Jag har gått med hela dagen, ända från lägret. Jag har själv bott på lägret de senaste två dagarna. Jag vill kunna leva i en värld som jag känner mig bekväm i, en värld utan en massa föroreningar, säger 17-åriga Hunter Hobbard.
På BAA:s parkering blir det folkfest med musik, clowner, isbjörnar, dans och smörgåsar. De flesta återvänder till lägret under kvällen, men drygt 200 aktivister stannar kvar i väntan på måndagsmorgonen då BAA:s personal ska komma till jobbet.

Morgonen efter sitter 22-åriga Charlotte Orwell tätt intill en kamrat för att värma sig. Hon ser trött men glad ut.
– Jag stannade hela natten. BAA är vår måltavla, de är ansvariga för den massiva expansion av flyget som går tvärt emot målet att minska våra utsläpp nu. Vi vill visa på hur hjärtlösa de är. Motsägelsen är så tydlig: det är uppenbart att BAA:s politik går stick i stäv med regeringens påstådda ambitioner. Och uppenbarligen har vi stört dem eftersom de stängde ner verksamheten här vid huvudkontoret i går. Polisen försökte arrestera och misshandla oss på kvällen, när all media hade gått, men de lyckades inte flytta på oss.
En annan trött aktivist bläddrar i tidningarna och är hyfsat nöjd med uppmärksamheten:
– De flesta tidningar har skrivit bra om oss och poliserna har varit mindre brutala än de brukar vara. De är rädda för all media, plus att så mycket vanligt folk har visat sitt stöd för lägret, särskilt lokalbefolkningen.
En tredje aktivist säger att anledningen till den goda rapporteringen är att inga privatpersoner har blivit drabbade.
– Lägret har inte handlat om att störa individer. Klimatförändringarna handlar inte om individuella val, utan om hur storföretagen och regeringarna agerar.

Flera högt uppsatta chefer försöker komma in på huvudkontoret och eskorteras av ett dussintal poliser. Aktivister i de uppsatta tälten ropar högljudda uppmaningar till dem.
– Vi vill prata med BAA om deras roll i klimatförändringarna. Och återigen vägrar de att prata med oss!
Under dagen läses rapporter från andra grupper upp: Fem aktivister har kedjat fast sig utanför kärnkraftverket Sizewell B med banderollen ”Kärnkraft är inte lösningen på klimatkaoset”. Några andra blockerar oljebolaget BP:s huvudkontor i centrala London genom att limma fast händerna på dörrarna. 18 aktivister stör arbetet på företaget Bridge Pont Capital som äger flygplatsen i Leeds och två andra grupper – utklädda till sillar – ockuperar klimatkompensationsföretaget Climate Cares kontor i London och Oxford.
Jubel efter jubel hörs.

På måndagseftermiddagen hålls ett stormöte för de nu omkring 400 aktivister som finns på parkeringen utanför BAA. Handvinkningar, som betyder konsensus, förklaras för polisen och journalisterna som mycket intresserat följer mötet. Mötet beslutar att vara kvar i exakt 24 timmar som bestämt.
Vid tretiden återvänder alla till lägret och blir mottagna av applåder och kramar. Jag träffar John Jordan igen. Han ser lycklig ut.
– Genom lägret har vi fått en radikal klimatrörelse i det här landet. Vi måste vara öppna om vi ska bli en stark rörelse och polisen har visserligen infiltrerat oss, men eftersom vi är så decentraliserade kan de inte infiltrera allt och alla. Vi ska inte se klimatförändringarna bara som en kris, vi ska också se dem som en möjlighet att förändra det system vi lever i, i riktning mot det samhälle vi vill ha, ett sant ekosystem utan hierarkier. Det är motsatsen till den gröna kapitalism de talar om!

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

1 week sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 month sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad