Exakt när som graden av kvinnors dubbel- eller trippelarbete peakade kommer arbetslivsforskare och historiker att få svara på i framtiden. Ja, det vill säga om det fortfarande finns några. Det högpresterande Arbetslivsinstitutet, Ali, har ju som bekant lagts ner av den nya regeringen. Kanske för att de, i god tid före det att sjuktalen rusade […]
Exakt när som graden av kvinnors dubbel- eller trippelarbete peakade kommer arbetslivsforskare och historiker att få svara på i framtiden. Ja, det vill säga om det fortfarande finns några. Det högpresterande Arbetslivsinstitutet, Ali, har ju som bekant lagts ner av den nya regeringen. Kanske för att de, i god tid före det att sjuktalen rusade i höjden, varnade för just detsamma?
Få fysiologiska diskussioner kan tillmätas samma grad av ideologisering som den om utbrändhet, utmattningssyndrom eller depressiva episoder. Det finns till och med en egen historieskrivning som gör gällande att förre kd-ledaren Alf Svensson var den förste politiker som var ”modig nog att våga ifrågasätta de sjuka kvinnornas diffusa diagnoser”.
Idag har Svensson i alla fall stöd av Socialstyrelsen och Försäkringskassan, vilka i det tysta vilar på en ohelig allians mellan socialdemokrater och moderater. De förra skickade en beställning på nolltolerans för kvinnors sjukdagar, vilka de senare nu ställer sig bakom.
Enskilda läkare, psykologer och psykiatriker skakar på huvudet men endast med den enskilde patienten framför ögonen. Bara docent Aleksander Perski vid Institutet för psykosocial forskning vid Karolinska Institutet hörs, men betraktas i det närmaste som galen. Hans enda brott är att framhärda i att utbrända kan rehabiliteras och åter slussas i arbete. För detta har han bannlysts från ledar- och debattsidor samt, inte minst av Försäkringskassan. Ur samhällsekonomisk synvinkel är detta näst intill obegripligt. Livslång förtidspension för över 500000 kvinnor på 40 plus är garanterat dyrare än att låta dessa rehabiliteras.
Hos den enskilde förtidspensionerade eller långtidssjukskrivne återuppväcks nu känslan av desperation och förtvivlan. Osynliggörandet och förlöjligandet har löpt som en röd tråd genom hela denna historiska masskollaps och har med jämna mellanrum säkert förvärrat både symptom och möjligheterna att komma tillbaka. Gemensamt för de flesta direktiv, strategier och kampanjer har varit att inte lyssna på patienten, försäkringstagaren eller ens arbetsgivaren. Det kommer, med största sannolikhet, att betraktas som en paradox att det land i världen som gjort sig mest känt för emancipation och feministiska framsteg drev väl över en halv miljon kvinnor in i väggen. Att samma land kan stoltsera med en av världens starkaste fackföreningsrörelser gör det hela ännu mer absurt.
Så vad blir socialmoderaternas lösning? Att strypa rätten till sjukskrivning, frånta läkarna rätten att utöva sin specifika expertis och tvinga det hårdbantade försäkringsväsendet att fortsätta fatta fler beslut med minsta möjliga kontakt med försäkringstagaren och vips så var problemen borta?
Förutom diverse rapporter från Ali, den samlade stressforskningen och mycket talande siffror hade Socialstyrelsen kunnat luta sig mot den omfattande Kvinnomaktutredningen som kom för ett par år sedan. Där finns både en rimlig verklighetsbeskrivning samt förslag på åtgärder för att komma till rätta med problemen på sikt; barnomsorg på obekväm arbetstid, förvärvsavdrag för ensamstående, flexibel arbetstid, tryggare anställningsformer inom kvinnodominerade arbeten (läs offentliga sektorn), skäliga löner och så vidare.
Att leva med maximalt stresspåslag över tid ger fysiologiska symptom. Bristande inflytande över situationen blir sedan spiken i kistan. Men signalen tycks vara att satsa direkt på hjärtinfarkt. Då får du i alla fall 28 dagar i sjuksängen. Tack för det Socialstyrelsen. Vi blir genast friska.