Takten i den libanesiska arméns beskjutning höjdes våldsamt under slutet av förra veckan. Arméns stridsvagnar, som fortfarande stod i Nahr al-Bareds utkanter, avlossade upp till tio granater i minuten.
Väggarna i den lägenhet mitt emot slagfältet där Arbetaren befann sig vibrerade av de tyngsta projektilerna: inne i lägret följdes träffarna av vita dammoln eller, om husen fattade eld, av svart rök som svepte in hela scenen i sot. Mellan arméns dova salvor hördes islamisternas knattrande virvlar från maskingevär och enklare handeldvapen.
Efter åtta veckors strider i Nahr al-Bared i norra Libanon hade den libanesiska armén under helgen fortfarande inte trängt längre än 150 meter in i det egentliga lägret, som täcker en kvadratkilometer stor yta. Den wahhabitiska organisationen Fateh al-Islam har uppvisat en enastående uthållighet, för att inte säga militär överlägsenhet över sin motståndare.
Den 21 juni skröt den libanesiska överbefälhavaren Elias Murr om att ”den militära operationen är över” och att Fateh al-Islam var ”besegrat”, men Arbetaren kunde under helgen bevittna hur ambulanserna for i skytteltrafik till arméns posteringar. Så fort armén försökte gå i närkamp i gränderna led den synbarligen svåra förluster. Pansarbandvagnar evakuerade de skadade soldaterna. Bara under förra fredagens strider dödades sex och ett tjugotal sårades.
Vid denna tidnings pressläggning hade den totala dödssiffran för den libanesiska armén nått 102. Antalet dödade från Fateh al-Islam var minst 80, varav många tros ha nedsänkts i en massgrav inne i lägret.
Islamisterna är förskansade i kärnan av Nahr al-Bared. De har försåtminerat samtliga möjliga infarter, alla byggnader som de retirerat från, till och med de hundar och katter som rör sig i lägret, eller som en anonym armékälla uttryckte det till den libanesiska dagstidningen Daily Star: ”De har minerat allting, dynamiten är överallt”. Samtidigt fortsätter krypskyttar att slå ut de soldater som försöker avancera på marken.
Islamisterna har god militär träning och erfarenhet av stadsgerillakrig från Irak – dessutom är de beredda att slåss intill döden – medan de inkallade libanesena inte har motsvarande bakgrund.
Inne i lägret finns gott om vapen, inte minst i de lager som de olika palestinska fraktionerna byggt upp i decennier och nu lämnat bakom sig. Under veckoslutet överraskade Fateh al-Islam med att plötsligt på måfå avfyra dussintals katyusha-raketer, troligen upphittade i just sådana övergivna lager. Flera av dem slog ner i libanesiska byar upp till sju kilometer från lägret, och en människa dödades. Detta anfall var det första från Fateh al-Islam som riktades mot civila libaneser.
Eskaleringen av striderna – den värsta sedan armén inledde sin belägring den 20 maj – tog vid omedelbart efter att merparten av de omkring 200 palestinier som uthärdat i Nahr al-Bared tog sig ut till fots den 11 juli. De flesta av dem sitter i skrivande stund fängslade på armébaser.
Fortfarande beräknas dock omkring 100 civila uppehålla sig i lägret, de allra flesta fruar och barn till männen från Fateh al-Islam. Inte en enda i och runt organisationen kommer ursprunligen från Nahr al-Bared.
De mest välrepresenterade nationaliteterna är saudier, jemeniter, syrier och libaneser, men där finns också tjetjener och bosnier. Genom att starta krig mot den libanesiska armén inifrån Nahr al-Bared har därmed de wahhabitiska nomaderna nu lyckats ta över och ensamma befolka ett palestinskt flyktingläger.
Av hemmen för närmare 40000 palestinier återstår snart ingenting. Under bombardemangets uppdrivna rytm föll under helgen tak efter tak, våning efter våning från höghus som redan förlorat sina väggar, men bebyggelsen är så omfattande att det, med nuvarande takt, kan ta veckor innan lägret är fullständigt pulvriserat. Till skillnad från sin israeliska motsvarighet, och trots inflytning av färskt krigsmateriel från USA, saknar den libanesiska armén förmågan att utplåna lägret från luften.
I det sammanfallande ruinlandskapet gömmer sig alltså fortfarande civila. Kvinnorna har, enligt uppgifter i libanesisk media, vägrat att lämna lägret och sagt sig vilja dö tillsammans med sina män. Inte mindre än fyra gånger ska bilar ha sänts in för att hämta ut dem. Förutom egen vilja och påtryckningar från stridande makar kan kvinnornas beslut förstås mot bakgrund av en högst osäker framtid för dem själva och deras barn om de skulle överlämna sig. Armén har i ett officiellt uttalande kallat Fateh al-Islams agerande ”inhumant”, men den har själv visat en skoningslös inställning till civilt liv i Nahr al-Bared. Minst 42 obeväpnade palestinier har fallit för arméns kulor. Inga Röda Kors-sändningar av mat eller vatten har släppts in sedan den 22 juni. Den fortsatta närvaron av barn i lägret – däribland minst ett nyfött – har inte heller fått stridsvagnarna att dämpa takten, och läget för de återstående civila tycks nu hopplöst.
Dagarna innan Elias Murrs segerdeklaration hade medlande palestinska imamer utvunnit ett löfte från Fateh al-Islam om att lägga ned vapnen, i utbyte mot att kombattanterna skulle få fri lejd till sina hemländer. Den libanesiska armén var dock ointresserad av en sådan lösning – Murr har presidentambitioner – och har i stället fortsatt att eftersträva en total utrotning av fenomenet Fateh al-Islam. I längden är en sådan utgång given, om inte förloppet tar en oförutsedd vändning. Men genom sin oförmåga att ta kontroll över en enda kvadratkilometer efter åtta veckors strider har den libanesiska armén redan lidit ett förkrossande nederlag. Det är en av de mest spekatulära förlusterna för en västallierad styrka, i strid mot en islamistgerilla, hittills under ”kriget mot terrorismen”.
Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men redan siktar den sargade och förödmjukade libanesiska armén in sig på nya måltavlor när Nahr al-Bared väl har utraderats: de palestinska fraktionernas baser runtom i landet. ”Efter att armén förlorat nära 100 soldater mot Fateh al-Islam kan den inte låta några baser som kan komma att inhysa terrorister existera i fortsättningen. Det skulle vara ett dödligt misstag”, sade en armékälla till den amerikanska dagstidningen Christian Science Monitor den 11 juli.
I detta scenario har Libanons närmare 400000 palestinska flyktingar fler katastrofer att vänta sig.
